av Vinter i min t…

Rädd för att dricka, rädd för att inte dricka

Är inne på min andra nyktra dag efter ännu en utökad helg (onsdag-till-måndag-fylla) fylld av pinsamheter, idiotiska upptåg, oräkneliga taxiresor mellan Bolaget, hemmet och diverse krogar, blåmärken både här och där (varför alltid dessa blåmärken överallt??) och därtill en del onödigt brutal ärlighet gentemot en av mina närmaste vänner. Är jag sexton år eller är jag närmare trettiofem? Hur länge kan jag fortsätta innan saker och ting inte går att reparera?

Läste här större delen av dagen igår och grät, grät och grät.. och skrattade ibland. "Vindåre", vilket utmärkt ord. Var ska jag börja? Det har varit såhär länge. Ett par uppehåll under graviditeter och amning, men sedan har det börjat igen. Till en början eftersom jag ofta var ensam med barnen under helgerna och då "unnade" jag mig en liten flaska vin till maten efter att de somnat. Efter en tid blev det en hel flaska och sedan dröjde det inte lång tid förrän jag pilade ner till närköpet för att köpa folköl när vinet tog slut. Efter det övergick jag till boxar och då räckte de även till dagen efter och det var ju praktiskt.

Visst har jag tänkt tanken redan för åratal sedan, att det här inte är normalt. Men sedan nyktrar jag till igen, och ungefär vid dag nummer 4 brukar jag känna mig så pigg och kry och fräsch att jag tycker att det är en bra idé att "äta middag med några vänner", gå och "ta en fika med en kompis" eller något liknande. Och det är alltid bara en ursäkt för att få "spontan-dricka".

Men det har jag insett för länge sedan att det verkligen inte handlar om något "spontan-drickande". Det har det nog aldrig gjort för mig, inte ens när jag var yngre. Det är ett väldigt planerande bakom allt drickande även om det sker nästan automatiskt (ville skriva "omedvetet" men det vore en lögn). En stor del av livet planeras efter mitt drickande. Kundmöten (bara på eftermiddagar), barnöverlämning (måndag eftermiddag), socialt umgänge (tidigt på dagen med vänner som inte dricker så mycket så de inte fattar hur full jag tänker bli efteråt, och senare på dagen med vänner som också dricker mycket).

När jag väl börjar dricka så håller jag på i flera dagar.. Sedan den fruktansvärda skammen och ångesten och all skadereglering som måste göras. Det hemska är att jag har känt mig stolt ibland för att jag kommer undan med nästan allt, som en supermänniska. Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period: Mat som blivit gammalt i kylen för att vi äter ute alla dagar när jag dricker ("det är ju så trevligt", "jag orkar inte laga mat idag", "så kan vi ta ett glas vin också"). Lyssna av mobilsvararen och förklara för kunder och kollegor varför jag inte varit anträffbar ("har varit på utbildning", "har varit på konferens", "barnen var sjuka"). Eftersom jag driver eget kan jag komma och gå som jag vill, också detta något som jag planerade redan när jag startade eget ("det skulle passa mig eftersom jag tycker om att styra över min egen tid", yeah right, mer sanningsenligt hade varit att "det är enda alternativet för mig för det är inte jag som styr över min tid").

Sedan blir jag deprimerad över det här berget av saker som måste åtgärdas för att jag har druckit, och tycker att det är lika bra att dricka igen, "tills jag blir gladare".

