Rädd för att dricka, rädd för att inte dricka

Är inne på min andra nyktra dag efter ännu en utökad helg (onsdag-till-måndag-fylla) fylld av pinsamheter, idiotiska upptåg, oräkneliga taxiresor mellan Bolaget, hemmet och diverse krogar, blåmärken både här och där (varför alltid dessa blåmärken överallt??) och därtill en del onödigt brutal ärlighet gentemot en av mina närmaste vänner. Är jag sexton år eller är jag närmare trettiofem? Hur länge kan jag fortsätta innan saker och ting inte går att reparera?

Läste här större delen av dagen igår och grät, grät och grät.. och skrattade ibland. "Vindåre", vilket utmärkt ord. Var ska jag börja? Det har varit såhär länge. Ett par uppehåll under graviditeter och amning, men sedan har det börjat igen. Till en början eftersom jag ofta var ensam med barnen under helgerna och då "unnade" jag mig en liten flaska vin till maten efter att de somnat. Efter en tid blev det en hel flaska och sedan dröjde det inte lång tid förrän jag pilade ner till närköpet för att köpa folköl när vinet tog slut. Efter det övergick jag till boxar och då räckte de även till dagen efter och det var ju praktiskt.

Visst har jag tänkt tanken redan för åratal sedan, att det här inte är normalt. Men sedan nyktrar jag till igen, och ungefär vid dag nummer 4 brukar jag känna mig så pigg och kry och fräsch att jag tycker att det är en bra idé att "äta middag med några vänner", gå och "ta en fika med en kompis" eller något liknande. Och det är alltid bara en ursäkt för att få "spontan-dricka".

Men det har jag insett för länge sedan att det verkligen inte handlar om något "spontan-drickande". Det har det nog aldrig gjort för mig, inte ens när jag var yngre. Det är ett väldigt planerande bakom allt drickande även om det sker nästan automatiskt (ville skriva "omedvetet" men det vore en lögn). En stor del av livet planeras efter mitt drickande. Kundmöten (bara på eftermiddagar), barnöverlämning (måndag eftermiddag), socialt umgänge (tidigt på dagen med vänner som inte dricker så mycket så de inte fattar hur full jag tänker bli efteråt, och senare på dagen med vänner som också dricker mycket).

När jag väl börjar dricka så håller jag på i flera dagar.. Sedan den fruktansvärda skammen och ångesten och all skadereglering som måste göras. Det hemska är att jag har känt mig stolt ibland för att jag kommer undan med nästan allt, som en supermänniska. Sedan tänker jag på hur mycket jag hade kunnat göra här i livet om jag inte hade behövt lägga såhär mycket energi på att dölja hur mycket och ofta jag dricker.. om jag inte behövt bygga upp vardagen igen efter varje dricka-period: Mat som blivit gammalt i kylen för att vi äter ute alla dagar när jag dricker ("det är ju så trevligt", "jag orkar inte laga mat idag", "så kan vi ta ett glas vin också"). Lyssna av mobilsvararen och förklara för kunder och kollegor varför jag inte varit anträffbar ("har varit på utbildning", "har varit på konferens", "barnen var sjuka"). Eftersom jag driver eget kan jag komma och gå som jag vill, också detta något som jag planerade redan när jag startade eget ("det skulle passa mig eftersom jag tycker om att styra över min egen tid", yeah right, mer sanningsenligt hade varit att "det är enda alternativet för mig för det är inte jag som styr över min tid").

Sedan blir jag deprimerad över det här berget av saker som måste åtgärdas för att jag har druckit, och tycker att det är lika bra att dricka igen, "tills jag blir gladare".

Två olika alternativ snurrar runt i huvudet på mig (beroende på vilket tillstånd jag befinner mig i för tillfället):
a) Sluta dricka
b) Sluta bry mig helt och hållet om vad andra tänker och tycker

Idag vet jag inte hur alternativ b kan kännas så tilltalande medan jag är onykter, men det gör det. Mitt liv är väldigt stabilt utåt sett och på något sätt verkar sambo och barn leva i en tyst acceptans om att det är såhär jag är. I början anmärkte han på mitt drickande men det slutade alltid med att jag drack mer i ren protest (inte heller i detta verkar jag vara särskilt originell).. så numera håller han tyst i förhoppningen att det ska få mig att dricka mindre. Märkligt hur mycket tysta överenskommelser som uppstår i en familj där det här problemet finns. Ibland är jag öppen om det, men det är alltid när jag har druckit och då vågar jag berätta hur omfattande mitt drickande är. Några dagar senare viftar jag bort det och kommer med någon bortförklaring om att jag hade en dålig dag bara och överdrev alltihop.

