Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

MissH

Frågar man inte får man inget veta! Det är en andningsteknik man använder vid ångest tex. Man letar upp en fyrkant, kan vara ett fönster kanske, och så följer man varje sida av fyrkanten medans man andas in-håller andan-andas ut-och håller andan. Är du riktigt vass kan du bara visualisera en fyrkant.

Maria42

Du gjorde fel som snokade. Tydligen har du haft anledning och då finns ingen tillit, den får man förtjäna. Vet ej vad han gjort men bara du kan göra bedömningen om det är ngt du kan acceptera eller ej. Tänker på dig, Kram!

Stigsdotter

Det är rätt häftigt faktiskt vad bra det kan kännas att ha en massa osedda och så gott som okända människor som sina vänner.

Jag tar till mig Hösttrollets kommentar om gudsbevis, om vi inte kan bevisa att han inte finns så finns det en chans att han lyssnar. Om inte annat så sätter en bön från hjärtat som sagt igång den egna inre kraften. Och MissH, jag tror också att vi, kanske de flesta av oss faktiskt, är vana att smita undan magkänslan. Vi som dricker dränker den lilla rösten som försöker göra sig hörd.

I mitt fall är det ju också för att jag så gärna vill att det skall vara bra i kombination med att jag vet att jag ju har del i skulden. Men, jag kommer mer och mer fram till tanken att jag kanske inte längre vill eller orkar försöka Fast sen säger jag ju till mig själv att jag inte har försökt. Eller har jag det? Ni hör ju vilken velpotta jag är. Men precis som Askan säger så blir det ju så att om man väljer att lyssna på den lilla rösten så måste man ju själv ta ansvaret för beslutet. Tänk om det blir fel beslut? Fast var det inte någon som sa att man aldrig ångrar det man gjorde bara det man inte gjorde?

Och Adde, det där med att behålla byxorna på är inget problem. Snarare är det det som är problemet. Att jag får behålla byxorna på medan maken roar sig framför datorn när andan faller på. Om andan faller på med mig så kan han inte. Varsågod nu fick ni veta mer än ni ville :-o Och Askan, ja jag har gjort klart för honom att jag inte accepterar detta. Problemet är ju att han inte vet att jag vet att han återupptagit denna sysselsättning efter ett tag nu. Och för att förekomma eventuella funderingar om det moraliska kontra omoraliska angående porr så vill jag bara meddela att det finns grader i helvetet... man måste ha sin gräns någonstans. Äsch... jag kanske hör hemma i forumet Familjeliv istället...

Nå, vad som än händer så tänker jag inte dricka! Så det så.

Tilde

inne och skriver men nu ta mig tusan...
Du söta fina stigsdotter så skriver jag till dig.

DU ÄR VÄRD BÄTTRE!!!
Ang ditt senaste inlägg.

Kramar Tilde

härligt med vänner! Osedda och välkända faktiskt... Ni är så viktiga och nära vänner för mig och du hör absolut hit Stigsdotter.

När jag läste dina rader som börjar "I mitt fall är det ju också för att jag så gärna vill att det skall vara bra i kombination med att jag vet att jag ju har del i skulden." och vidare hur du beskriver dig som velpotta... att du snokat och försöker döva magkänslan så tänkte jag att du skriver som en riktigt genuint äkta medberoende. Och varför skulle du inte vara det med dina erfarenheter från uppväxten? När jag kom till den smärtsamma sanningen (för visst gör det ont att avslöja honom, väcker alla möjliga svåra känslor?) tänker jag att han är sexberoende, på sitt sätt. Ursäkta, kära syster, ifall du tycker att jag är helt på fel.

Jag ursäktar inte honom på minsta vis vill bara dela mina tankar. Vårt vanligaste svar på medberoendesidan är kort sammanfattat - säg vad du ser, kräv att h*n söker hjälp, ställ inget ultmatum innan du är säker på att du orkar genomföra det och har din plan konkret och klar. Om du inte läst "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken - gör det. Han beskriver processen i missbruket oberoende vad som missbrukas. Jag kan föreställa mig (ursäktar inte) att din man känner stor skam både när han syndar och när han inte "kan". Styrkekram från din syster! / mtA

Dompa

Jag tror (tror!) att du måste erkänna snoket för honom. För att kunna konfrontera honom och ge honom en chans att ändra på sina datavanor. Du mår ju inte bra av situationen och han bör ju få veta det för att eran relation skall kunna förändras. Skäms inte för att du har snokat. Håll huvudet högt...nu är du nykter. Du är ingen tokig "fyllkaja" som överreagerar och blir hysterisk.