Två olika alternativ snurrar runt i huvudet på mig (beroende på vilket tillstånd jag befinner mig i för tillfället):
a) Sluta dricka
b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker

Idag vet jag inte hur alternativ b kan kännas så tilltalande medan jag är onykter, men det gör det. Mitt liv är väldigt stabilt utåt sett och på något sätt verkar sambo och barn leva i en tyst acceptans om att det är såhär jag är. I början anmärkte han på mitt drickande men det slutade alltid med att jag drack mer i ren protest (inte heller i detta verkar jag vara särskilt originell).. så numera håller han tyst i förhoppningen att det ska få mig att dricka mindre. Märkligt hur mycket tysta överenskommelser som uppstår i en familj där det här problemet finns. Ibland är jag öppen om det, men det är alltid när jag har druckit och då vågar jag berätta hur omfattande mitt drickande är. Några dagar senare viftar jag bort det och kommer med någon bortförklaring om att jag hade en dålig dag bara och överdrev alltihop.

Märkligt är det också hur länge man kan hålla på utan att allt raseras, men jag vet att det är bara en tidsfråga. Andra ser kanske inte (än) men jag vet att det går långsamt utför. Jag orkar mindre och mindre. Jag tycker att saker som inte handlar om att dricka blir mindre och mindre viktiga för varje dag som går. Det är detta som skrämmer allra mest, detta att jag kanske har förlorat förmågan att känna mig glad över saker som en "vanlig människa". Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna glädje eller förväntan igen om jag inte får dricka mer. Om allt går åt helvete så kan jag ändå dricka tänker jag, men det är nog för att jag dricker som allting kommer att gå åt helvete.

Jag gör vanliga saker och aktiverar mig och familjen men allt är för syns skull medan jag bidar min tid tills jag får dricka nästa gång. Under tiden känner jag mig bara rastlös och liksom fångad i ett vakuum. Jag gör vanliga saker både för att dölja det onormala och för att bygga på mitt duktighets-konto så att jag får känna att jag har "rätt att dricka" efteråt. Samtidigt som jag känner en hemsk skuld över det jag gör så är jag en mästare på att skapa skuld hos mina nära redan i förväg så att de inte ska våga anklaga mig eller säga något när jag väl sätter igång.

Puh.

Tack till alla som har skrivit här och delat med sig. Många tårar blev det, men också en hel del hopp. Tack.

Maria42
fre, 2012-08-31 - 20:22

Använder motion, springer 3-4 ggr/vecka sedan i maj, rekommenderas!

MissH
lör, 2012-09-01 - 09:09

Den Stora Rastlösheten ja, den känns igen. Har också alltid haft ett behov av att stöka till det och varit livrädd att den ska dyka upp och sabba min nykterhet. Men nu har jag varit nykter i fyra månader (idag faktiskt) och den har, peppar peppar, inte kommit ännu. Försöker småventilera hela tiden nu istället, försöker känna efter och faktiskt ta mina känslor på allvar. När jag känt den där malande oron i magen har jag tidigare viftat bort den med ett "det här klarar alla andra, det gör du också" eller "du känner fel, skärp dig". Det gör jag nu också, på ren rutin, men ibland kommer jag på mig själv och tänker att det jag känner är ju på riktigt, och viktigt för mig. Ibland måste man skita i alla andra och se till sig själv, våga säga ifrån och göra det som känns bäst. Det är som att jag tidigare varit tvungen att balansera all duktighet med något dåligt, som du säger, en ventil. Som om man var inträngd i ett hörn av alla krav och måsten och bara kunde bryta sig loss med en flarra vin (grappa, gin, folköl, det som stod längst in i skåpet). Jag är ingen terapeut, har inga medicinska kunskaper, men jag har också drabbats av depressioner. Och jag tror att om man flyr ifrån eller dövar sina känslor så kommer dom ikapp till slut och slår en i ryggen med förenad kraft. Dom måste få pysa ut hela tiden. Motion tror jag absolut på, men det fungerar kanske mer sekundärt. Eller det beror kanske på hur ofta man tränar :-)

Det här var inte tänkt att bli en essä om "mig själv och mitt liv" men jag misstänker att det är fler som gör som jag, tränger undan och bara kör på. Hur gör du Vinter, lever du som du vill eller som du tror att du bör?