Märkligt är det också hur länge man kan hålla på utan att allt raseras, men jag vet att det är bara en tidsfråga. Andra ser kanske inte (än) men jag vet att det går långsamt utför. Jag orkar mindre och mindre. Jag tycker att saker som inte handlar om att dricka blir mindre och mindre viktiga för varje dag som går. Det är detta som skrämmer allra mest, detta att jag kanske har förlorat förmågan att känna mig glad över saker som en "vanlig människa". Jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna glädje eller förväntan igen om jag inte får dricka mer. Om allt går åt helvete så kan jag ändå dricka tänker jag, men det är nog för att jag dricker som allting kommer att gå åt helvete.

Jag gör vanliga saker och aktiverar mig och familjen men allt är för syns skull medan jag bidar min tid tills jag får dricka nästa gång. Under tiden känner jag mig bara rastlös och liksom fångad i ett vakuum. Jag gör vanliga saker både för att dölja det onormala och för att bygga på mitt duktighets-konto så att jag får känna att jag har "rätt att dricka" efteråt. Samtidigt som jag känner en hemsk skuld över det jag gör så är jag en mästare på att skapa skuld hos mina nära redan i förväg så att de inte ska våga anklaga mig eller säga något när jag väl sätter igång.

Puh.

Tack till alla som har skrivit här och delat med sig. Många tårar blev det, men också en hel del hopp. Tack.

Vinter i min t…

Hej,

Vad fina ni är <3

Faktum är att det kändes en aning bättre efter att jag skrivit ned hur trist allting var. Borde nog ha gjort det för flera dagar sedan istället för att gå omkring och "pysa" med mitt missnöje.

Det är kanske sant att det svåra är att börja leva igen. Ibland känner jag mig helt handlingsförlamad. Visst har jag tiden och möjligheten nu, men VILL jag göra någonting då? Det är lusten jag har problem med.

Vad gäller "on the edge"-biten: När jag drack fanns en lättnadskänsla när jag lyckats genomföra saker utan att någon upptäckt mitt drickande, skulle jag tro. Mina fylle-rejder var någonting jag kunde ägna mig åt på egen hand, som en hemlig mörk sida som fick komma fram då och då, där jag bara släppte allt. Jag kanske har lite problem med att acceptera vardagen, att se de små miraklen så att säga.

Vet inte hur jag ska förklara detta med att inte ta världen på allvar. Kan det vara en slags försvarsmekanism? Jag "drabbas" till och från av en stor cyniskhet vad gäller tillvaron. Samtidigt kan jag bli väldigt berörd också, det är lite motsägelsefullt men jag har ingen bra förklaring! Och det är ganska jobbigt att ha båda sidorna i sig - som att vissa dagar se allt i svart/grått, andra dagar i färg, och inte riktigt veta vilket som är verkligt - vilket som är "JAG".

I onsdags kväll planerade jag att dricka under ett par timmars tid, men kunde inte förmå mig att genomföra det. Frustrerande att den universallösningen inte längre känns som ett vettigt alternativ! Jag visste hur besviken jag skulle känna mig om jag drack när jag nästan är uppe i en månad.

En vuxen röst i mig säger: "men gör någonting - gå ut på en promenad, gå och träna, laga en god middag" men det tjuriga barnet sitter kvar i soffan och är sur för att det "inte HÄNDER någonting ROLIGT"!

Jag vet att den enda som kan bryta den här handlingsförlamningen är jag själv, men jag själv har lite samarbetssvårigheter just nu *harkel*

Idag öser regnet ner och det är grått ute på riktigt, vilket på sätt och vis får mig att trivas lite bättre. De senaste dagarna har jag till och med varit irriterad på det fina vädret! Väldigt moget måste jag säga.