Om du inte kan leva med porrsurfande så ska du inte behöva göra det. Nej, när det gäller det moraliska så har jag inga invändningar. Tror en viss del porr kan vara livsnödvändig...för t ex. handikappade och loonies som aldrig skulle få ngt annars. Men lever man i en relation så bör båda tycka att det är helfestligt.

Jag är så glad att din resa närmar sig och du får din ensamtid till att tänka efter hur du verkligen vill leva ditt liv. Tror också att det är sant att man oftare ångrar det man aldrig gjorde än kanske de felval man har gjort. Jag tycker inte om att du delvis tar på dig skulden...vilken skuld? Vad har du gjort? Det är enbart hans beslut!!! Vad han väljer att göra.

Nu blev det djävligt virrigt men jag är hemskt trött. Ta till dig det som Tilde och mt skriver här ovan. Kramar om dig, lilla fina dufvan. /R

höst trollet

Jag moraliserar inte över vare sig porrsurf eller annat, så länge folk inte gör någon annan illa!
Kan det vara så att din man föröker byta ett intresse(alkohol) mot ett annat?
Och sedan fastnar i båda..? Är man en "missbrukar-personlighet", har man ju svårt att se när något blir en mani!
Skäms inte! Du har ju anat att han inte är ärlig mot dig, men ta en ordentlig överläggning med dig själv, om vilka av hans beteenden som gör dig illa!
Din fria viljas yttersta gräns finns där en annan människas fria vilja tar vid. Och det gäller din man också!
Klarar man inte av dessa gränser, så ska man kanske inte bo ihop..?
För en sak är säker, kärleken blir inte större av att man gör våld på sig själv, för att "passa in" i den andres alla önskemål.
Finns inte den ömsesidiga repekten och viljan så är det mycket svårt!
Jag säger inte att du ska dra, utan att ha försökt, men det får inte bli bara en "läpparnas bekännelse" från din man.
Vi vet ju vid det här laget, att missbrukare snabbt lär sig att det är mycket enklare att få förlåtelse, för något de gjort ( de gör gärna stor-pudlar om det gagnar dem) än att be om tillåtelse för något de vet att man inte gillar!
kram "trollet"
ps. Vinet åkte ut i slasken ;-P

Stigsdotter

Ja, det är nog något man blir när man väldigt gärna vill att situationen skall vara en annan än vad den är, och att man då väljer (medvetet men lika ofta omedvetet) att inte se eller att agera när man ser. Är det en bra sammanfattning på medberoende MT?

Jag tror, eller snarare vet, att du har rätt i det du säger om att han är (åtminstone var) beroende på sitt sätt och att han mår dåligt av det.

Nu tänker jag skriva ned allt i denna historia, mycket för att jag vill ha det på plats för mig själv, man glömmer så lätt.

För ca 5 år sen (oj vad tiden går fort)tröttnade jag på att vi hade det så dåligt. Jag saknade kommunikation, glädje och sex. Det var/är ju småbarnsår för oss, då var minstingen 2 år och den stora 4. Som småbarnsförälder kommer man ju inte till så värst ofta och livet är jobbigt men jag saknade nu den regelbundenhet vi hittills haft även om det blev alltmer sällsynt. Jag undrade vad han gjorde istället och kände mig mycket ensam där jag oftast gick och la mig själv och han satt uppe. Jag vet allvarligt talat inte vad jag letade efter men jag fann i alla fall spår av porrutnyttjande som hade skett sedan flera år tillbaka, tycktes ha börjat efter att vår äldsta föddes och eskalerat i "det värsta" under det att jag var gravid med vår andra (ja, vi fick faktiskt till det, EN gång, jag vet exakt dagen ;-)

Det som stör mig är tre saker. Dels att han under den här långa tiden har "utvecklats" i sin porrkonsumtion, från små playboytjejer med plasttuttar till manliga muskelknuttar till kvinnliga muskelknuttar till lesbiska tjejer till den tredje typen av porr som jag bara inte kan acceptera.

