av tired_af

tired_af
tors, 2026-03-19 - 10:43

Har en pappa som är alkoholist, eller så nära som man kan komma åtminstone utan att vara en full-blown alkoholist.
Detta har orsakat stora problem för hans familj (fru + gemensam son, alltså min halvbror som är över 20år gammal) och har även börja spilla över på deras vänner och bekantskap.
Jag bor inte längre med min far och har sedan länge flyttat hemifrån och skaffat en egen familj, är därför inte med i vardagen och "ser" hans problem dagligen men han har alltid druckit en del alkohol dock oftast begränsat till fester eller högtider (nyårsafton osv), möjligtvis lite extra under semester men annars i regel utan alkohol. Detta har helt skiftat de senaste åren och han har börjat dricka mer alkohol och oftare, även på vardagar nu så att det har börjat påverka hans arbete.

Vid flera tillfällen genom åren har antingen hans fru eller min halvbror ringt mig och pratat om att pappa har druckit för mycket alkohol och ibland är rent av aggressiv. Ibland ville de bara prata av sig om att han har druckit, med andra gånger har det börjat med att han och hans fru tjafsar över exempelvis alkohol eller något annat skit, och det slutar alltid med mer tjafs och skrik på varandra tills det når en punkt att de vill lämna huset och honom. Jag har vid flera tillfällen då bett de lämna huset och åkt dit för att kolla till honom och prata med honom själv, vilket alltid har slutat i mer tjafs och även fysiskt bråk vid ett tillfälle tidigare.

Den senaste gången detta hände så pratade jag med honom dagen efteråt och förklarade att vi inte kan hålla på så här längre, något måste förändras och antingen separerar dom ifrån varandra, eller så får han sluta dricka alkohol helt och hållet. Min halvbror mår psykiskt dåligt av detta, orsakar extremt mycket stress och triggar även panikattacker. Han har dessutom sagt att han blir rädd när vår pappa har druckit så här mycket alkohol.
Han låtsats då som om ingenting har hänt i princip, som att kvällen dagen innan inte ens hade inträffat, han hade inte druckit, det var inget bråk osv. Han har aldrig varit en person som pratar om känslor eller något liknande, likaså har han svårt för att erkänna när han har fel eller begår misstag (det är liksom alltid något eller någon annans fel) men att "glömma detta" fanns liksom inte på kartan. Efter vårt samtal hade han pratat med min halvbror och talat om för honom att detta var sista gången han drack och att han aldrig mer ska behöva vara rädd för sin pappa.

Jag hoppades verkligen på att detta skulle ändras och att han faktiskt menade vad han sa, men för knappt 1 vecka sedan så kom så klart samma samtal igen... Han hade "helt plötsligt" börjat dricka på en lördag fm. och fortsatt dricka i flera dagar, även inpå veckan så att han inte hade jobbat fram till torsdag. När jag frågar vad som triggade drickandet så får jag inget svar utav hans fru utan det "bara kom plötsligt", vilket jag inte vet om jag litar på, det känns off och alldeles för enkelt. Kanske hade de bråkat innan, kanske hade han fått negativ återkoppling på en del provsvar (han har varit på undersökning) eller något annat som triggade det.

Jag vet inte längre vad som är sant eller ej, och jag vet heller inte längre vad man ska göra. Känns som att man liksom har pratat och försökt och jag orkar liksom inte bråka mer, har ju två barn och egen familj att ta hand om..

Tips...?

Rike
tors, 2026-03-19 - 19:15

Mitt tips är: Ta hand om DIG o din familj. Svara inte, ta en paus i kontakten.

Likaså din halvbror. Har han inte eget boende så bör han ordna det.

Frun likaså men hon måste välja själv. Men om hon stannar ska hon inte belasta dig med samtal mm. Hon får vända sig till stödfunktioner.

Inget kommer att förändras genom att du hamnat mitt i stormen. Bara ditt o din egna familjs mående.

Jag var 40 år innan jag bröt, alldeles för sent.