Askan
lör, 2012-09-01 - 15:01

uppskattar jag verkligen din essä om dig och ditt och läser gärna fler. Alla är lika, alla är olika men det är ju tydligt att många av oss har samma typ av problematik och tillsammans måste vi bli smartare än var och en för sig själv. Nya infallsvinklar gör ju att man tänker framåt, vidare, annorlunda, istf bara snurra runt i samma gamla cirkelargumentation.
Så känns det iaf för mig.

fredde-s
sön, 2012-09-02 - 09:23

Ja, först kommer en smekmånad, när allt det positiva med nykterheten tar fokus. Avsaknad av baksmällor, lite mer pengar över, bättre sömn osv osv.

Och som sagt smekmånaden kan ta slut.

Jag hade dock turen att upptäcka något smått fantastiskt, nämligen hur det känns att på naturlig väg göra/känna det jag gjorde med hjälp av alkohol tidigare. Hur vi faktiskt har allt i oss, och inte behöver alkholen till ngt, om vi bara tar oss tid och lär oss hur. Och att det vida överträffar det vi upplevt tidigare.

En av mina tydligaste upplevelser av detta var i vintras när jag var ute och dansade en hel natt, och dansade på ett sätt där jag verkligen hade kul och inte "skämdes" för något. Euforin efter detta satt i i flera dagar.

Det var det vanliga scenariot, där jag tidigare i mitt liv hade känt att nu behövs bara en eller två drinkar till innan jag vill/vågar dansa så där fritt. Men då jag är nykter så fanns ju inget att vänta på!! Antingen dansar jag som jag känner nu, eller gör jag det inte.

Att då i helt nyktert tillstånd övervinna något som jag använt alkohol till var en rejäl ögonöppnare för mig, och känslan efter det underbar.

Och det hade aldrig varit möjligt i mitt gamla liv med alkohol. :)

Kramar.

Vinter i min t…
sön, 2012-09-02 - 19:08

Hej på er,

MissH - som Askan skriver, jag uppskattar också att höra om er som skriver här, hur ni gör & tänker kring saker & ting! Det ger väldigt mycket. Som svar på din fråga: lever jag som jag vill eller som jag tror att jag bör?.. Jag tänker alldeles för mycket på hur andra ser och uppfattar saker, även om jag vet att andra inte ser mig så utan snarare som en person som är stark i mig själv och vågar stå för sin sak även i kontroversiella frågor. Men ju mer jag har dövat med att dricka, desto mer av MIG har liksom försvunnit. Jag minns knappt vad jag tycker om längre, inte ens när det gäller triviala saker såsom inredning. Det är lite skrämmande, som om jag själv har blivit färglös av att ha marinerats i alltför mycket alkohol, under alltför lång tid. JAG har inte varit viktig på väldigt länge.

fredde-s - Jag hoppas verkligen att jag också kommer att få uppleva det du beskriver! Och att jag kan behålla motivationen när "smekmånaden" börjar ta slut. Men jag märker att jag redan har börjat känna mig mer intresserad av min omgivning, av små detaljer i vardagen som jag inte ens lade märke till medan jag var upptagen av att dricka, av nästa gång jag skulle dricka och av att reparera mig efter att ha druckit ;)

..

Dag 13 idag, snart 2 veckor alltså. Och helgen har gått bra, var enormt sugen på att dricka i fredags men jag garderade mig för helgen genom att ta med mig "Flodhästen i vardagsrummet" och två böcker till som tipsades om Lästips-tråden här. Så, med jämna mellanrum drog jag mig helt enkelt undan och läste ett par sidor.

Tiden gick långsammare än vanligt och det kändes en aning långtråkigt till och från. Men jag övertygade mig själv om att det inte är så farligt att ha tråkigt ibland heller :)

Nu måste jag läsa ikapp här om hur era helger har varit!