Min uppfattning om en fast relation är att man utvecklas tillsammans, inte minst i sängen. Här hade han testat och utvecklats på egen hand medan jag, och här är den andra saken jag stör mig på, när jag var gravid tillhörde jag den andel kvinnor som går omkring konstant pilska - vi hade kunnat ha det hur kul som helst tillsammans. Jag hade föreslagit allt från gemensam filmtittning till att åka iväg på Ålandsfärja och leka rollspel ("träffas" i baren på båten, skitlarvigt tyckte han :-) Men han, han tyckte att jag var tjock och osexig och föredrog att sitta framför datorn med en hushållsrulle (eller ja, jag vet inte, "jag försöker undvika det" sa han när jag frågade om han satt där och r_nkade också).

Vi pratade om det här för ett par år sedan och jag fattade då att han mådde dåligt. Då berättade jag att jag hade snokat och han blev naturligtvis arg för det men jag tror att den egna skammen tog över den ilskan (känner igen detta från mig själv, man sväljer en del saker bara för att man själv inte har rent mjöl i påsen). Dels förstod jag (efter ett tag) att han höll på med det för att han mådde dåligt dels gjorde det honom fylld av alla möjliga jobbiga känslor, många samma som jag kände antagligen. Och jag, jag hade tagit reda på, och här har ni verkligen ett exempel på medberoende, att den här typen av porr ägnar man sig åt när man upplever krav och press (från småbarn och fruar till exempel) och jag gav honom en utväg här för visst var det så han kände. Sedan att jag också tyckte det var jobbigt att bli småbarnsförälder med volvo & villa & skadetnuvarasåhärrestenavlivet?-tankar, DET verkade inte ha fallit honom in. Enligt min uppfattning, igen, när man befinner sig i en långsiktig relation, då PRATAR man med varandra om sådana saker.

Min inställning till porr är lite kluven. Så länge som man vet (och hur vet man det egentligen?) att porren är "kravmärkt" d.v.s. alla inblandade är nyktra, medvetna, frivilliga och hyfsat betalda kan det väl vara OK. Men egentligen anser jag, och vet att det ofta är, lite samma sak som med piratkopiering: "det är väl inte så farligt?" säger en del. Nä, men de som sysslar med sådant och tjänar pengar på det sitter inte hemma i egen verkstad och knåpar ihop fakeväskor eller spelar in filmer med tjejkompisarna i garaget, det är brottslingar vars verksamheter även innehåller sådant som barnarbete, slavarbete, trafficking, narkotika, försäljning av falska läkemedel som folk dör av, beskyddarverksamhet osv osv.

Oaktat min uppfattning om porr så är sådan porr som går ut på att män våldför sig på kvinnor som sover eller har drogats inte OK. Där har jag en gräns och det talade jag om för honom. Bli hungrig ute och äta hemma kan vara OK men jag accepterar inte att vara gift med en man som inte vill ha sex med mig utan sköter det själv någon annanstans, sen bryr jag mig inte om att man kanske trivs med en drogad kvinna som inte gör motstånd eller ställer krav bara för att man själv är lite stressad - då får man lösa det problemet istället.

Han slutade ju med detta, inte mycket i övrigt har dock blivit bättre men där har åtminstone funnits en vilja. Sen att jag har svårt att tänka bort detta äckliga hör ju också till bilden men jag har åtminstone försökt, och i och med att jag hittade en psykologisk förklaring så gick det hyfsat (medberoendebeteende?). Men, jag har tappat mycket i respekt, det har jag. Sen har jag ju förstått att mitt drickande har en del skuld i hans dåliga mående. Han har väl tappat en del respekt för mig också kan tänka. Som han sa någon gång att han inte riktigt kunnat slappna av när vi varit ute, särskilt när barnen varit med, för han visste aldrig om det gick att räkna med mig eller om jag skulle dricka för mycket. Det är svårt att prata om drickande också, de gånger han gjort det har det ju bara blivit gräl. Han har väl inte sagt saker på rätt sätt, utan anklagat och jag har fräst ifrån på en gång mitt i min egen skam och skuld och allt vad det nu är.