Kramar till er alla kämpar!

höst trollet

Tja, tacka din tillfälliga personlighetsklyvning, för att du inte tog till A ialla fall :-)
Om den gjort dig så ambivalent, blir du kvar i soffan (orkar/hinner inte till bolaget)till "anfallet" gått över..
Inte för att vara ironisk eller dj*lig, utan för att försöka se någon sorts poäng/mening även med det trista i tillvaron!
Ha en superbra helg!
kram trollet

kalla

Det är bara att erkänna det är inte kul att sluta dricka, men alternativet är sämre. Att humöret pendlar får man ta och sen kommer man nog in i ett normaltillstånd. Att ha tråkigt är ju inte farligt, många av oss har nog använt A till att ställa till lite drama i våra liv och nu är den ventilen stängd. Så det blir att lära om och hitta nya vägar//Kram Kalla

Vinter i min t…

Ha ha haa, japp, jag är så handlingsförlamad att jag inte ens förmår ta mig till bolaget! Det är alltid något =D

Man får väl nöja sig med drama 1 gång per månad i fortsättningen då (när PMS:en infaller).

Vinter i min t…

Idag vaknade jag med baksmälla. SOCKER-baksmälla! Jo, man kan tydligen få det. Jag måste verkligen börja köpa hem frukt istället för den där godispåsen som blir mer och mer gigantisk för varje kväll.

Snart en månad och även idag har jag tänkt på A. Är alldeles ensam hemma och funderar nu på om jag valde ensamheten idag för att eventuellt kunna dricka. Hjärnan är lurig! Nu har i alla fall Bolaget hunnit stänga vilket är bra, för jag föredrar ju att dricka ensam numer (eller gjorde).

Strålande sol ute. Kanske en av årets sista uteserveringsdagar. Men vad ska jag göra då? Sätta mig själv där i solen, dricka ett glas vin, bli röksugen och köpa cigaretter, dricka ett glas till och ett till. Byta restaurang för att jag har vett att skämmas lite. Dricka två glas på nästa ställe och sluta skämmas för att jag börjar bli så full att jag inte orkar bry mig.

Sen då? Gå hem och vara frustrerad över att det inte finns någonting här att fylla på med. Dricka te och se på film går ju inte när man är full i rullan. Börja ringa runt till folk som garanterat också är fulla på en lördag kväll, ta taxi till någon hemmafest och länsa deras vinförråd och inte minnas ett dyft imorgon. Mmmm så trevligt!

Jag valde att vara själv idag istället för att följa med resten av familjen, och nu sitter jag och tycker synd om mig själv för att jag är ensam. Logiskt. Upprepar mantrat "men jag vet att det inte hjälper att dricka, jag vet att jag inte mår bättre av att dricka". Ändå vill jag det, trots att jag tagit en lååång promenad ute i solen.

Just nu är det verkligen 1 timme i taget, inte 1 dag i taget.

kalla

Nu är det viljornas kamp mellan dig och spöket, så ge de jäkla spöket en riktig match//Kram Kalla

Lill

Gud vad jag känner igen efter att jag läst hela din tråd! dessutom skriver du för himla bra!

I morgon är det fem veckor sedan jag drack och just nu vill jag inget annat än att sätta mig på balkongen och ta ett glas vin (sanning: häva i mig minst en flaska vin). Varför ska det vara så in i norden svårt att bara vara glad över det vackra vädret eller sätta mig på balkongen med en GOD kopp te? Nej då ska den lilla djävulen knacka på axeln och förstöra precis allting!
Just nu är jag bara handlingsförlamad, orkar vare sig borsta tänderna än mindre duscha. Orkar ingenting precis som du skriver...

Och vad är det för liv då kan jag tänka? ja det är väl kanske det som är livet! Inte massa draman som utspelas när alkoholen förmörkar förståndet. Usch! känner mig bara gnällig och inte till någon hjälp alls vilket du säkert behöver just nu, men det är kanske å andra sidan skönt att läsa mina pipiga ord och hur jag ömkar mig själv.

Nej ska kanske försöka hasa mig ut på balkongen i allafall och gå som en segrare ur den här skit-dagen:)
Nu kämpar vi järnet!!!
Stor kram från mig!

Vinter i min t…

Gnäll på, jag gnäller ju här så att hälften vore nog =D

Oftast känns det lite, lite bättre när jag fått skriva ur mig ett bittert, uttråkat eller barnsligt inlägg här samt läst lite i andras trådar. Hur ni andra kämpar på med omväxlande rastlöshet, tristess, dramalängtan och handlingsförlamning. Som höst trollet skrev till mig några inlägg här ovan: vi kanske får vara glada över den där handlingsförlamningen de dagar den infinner sig, eftersom den i någon mån gör oss för paralyserade för att ens orka ta oss till Bolaget! ;)

Saker som hindrar mig från att ta mig till närmaste uteservering just nu:

1. Jag har inte duschat idag
2. Går runt i sunkiga träningskläder hemma
3. Har inget hemma så att jag kan fortsätta dricka när jag hävt i mig så mycket som man möjligtvis kan göra på krogen innan man blir utkastad
4. Det skulle kännas pinsamt att skriva här imorgon om jag dricker idag (eller ännu värre, om jag skulle skriva på fyllan, vilket jag förmodligen skulle göra)

Alla argument är bra förutom de dåliga, eller vad säger man.