Askan
sön, 2012-09-02 - 20:41

"Jag tänker alldeles för mycket på hur andra ser och uppfattar saker, även om jag vet att andra inte ser mig så utan snarare som en person som är stark i mig själv och vågar stå för sin sak även i kontroversiella frågor. Men ju mer jag har dövat med att dricka, desto mer av MIG har liksom försvunnit. Jag minns knappt vad jag tycker om längre, inte ens när det gäller triviala saker såsom inredning. Det är lite skrämmande, som om jag själv har blivit färglös av att ha marinerats i alltför mycket alkohol, under alltför lång tid. JAG har inte varit viktig på väldigt länge."

kunde jag skrivit, ord för ord. Det var lite det jag försökte beskriva förut - att jag känner mig förlorad.
Inte på att dramatiskt DU-DUHN-DUHN-sätt utan just så. Stillsamt så har jag förlorat mig själv bakom alla måsten och borden och idéer om hur jag BÖR och SKA vara. Men jag vet inte längre vem jag är, på riktigt.

Vad skönt att höra att helgen gått bra. Det har min med, men den har varit lite tråkigare, mycket stillsammare men också så oerhört befriad från självhat och ångest. Det är värt mycket.

Och på tal om lästips, om man vill ta en paus från självutvecklingsböckerna (som jag inte ens har börjat med) så vill jag tipsa om How to be a woman av Caitlin Moran.
När jag läste den så låg jag och fnissade högt och jag är verkligen inte en fnissahögtperson. Jag tänker att det är alltid bra att få skratta, man får som en paus från sig själv och det är i vilket fall något som jag behöver. Och faktiskt en av anledningarna till varför jag drack (notera imperfekt) för mycket vin. För att för en kort stund få en paus från min eviga inre monolog.

/Askan - en vecka idag.

P.S Vad hindrade dig i fredags, hur tänkte du när du verkligen ville men sen valde att inte dricka?

Vinter i min t…
sön, 2012-09-02 - 20:55

"För att för en kort stund få en paus från min eviga inre monolog."

- Samma här! Det besvärliga var bara den där inre monologen som kom SEDAN, efter pausen :D

Jag vet inte heller riktigt vem jag är längre, och det fanns en medvetenhet om det även när jag drack men då kände jag bara sorg över det (en anledning till att dricka!). Nu tänker jag att det ska bli lite spännande ändå, att få ta reda på vem det egentligen är man har gömt där inne. Det kommer säkert att ta tid. Men jag har ju ägnat så förbannat mycket tid åt att dricka, planera att dricka och repa mig efter att ha druckit, så tid har jag ju uppenbarligen så det räcker och blir över nu när jag inte behöver hålla på med det där.

Ska kolla in boken, tack för tipset :)

I fredags gjorde jag som det föreslagits här: tänkte fyllan till slut. Till dagen efter, dagen efter det. På hur det skulle kännas att dricka ett glas och hur allt annat skulle bli ointressant efter det.

Grattis till din vecka Askan!

Stigsdotter
mån, 2012-09-03 - 13:23

känner igen mig såväl i det ni skriver. Det är därför jag döpte min tråd till "Vägen tillbaka till mig själv"! Det är tråkigt att inse att jag inte är intresserad av någonting, inte anstränger mig för att hålla liv i vänskaper, inte tar tag i saker som jag egentligen tycker är roligt osv osv. Man blir som sagt ledsen av det och ledsen tar till vinet så känns det lite bättre för en stund.

Apropå om att tappa bort sig själv. Om ni har flickebarn tycker jag absolut ni ska läsa boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus för dem. Jag hittade en recension på denna blogg som beskriver den bra: http://grannfrun.blogspot.se/2010/06/snall-av-gro-hahle-och-svein-nyhus…

Boken är oerhört stark och känns verkligen i magen, bilderna är fantastiska och bidrar mycket till stämningen i boken. Samma konstellation har även skapat en bok om barn som far illa, den lånade jag på biblan men kunde inte fortsätta läsa den för mina barn, den kändes så mycket :-O

Vinter i min t…
tis, 2012-09-04 - 09:09

Stigsdotter: Upplever du att intresset för omgivningen börjar återvända nu?