Jag märker på honom när han kommer in i en dåligtmåendeperiod. Det är väl då han hamnar framför datorn. Just nu är han stressad för att han går en krävande kurs samtidigt som det är jobbigt på arbetet samtidigt som hans fru slutar dricka och helt plötsligt börjar bete sig "så jävla oengagerat!" (inte längre hetsar upp sig över småsaker, väljer sina strider, ser glad ut). Förändringar är väl jobbiga.

Utopi? Hemmet och familjen är för mig den trygga punkten från vilken jag kan hämta kraft, den skall inte dränera mig. Det är där jag ska kunna vara mig själv och utrycka farhågor, rädslor, planera framtiden osv. Det är det som skall vara mitt centrum i livet, mitt liv. Jag vill också ha ett bra, utvecklande arbete men DET ska inte vara det enda jag lever för. Livet är för mig, det som pågår runtomkring, det är där jag använder pengarna jag får för mitt arbete.

Kanske är det naivt att önska detta. När jag ser mig omkring inser jag ju att inte alla har detta. Svårigheter finns alltid, det tillhör livet, men om man kan stå mitt i dem och ha varandra så klarar man det ju. Som Mulletant och hennes gubbe, du anar inte vad avundsjuk jag är på alla era samtal, ni verkar lyssna på varandra. Såklart har ni kämpat för att komma dit, men det, och det är en stor poäng, är ju också en del i livet, att ni har haft samma mål och önskemål med er relation. Att överhuvudtaget uttrycka ett önskemål med sin relation. Om jag pratar om framtiden blir min make så stressad och arg för han tror att det handlar om en massa krav som ställs på honom om än det ena än det andra...

Nästa år är det vår 10:e bröllopsdag. Å ena sidan tänker jag att jag inte vill kasta bort all den tiden å andra sidan tänker jag att den såklart inte är bortkastad men att vår resa tillsammans måste ta slut - har vår gemenskap inte uppnått allt det där jag vill ha på så lång tid så lär den aldrig göra det. Jag vet inte heller om jag vill ha det med honom heller längre. Det är kanske för sent. Sen tänker jag att jag är naiv och ego. Men, jag behöver i alla fall inte känna skam längre, jag kan stå rak och har jag glömt vad jag sa igår så beror det på att jag var trött eller har dåligt minne, inte på att jag var full i alla fall. För jag dricker inte längre.

När jag för några dagar sedan bad min HK om insikt och att få bli visad vilken väg jag ska gå var det ju något som fick mig att snoka igen. Han skämdes väl så mycket sist så han frågade aldrig hur jag visste, och jag berättade inte heller att jag hade lösenordet till ett särskilt hotmailkonto dit han gör beställningar på abonnemang på olika mer eller mindre trevliga sidor. Lite svårt att glömma lösenordet eftersom det (för helvete! ursäkta svorglosan) består av en kombination av mitt namn och mina födelsedata. Där kunde jag ju konstatera att det fanns nya inköp från i somras, från när han var ensam hemma på semestern och satt uppe på nätterna eftersom han hade sovmorgon. Detta var väl egentligen ett svar på vilken väg jag skall välja, har jag sagt att jag inte accepterar detta så gör jag inte det. Då måste jag göra mitt val. Ett val kan ju även vara att acceptera men då måste det vara ett aktivt val. Jag kan också välja att inte göra någonting. Men detta är också ett val. Kan jag stå för det valet? Nej, det känns fegt.

Imorse hade vi ett gräl som slutade med att han hotade med skilsmässa eftersom jag tar all energi från honom. Jag ringde upp en stund senare och fick lyssna på svararen där jag meddelade att han dels nu fick vara så god och följa med till på familjeterapi vare sig han vill eller inte, att han omedelbart skriver på äktenskapsförordet jag tagit fram samt att han kan dra åt hel_ete. Det där sista kändes skönt men lite onödigt. Kort därefter ringer han och ber om ursäkt för att han beter sig som en skitstövel, ska visst skriva på och gå med. Jag tror han inser allvaret nu. Nu är det jag som talar, det är inte mitt alkoholmonster (som väl för attan inte är den som har talat alla gånger genom åren heller, även om den naturligtvis har hörts ibland!).