Oduschade styrkekramar tillbaka!

Lill

Efter att ha gnällt av mig och läst din kommentar tog jag mig i kragen. Duschade, damsög och kokade te som smakade väldigt bra! Tack för dina rader som hjälpte mig i dag! Nu ska jag äta en gigantisk påse med godis för det är jag värd!

Kram från sockerconny:)

Vinter i min t…

Såååå. En månad imorgon!! (eller i övermorgon, det beror väl lite på hur man räknar)

Jag funderade över en sak igår. De senaste dagarna har känts mer som en kamp och det beror nog (i a f delvis) på att jag slutade tänka "en dag i taget". Istället har jag tänkt "om sex dagar är det en månad". Kan det vara så, tror ni?

Igår och idag har känts bättre. Jag är lugnare inombords, men känner mig fortfarande omotiverat sur mot min sambo och vill absolut inte ha någon närhet. Det blir väldigt jobbigt för oss båda, han känner sig oönskad här hemma och jag önskar att han bara skulle resa bort. Länge. Jag stänger in mig i mig själv. Flyr jag? Bara att jag gör det utan A? Jag vet inte. Det här känns inte alls konstruktivt och jag förstår inte mitt eget beteende.

I helgen ska jag till en väninnas landställe, utan sambo och barn. Det kommer att serveras en massa A. Bäst att börja stålsätta sig redan nu, jag litar INTE på mig själv. Vill inte dricka men vet att det är en viss tid i månaden i antågande, och då brukar jag vara betydligt mer känslosam och oberäknelig än annars.

När slutar man egentligen tänka på A?

Jag tror inte det är alkoholen som sådan som egentligen upptar ens tankekraft, det är bara där tanken automatiskt hamnar.

Kraften kommer från att fly från något, för att bli av med tristess, bli av med ensamhet, stress, eller vad man nu upplever i livet.

En patenterad lösningar har ju varit alkohol i hela livet, och då faller tanken naturligt på den väl "fungerande" lösningen tror jag.

Så, för att slippa tankar på alkohol så behöver man nog möta sin andra demoner, på riktigt hitta sig själv, lösningarna på det som känns oroligt, att uppskatta nuet.

Jag tror hjärnan lurar oss att det är alkoholen som är huvudrollsinnehavare, alkoholen råkade nog bara finnas till hands.

Kram

Maria42

Innan jag slutade denna gång så har jag "slutat" några gånger tidigare. Då har jag varit enormt irriterad på maken, har varit det av och till nu också spec i början.
Så här i efterhand kan jag nu se att jag förmodligen omedvetet gav maken skulden till att jag inte fick/kunde dricka, därav min irritation och önskan att han försvann. (förmodligen för att då fanns inget hinder att dricka igen).
Ju längre jag är nykter och ju mer känslan av att jag inte VILL dricka mer infinner sig desto mindre irriterad är jag på maken, börjar tro att det har ett samband.
Som sagt, en fundering..

Vinter i min t…

Det kan nog stämma Maria :)

Har inget att säga idag förutom att nu har jag officiellt klarat min första månad. Yeeey, eller nåt.

höst trollet

Glad för din skull Vinter! Glad för att det går bra, och glad för att du har modet att "hänga" här och dela med dig!
kram / trollet

Vinter i min t…

Tackar ödmjukast för gratulationerna :)

fredde-s, Visst är det så. Jag ryggade tillbaka en aning av ditt inlägg först, och tänkte att det känns helt övermäktigt just nu att behöva "möta alla sina demoner" och samtidigt bygga upp en ny vardag som ska kretsa kring någonting annat än alkohol.

Funderade över det här ett tag, och kom fram till att kanske drar jag för stora växlar. Att möta sina demoner behöver ju inte nödvändigtvis ske på ett sådant dramatiskt vis som det gör när man dricker. För då har jag mest upplevt det som skrämmande och nedbrytande. Det kan lika gärna ske i lugn och stillhet.