--

Två veckor idag. Har varit ruskigt irriterad i ett par dagar, främst på min sambo. Jag vet inte riktigt varför. Eller jo, kanske. Jag startade en diskussion i söndags och fann en hemlig tillfredsställelse i att varken vara påverkad eller bakfull utan faktiskt ha full koll på vad jag sade, tyckte och menade. Ofta har jag varit tvungen att hejda mig mitt i ett meningsutbyte för att jag kommit på att jag kanske bara är full, och sambon har inte varit sen att ta till det heller: "nu säger du sådär bara för att du har fått i dig lite vin".

Men inte den här gången. Och han såg så perplex ut, hade ingenting att svara mig med och gick ut på en promenad (!) vilket ALDRIG har hänt förut - han har alltid haft övertaget i diskussioner på grund av att allt kan förklaras med alkoholpåverkan. Det jag sagt har kunnat sopas undan med en överseende klapp på huvudet, ungefär. Och jag har undvikit att dra upp saker igen eftersom jag tänkt att jag ändå är så "jobbig" och måste kompensera för att jag druckit. Vem är jag att klaga på någon eller någonting annat, liksom?

Jag är nog irriterad för att han verkar oengagerad och tar allt jag gör för givet, tror jag. Kanske har också han blivit en aning bekväm i mitt ständiga drickande vs. kompensationsbeteende? En ångestfylld & ångerfull partner som tar hand om det mesta (för det mesta) - några fyllor då och då har han kunnat stå ut med? Vad händer om jag börjar ställa krav? (Nog för att jag gjort det förr, men jag har aldrig "följt upp" på saker och ting)

Det här kan ju bli spännande.. :/

Vinter i min t…
ons, 2012-09-05 - 09:03

Börjar bli deppig. Har satt igång med träningen igen denna vecka, efter sommarens uppehåll. Tränade regelbundet hela våren (samtidigt som jag drack massor av vin, stackars kropp) så det borde inte ta alltför lång tid att komma ikapp. Det borde väl ge någonting.. åtminstone ett litet litet endorfinrus? Men icke.

Jag är irriterad och ARG, jävligt arg faktiskt. Känner mig som ett tjurigt barn. Vill absolut inte göra någonting som jag inte känner motivation till men vet inte vad jag ska göra annars heller. Jag har helt enkelt inte motivation att göra någonting annat än att inte dricka.

Jag är sur på min sambo och tycker inte att vi har någonting gemensamt. Tanken har slagit mig även när jag var upptagen med att dricka, men då blev det inte lika tydligt. Nu önskar jag bara att han skulle resa iväg någonstans. Länge.

Jag vet inte vem jag är på väg att bli, vet inte vem jag är eller ens vill vara. Längtar efter en mer.. icke-ambitiös tillvaro. Svårt att förklara. Nej, jag är bara arg och förvirrad och får ingenting gjort. Just nu är det som om dagarna bara går, det är helt meningslöst alltihop. Kommer jag att fixa ett liv utan ordentliga toppar och dalar? Hur ska jag hitta motivationen när det inte finns något att kompensera, inget svart hål att kravla sig upp ur, ingen att bevisa någonting för?

Tristess.

Jag känner mig instängd på alla sätt: i livet, i mitt eget huvud, i min relation. Den känslan hjälpte alkoholen att ta bort, då blev saker och ting skarpare i kanterna och kasten blev mer tvära, dagarna mer olika varandra. Nu går dagarna in i varandra utan större kontraster. Behagligt ibland, men också urbota trist. BLÄ!