Pust. Det är skönt att skriva av sig. Och det är bra för jag ser en massa saker som jag inte borde ha accepterat. Gud vad jag längtar efter min resa. På lördag om två veckor bär det av!!

höst trollet

Kan det vara så, att han rentav försöker provocera dig? Mitt ex, gjorde så, för att HAN inte skulle behöva vara den som tog första steget till en skilsmässa..
Nu funkade inte det, eftersom folk tyckte att han uppförde sig som en idiot.. Och efteråt har det krupit fram, att han inte ville vara den som "bar hundhuvet"..
Bara en undran...
Håll huvudet högt!
kram/ trollet

Villervalle

kära Stigsdotter. Du har stöttat många här på forumet och nu är det din tur att få lite stöttning. Kommunikation är ett måste i ett förhållande om det ska fungera och kanske familje terapi kan bli en väg för er. Jag tillåter mig dock att tvivla. Din man måste ha en väldigt knepig relation till sex och samliv och herregud hur är man skapt om man inte blir glad om ens fru vill ha sex med en även om hon skulle vara gravid?

Livet är inte slut än och möjligheterna att till träffa en annan man som uppskattar dig är ju oändligt stora. Speciellt för en person som du som både verkar klok och utåtriktad. Din resa söderöver kommer att ge dig många möjligheter att fundera över din situation. Ett uppbrott är alltid en pärs men ger dig samtidigt möjlighet att fokusera på din egen framtid.

Ja du Höst Trollet jag var tyvärr en sådan fegis i mitt tidigare äktenskap. Jag ville bryta upp men såg till att behandla min före detta på ett sätt som gjorde att hon till slut tog initiativet till ett uppbrott. Inget jag är speciellt stolt över idag. Man måste ha modet att vara ärlig och rakryggad. Det mår alla bäst av.

Ha det Gött

Stigsdotter att du satt ord på "den andra sidan" av missbruket/-brukandet i er familj. Jag vet inte om det är rätt av mig att säga så - men jag kände så stark laddning när jag läste din text att jag andades ut av befrielse när jag kom till slutet "skönt att skriva av sig".

Jag föreställer mig att det inryms en djup smärta och kränkning (?) i att bli ratad för en film... och jag frågar mig vad som gör att en man föredrar en film och en hushållsrulle (?!) framför en levande pilsk hustru? Rädsla? - är det första ord som kom för mig... det spelar ju noll roll vad som kommer för mig för det härrör från mig. Det verkar som hans intresse eskalerat och förändrats till ett allmer oacceptabelt (?) innehåll.

Gud vad jag unnar dig din resa och önskar att den ska bli en viloplats av Guds nåde!
Systerkram/ mtA

kalla

Kan bara skicka styrka till dig och rådet håll huvudet kallt när du väljer din väg. Hur ni väljer att göra så tror jag att familjerådgivning är bra, även om man går skilda vägar så måste ni kunna prata om era barn i framtiden.Kram Kalla

Maria42

Har skrivit så bra, kan bara hålla med dem. Stor kram till dig!

Nynykter

Jag har tänkt på dig mycket efter dina senaste inlägg. Både du och din man har ägnat er åt något slags flyktbeteende. Han vid datorn. Du vid flaskan. Missbrukspersonlighet eller inte. Det egentliga problemet är väl att ni flyr från varandra? Vilken typ av porr han konsumerar är kanske mindre intressant än hur det påverkar ert äktenskap att ni saknar den förtroliga närheten och ömheten hud mot hud. Jag förstår att du är förvirrad. Det är en jättejobbig situation som du befinner dig i. Men jag tror att du måste sluta stimma och titta inåt. Det här handlar om dig (och din man förstås, men han måste göra sin egen resa). Vad känner du för din man? Älskar du honom? Vad var det som gjorde att du en gång gifte dig med honom? Finns det kvar? Det är svårt, jag vet, och det kan ta tid. Men om du innerst inne vet att du vill gå behövs inga ursäkter. Du behöver inte räkna upp en massa skäl. Om den romantiska kärleken är viktig för dig och du inte älskar din man på det sättet längre kan det räcka. Det är ok att sluta älska en man även om han är en bra pappa, en hygglig kille, hyfsat snäll, ja whatever... Eller så finner du i dig det där fröet till förändring, att du älskar honom och att du vill fortsätta.
Parterapi har många sagt och jag kan bara hålla med. Dina funderingar kan ju inte fortsätta i ett vakuum. Parterapi kan ju vara ett bra sätt att få med din man i samtalet och få höra vad han känner och vill. Parterapins kontrollerade former tror jag är bra.
Allt gott till dig! Lita på dig själv. Det är svårt att ge råd. Jag har bara delgett dig mina personliga reflektioner.
Kram från Nynykter