Även om det har varit en del dalar i mitt humör under den senaste tiden, känner jag samtidigt en tillfredsställelse i att vara nykter. Allt är inte tillnärmelsevis lika ångestladdat och skrämmande som det var medan jag drack. Även de gånger tanken på att dricka lockar, finns samtidigt tanken att Jag vill vara en människa som inte dricker. Jag vill vara en människa som är nykter, med allt det för med sig.

Just nu är det mycket trötthet och en del irritation som spökar, men det är ändå så mycket bättre än konstant skam och ångest. Jag känner mig lite mer ödmjuk inför tillvaron nu när jag inte måste vara ständigt beredd att försvara, dölja och kompensera.

Igår bortprioriterade jag en jobbgrej som jag förväntades medverka på för att istället vara med på en aktivitet med ena "ongen" (ha ha, det där uttrycktet är för härligt, det fastnar verkligen). INTE på grund av att jag var full eller bakfull, utan bara för att jag tyckte att det var viktigare. Snacka om skön känsla!!

Tilde

Ja att möta de där demonerna som egentligen funnits med en hela tiden och som var lättast att tygla med alkoholens ljumma verklighet, de demonerna tror jag som du också skriver kan vi nu tillåta oss möta i lugn och stillhet... Det kan få ta lite tid, inte tvinga fram känslor o tankar tror jag, de kommer plötsligt och det är en succesiv process inbillar jag mig.
Händelser, bekymmer det som blev till demoner till sist, det som förut inte fick tillräckligt stor plats för det dövades med vin då man borde gått till botten. Jag tänker nu att de händelserna var för svåra att handskas med vid den tidpunkten eller också tillät åtminstone inte jag mig att ta mig tid, allt föll slag i slag och vanan av att ständigt lugna oron med vin gjorde att problemen lades på hög... Tills botten är nådd. Då är det att se ovanför kanten och hålla sig kvar som gäller. Och kanten det känner jag att är man inne på forumet så har man hittat en kant att lägga armarna om och så småningom häva sig upp helt och hållet. Inte undra på att man är trött, lessen, utled, irriterad... allt man lagt på hög...
Nu siktar vi framåt :)
Stort grattis till din månad!
Kram Tilde

Stigsdotter

Tilde skriver bra tycker jag. Ser framför mig hur vi hänger på kanten av (ja så jäkla typiskt att bilden av ett vinglas framträdde hrä) en chokladkopp, sparkar jag lite med fötterna bakåt så studsar de på marshmallowsen som flyter omkring där.

Livet är toppar och dalar och ibland är det förbannat tråkigt. Det gäller att hitta de små glädjeämnena i livet, alla de där som vi missade när vi drack.

En sak som har hjälpt mig mycket i vardagen när det kommer jobbiga känslor som jag bara vill knyta nävarna inför och stålsätta mig att inte dricka på dem, det är i alla fall att tänka tanken ut, att fördjupa mig i den. Om jag känner mig omotiverat sur på maken försöker jag tänka efter varför? Finns det någon anledning? Finns det någonting jag kan göra någonting åt? Är det hans blotta existens just nu? Vad kan jag göra åt det? Är det hos mig irritationen ligger, vart sitter den, hur känns det?

Att analysera mig själv på det här sättet hjälper mig att sätta fingret på vad det egenligen handlar om (jag vill ha ett glas vin!! nu!!). OK, om jag går och dricker nu, hur kommer det kännas då? Piper makens näsa mindre, kommer jag bli gladare då, mindre irriterad? Att ta kommandot över och styra sina egna känslor åt ett mindre destruktivt håll.

Jag tycker också att den s.k. sinnesrobönen är bra i detta sammanhang. Man kan tycka vad man vill om böner, hoppa över gud om du vill, men läs och ta till dig orden: "Gud, hjälp mig att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden". Detta sätt att tänka hjälper f.ö. också när man ligger och vrider och vänder på sig i sängen utan att kunna sova, att då tänka OK kan jag göra något åt det här just nu eller kan jag vänta till senare? Det handlar i mångt och mycket om att släppa taget om sådant som inte bidrar till mitt välbefinnande.

Ibland får man ta så lite som en minut i taget. Det är OK. Jag tycker att tanken "aldrig mer!" känns övermäktig, därför väljer jag att ta en dag i taget. Idag dricker jag inte. Jag kanske väljer att dricka nästa helg, eller imorgon, men just idag dricker jag inte.