Maria42
ons, 2012-09-05 - 09:53

Det blir bättre, livet blir lugnare utan alkohol, toppar och dalar finns inte längre på samma sätt, men allvarligt var det så härligt?.
Dalarna när man mådde pyton, skulden, skammen, all botgöring, Hur kul var det?
Jag har varit nykter nu rätt länge och glädjen kommer tillbaka men på ett annat sätt, livet känns meningsfullt igen men det tar lite tid.
Att vi ser på maken/makan på ett annat sätt verkar de flesta göra, det gör även jag. Har tänkt att jag nog delvis drack för att stå ut. Men nu efter 8 månader så är det bättre, vi har faktiskt en bättre relation nu än tidigare. Att vi blir nyktra påverkar ju även dem och alla behöver tid att anpassa sig till det.
Självklart gäller detta inte alla, men detta är en stor omställning och vi måste nog låta det få ta lite tid innan vi kan göra riktiga utvärderingar av allt.
Tappa inte hoppet, kram!

Stigsdotter
ons, 2012-09-05 - 16:54

(varifrån kommer ditt nick ifrån förresten? Låter som en boktitel :-)

Jo, jag märker att mitt intresse för omgivningen ökar i vissa lägen. Igår kom jag på mig själv med att småprata med en vilt främmande människa som åkte samma hiss som jag (ja, ja, småprata var väl att ta i, men jag tilltalade henne i alla fall) DET hade inte hänt för ett halvår sen!

Ska försöka att komma ihåg att skriva till dig mer senare, vill säga några saker om det där med relationer! Nu måste jag dock springa för att hinna med tunnelbanan hem. Ha d gott!

Askan
ons, 2012-09-05 - 20:27

också instängd. Kraven är kvar på samma nivå men säkerhetsventilen har plockats bort. Flyktvägen är kapad och det är väl nu det riktiga jobbet börjar, när man ska hitta andra sätt.
Och jag vet inte hur man gör.
Men det här med att dina dagar bara går, är det inte precis det som behövs just nu? Tiden? Att den bara ska gå och du ska bli stabilare och få distans?
Och att du inte vet vem du är, nej, det är just det. Det kommer ju att kristalliseras ut om bara tioden får gå och din hjärna och kropp läker.

Den första veckans ångest har nu börjat ersättas av ett tänkande att det här var ju inte så himla svårt eller farligt, jag är nog ingen alkis egeeeentligen, klart jag ska kunna dricka lite vin om några veckor.
Vilket jävla skitsnack! Blir så arg på mig själv. Just för mig så känns vinet bara som en quick fix, ett sätt att uppfatta verkligheten annorlunda istf att ändra verkligheten. Den lätta vägen.
Första ruset på att vara nykter har försvunnits och ersatts av ledan. Jag trodde inte första krisen skulle komma så snart?
Men vi rider ut den, vi hittar nya vägar, vi mår bättre. Eller hur?

Och så ett tv-tips mitt i allt:
http://www.svtplay.se/par-i-terapi

Mycket bra, mycket tänkvärt, mycket allmängiltigt.

Idag tar vi inte första glaset.

Nynykter
tors, 2012-09-06 - 11:10

Hej!
Det tar tid att komma på vad man tyckte var roligt och mysigt innan vinet blev det största (enda?) fritidsintresset. Vad gjorde jag då? Hur tillbringade jag kvällarna på den tiden jag inte drack? Är det något av det jag vill ta upp igen?
Det är nästan svårt att minnas vad man gjorde. Själv kommer jag ihåg hur mycket jag älskade hösten eftersom det då var Ok att sitta inne och kura med en stapel goda böcker och dricka te. Och nu har jag kommit på att jag gillar att titta på film och äta godis :-).
Kämpa på! Det blir bättre. Det är en väldigt stor omställning.
Styrkekram/ Nynykter

Vinter i min t…
lör, 2012-09-08 - 12:42

Hej allihop,

Och tack för alla tankar som ni delat med er av!

