Hej, först vill jag börja med att säga att detta inlägg skrivs med avsikten att få ut ett problem som finns på högskolor och universitet. Jag lider av det problemet. Det finns säkerligen fler än jag där ute. Min historia är inte unik, men den är min. Vill ni skriva några uppmuntrande ord är jag mer än tacksam! :)
Jag tycker inte jag är någon med alkoholproblem. Utifrån sett är jag den duktiga flickan som har koll på allt i skolan och både jobbar och är ideellt engagerad utöver studierna. Jag pluggar på teknisk högskola. Här går vi på sittningar och fester, och vill man är det fest minst en gång i veckan. Vi dricker inte med måtta, vi taktikskålar (dricker botten upp innan vi fyller på glaset igen) till höger och vänster och en kväll är inte rolig utan alkohol på många håll i studentvärden.
Jag har på senaste tiden börjat inse att mina vanor inte är bra. Jag dricker alkohol relativt sällan nu för tiden (1-2 gånger per månad i dagsläget) men när jag väl dricker har jag svårt att sluta. Allt för ofta har jag på senaste tiden börjat få minnesluckor. Jag gör illa mig själv (bokstavligt talat – cyklar i diken och slår mig gul och blå, rena turen att jag inte hamnat på sjukhus) och jag gör tyvärr andra illa också. Senast i helgen, jag har inget minne av stora delar av kvällen, och fick i efterhand höra att jag hånglat upp någon främmande kille på dansgolvet öppet inför alla andra. Detta minns jag inte alls och det skrämmer mig!
Vad som ska tilläggas i historien är att jag har en pojkvän sedan 6 år tillbaka som jag älskar något enormt och bryr mig om massor! Han är mitt allt och utan honom skulle jag inte vara hel. Att veta att jag, när jag själv inte haft kontroll över mig själv på grund av alkoholen, sårar honom gör mig så ont inombords. Och jag själv får en ångest som ett stort svart moln inuti mig. Jag hatar mig själv för att jag sårar min pojkvän som jag älskar. För två år sedan var jag inne i en karusell då jag drack mycket mer och mycket oftare än nu, men såg det inte som något problem då. Det ledde hur som helst till att jag var otrogen och sårade min pojkvän då också. Jag kommer få leva med de skuldkänslorna jag har över att jag sårat honom, och allt är alkoholens fel, för jag vet att jag aldrig skulle gjort samma sak om jag inte var full.
Jag är rädd för att mitt drickande ska förstöra vår relation. Jag tycker att det är roligt att festa tillsammans med mina vänner, här i studentvärlden är det det vanligaste sättet att umgås med sina vänner på, men den jag blir när jag druckit för mycket är jag inte intresserad av att vara längre. Dock är det svårt att som student ta avstånd från alkohol utan att behöva öppna upp sig och förklara varför. Jag vill inte att alla ska veta att jag har problem. Jag vill bara att de ska acceptera att jag inte vill dricka längre. ”En öl kan du väl ta, det gör väl inget?”, får man höra gång på gång. Jag känner mig stark som vågar inse att alkohol är ett problem för mig. Dock vet jag inte om jag är så stark att jag orkar säga ifrån till alla vänner, och att jag då istället stannar hemma och glider ifrån dem.
Som ni märker på mitt inlägg är jag ung och kanske inte den mest belevade, men ändå förvirrad och rädd. Jag vet att jag i framtiden kommer kunna ha en sund relation till alkohol om jag arbetar med mig själv. I dagsläget väljer jag dock att ta avstånd helt från det. Allt för min relations skull. Jag hoppas bara att jag är tillräckligt stark för att stå fast vid mitt beslut!