höst trollet

Jag tror att jag förstår vad du menar.. Vi är nog många, som på något sätt har bakdörren på glänt i våra liv..
Det finns ju alltid någon sorts "vinst" i att t.ex. stanna kvar i ett jobbigt förhållande.
Jag är själv medveten om vilka pseudo-debatter som seglar upp, när man går som katten runt het gröt och egentligen inte vill/törs konfrontera själva problemet.
sedan är det också så, att när man förändras, så innebär det att omgivningen måste ändra sitt sätt att "förhålla sig" till ens person.
Det är då, man ofta får höra: "Vad har hänt? Jag känner inte igen dig längre.."
För omgivningen, är det naturligtvis bekvämast, att man som skomakaren blir vid sin läst. Då är ju allt som vanligt, även om det inte är bra.
Det välkända, är ju det trygga. Till skillnad från det "okända" nya..
Egentligen avskyr jag det gamla ordspråket: Man vet vad man har, men inte vad man får!
VAD är det som säger, att det man får inte är/blir bättre...?

Och har man tagit fan i båten, så tycker jag numera att man kan kasta honom i sjön! Han är nog fullt kapabel att simma, om han måste ;-)
kram/ trollet

Stigsdotter

och ibland tänker jag att det är bergis det jag själv håller på med ibland när jag säger och gör sådant som jag vet irriterar honom... Det är jobbigt att fatta ett, och själv behöva ta ansvar för!, ett beslut ibland!

Stigsdotter

Kommunikation är svårt och jag kan inte påstå att jag är världsbäst på det heller. Men jag känner i alla fall att jag har viljan! Sen att det blir fel ibland tycker jag att man kan bortse ifrån om man vet och litar på att det är i största välmening!

Jag tänker att vi måste lära oss att kommunicera bättre, oavsett. Vi har ju barn tillsammans så även om vi skiljs åt så blir vi inte av med varandra!

Ja jag har väl lite av den där uppfattningen som jag ju har förstått egentligen inte stämmer, nämligen den att män väl borde vara mer eller mindre på och redo hela tiden. Då blir det så konstigt när männen inte vill - "vad är det för fel på mig!!" tänker man då!

Ja, jag är faktiskt ganska bra jag! Fast, det är ju han också. Faktiskt, på många sätt (bara inte på de områden som jag gnölar om nu). Därför är det så konstigt att man inte får det att fungera. Men det är väl kanske så det är, vi är inte menade att fungera tillsammans med varandra.

Stigsdotter

Jotack, precis så var det. Det kändes faktiskt fysiskt, som en kraft i magen, som kalla kårar, som ett slag i ansiktet. Som om tiden stannar av ett slag. Hade det inte varit en sådan obehaglig situation hade jag kunna studera fenomenet närmare. Är väl kanske sådant som händer i kroppen när man får en chock kanske.

Som han beskrev det själv där för flera år sedan den där stunden när jag ställde honom mot väggen och vi faktiskt kunde prata om det så bottnade det i frustration, stress, rädsla (minns jag inte om han nämnde, men det är ju såklart en del i det). Ett sätt att pysa, något eget, kanske en del ilska? Att det eskalerade och blev värre, "svårt att låta bli". För mig är det svårt att inse att man kan göra detta om man samtidigt inte trivs med det, känner skuld, skam, äckel. Då är det väl bara att sluta? Fast det tyckte jag ju å andra sidan om folk som drack också, alltså innan jag själv "trillade dit".

Å, jag vet varken ut eller in. Tror inte att det är så allvarligt längre. Vet inte om jag ids bry mig. Det är det jag ska ta reda på om ett par veckor :-)

Stigsdotter

...när vi ska välja boende osv så finns det hur mycket som helst som man kan gräla om så där måste vi verkligen kunna prata!