Det går bra (i betydelsen av: jag har fortfarande inte tagit det där första glaset). I natt drömde jag dock att jag var på en fest och av misstag drack ett pyttelitet glas med starkglögg innan jag kom på mig själv. I drömmen var min första tanke: "Innebär det här att jag måste skriva på forumet att jag har tagit ett återfall, räknas ett halvt glas glögg!?" Forumet (ni) måste ha gjort ett stort intryck med tanke på att ni till och med finns i mina tankar när jag drömmer! :)

Det var min första dröm om att dricka sedan jag slutade faktiskt. Men i drömmen så ställde jag ifrån mig glaset omedelbart när jag insåg vad det var jag drack, och fortsatte sedan att vara social på festen - utan alkohol. Så det var på det hela en bra dröm, tror jag.

Nu är det fullbokad helg med barnen och barnaktiviteter.

I torsdags fick jag en sådan "Nära alkoholen-upplevelse" då jag tänkte att nej, nu sätter jag mig på en uteservering och äter en bit mat (läs: tar ett glas vin). De senaste dagarna har jag känt mig "dimmig" - hittar inget ord för att förklara det. Med latent malande ångest, avskärmad och konstig. Har även dragit på mig en jobbig förkylning som säkert gör sitt (och som jag inte har kurerat bort symptomen av med "en whisky").

Första veckan var självförtroende mer på topp bara på grund av stoltheten att vara nykter. Nu är den närmast obefintlig igen, men jag kämpar på precis som ni och försöker låta tiden gå.. Jag är bara rädd för att bli handlingsförlamad på något sätt. När jag drack gjordes saker mer effektivt - jag fick passa på under bra och pigga dagar så att jag sedan kunde få dricka igen!

Vad gäller sambon så har han inte heller druckit en droppe sedan jag lade av. Bara en sån sak. Det känns bättre mellan oss än för några dagar sedan - jag är inte riktigt lika irriterad. Men det ligger och pyr lite under ytan på mig.

NyNykter: Jag uppskattar också att läsa, men just nu verkar det omöjligt för mig att varva ner och fokusera på en god bok utan att känna mig stressad. Får hoppas att det kommer.

Stigsdotter: Ser fram emot ett inlägg om relationer från dig :)

Vinter i min t…
tors, 2012-09-13 - 16:38

Att vara nykter suger just nu. Har ingen motivation till att ta tag i någonting. Jag tror att det har fungerat som en stor motivationsfaktor för mig att leva lite "on the edge". Jag har alltid haft aningen svårt för att ta detta livet på fullt allvar, samtidigt som jag blivit tvingad att ta det på allvar ibland på grund av ångest.

En annan tråkig sak är att jag känner mig helt likgiltig gentemot min sambo, vilket är märkligt då jag alltid tidigare känt mig väldigt nära honom och det har funnits starka känslor mellan oss. Det har blivit som en glasvägg mellan mig och allt omkring mig.

Dessutom har jag tappat sexlusten HELT, så där försvann ännu ett stort (tidigare) glädjeämne.

Jag är heller inte någon mer närvarande mamma till mina barn nu - det enda positiva är att de inte behöver känna lukten av alkohol (vilket förstås är bra, för dem).

Jag vet mycket väl att det inte skulle lösa något i grunden om jag fick ta mig en fylla, men det skulle åtminstone fungera som en spark i baken så att jag kanske får tillbaka lite LUST att leva. För det här håller inte - jag vill bara kräkas lite i munnen när jag tänker på hur förbannat trist livet har blivit. Grått och trist.

Andra veckan nu det känns såhär och egentligen har jag inte ens något särskilt sug efter att dricka utöver att jag önskar att det skulle "hända något" i mitt huvud.

MissH
tors, 2012-09-13 - 21:03

Vet du, jag har också en jäkla skitdag idag. Eller egentligen inte, okej på jobbet, trevlig fika med vänner. Men så kom det bara över mig ikväll, retlig, grinig, alldeles för självkritisk. Och rastlös, "men HÄND nåt då" går jag och muttrar. Har ingen sexlust jag heller. Men så kommer men:et; jag vet att det knappast blir bättre av att dricka. Jag mår sämre och får ännu en anledning att kritisera mig själv. Det vet jag.

Jag tror det går över, tror du inte? Att du har en glasvägg mellan dig och andra är väl för att du har fokus inställt på dig själv? Det måste man ha tror jag när man står inför stora förändringar, jag tror det går över. Precis som det här trista, gråa. Likt en bångstyrig unge har jag skickat mig själv i säng alldeles för tidigt. Hoppas på en bättre dag imorgon. Godnatt!

Askan
tors, 2012-09-13 - 21:09

Hej du,
jag har tänkt på dig!
Det här: "Jag tror att det har fungerat som en stor motivationsfaktor för mig att leva lite "on the edge"." Vad är det som har gjort att det har motiverat dig? Och med on the edge, syftar du bara på drickandet på eller är det även på andra plan? Och på vilket sätt menar du "ta livet på allvar"?
Jag vill verkligen veta.

Att livet suger och att du känner dig frånkopplad känslomässigt låter ledsamt, vad är det som gör att du har "checkat ut" tror du?

Och jag vet hur det känns när livet plötsligt har blivit så tråkigt att det kryper i hela kroppen och man bara vill skrika nåt förbannat primalskrik rakt ut, men det där går ju i vågor. Eller hur? Resten av ditt liv kommer knappast bestå av enbart av dagar som känns som denna.

Och priset man får betala för de där intensiva något mer glittrande timmarna är alldeles för högt. Man slipper vara närvarande under några tråkiga timmar för att sen ha ångestens intensiva närvaro i flera dagar. Usch.

Så här skrev du i din trådstart:
"Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period"
Nu har du den tiden, nu har du ÄNTLIGEN den möjligheten. Vad är det du vill göra med allt? Du behöver inte virka fula små grytlappar som någon här skrev, det finns annat, men något måste du göra. Något roligt, något bra, något som kan fånga dig.
Äh, vad vet jag. Jag hoppas du mår lite bättre nu ikväll, kanske att du och din sambo gör något trevligt när barnen somnat, att du fått skratta en gång. Köp nu Caitlin Morans bok, jag lovar att du kommer fnissa och det behöver du.
Kram
/Askan

höst trollet
fre, 2012-09-14 - 10:00

Hoppas att ni mår bättre idag! Det kan faktiskt finnas en medicinsk förklaring till att livet för en period blir gåare än grått!
Jag träffade, genom en gemensam bekant, en man som varit både alkoholist och narkotikaberoende.
Han berättade för mig, att det jobbiga för honom inte var att lägga av, utan att börja "leva" igen..
Han är idag väldigt påläst, och brukar hålla föredrag på skolor, både för elever, lärare och föräldrar.
Han sa, att alkohol (och andra droger) förändrar hjärnans kemi, så att halterna av lust/må bra- ämnen ökar. Man vänjer sig vid dessa förhöjda nivåer ( de blir ju "normala" för en missbrukare). När man sedan slutar med A eller vad det nu kan vara, så sjunker naturligtvis halten av dessa ämnen, så att vardagen tycks ännu gråare.
Det är då, risken för att man tar sig ett "återfall" är som störst. Han påängterade, att återfall, inte är något som "händer", utan att man på sätt och vis själv planerar in dem. Man är rastlös, har tråkigt, vill belöna sig, eller tycker att livet har ju ändå blivit så trist, så det kvittar...
Snälla medsystrar! Om det blir "gråare", så sök hjälp. Det kan vara en depression i antågande! Jag trodde själv inte på det här med piller, men den här mannen övertygade mig om att ibland, kan det vara befogat, tills man hittar tillbaks till livet igen!
Ha det gott! kram/trollet