av Miss K

Hej!
Jag är ny här och skulle behöva råd och stöd.
För ett år sen träffade jag en alkoholist igen... Jag fattar inte att jag inte förstod och nu är jag fast, jag älskar honom över allt annat. Jag har i en annan relation varit den typiske medhjälparen, jag har dolt, täckt upp och ljugit. Dit vill jag inte komma igen, men märker att det är lätt hänt.

Vi har nyligen flyttat samman och både han och jag känner oss ganska låsta nu. Dåliga kontaktnät gör inte saken bättre... Det värsta är att vi båda är psykiskt instabila med depressioner i bagaget. De senaste månaderna har min sambo fått panikångestattacker som har lett till att han druckit på natten eller morgonen. När han druckit får han mer panik om han inte dricker får han abstinens. Allt blir som en ond cirkel. Tidigare har han "druckit socialt" och tyckt att han haft kontroll. Nu har det gått så långt att han blivit uppmanad att lägga in sig. Han är livrädd för detta och bortförklaringarna blir fler och fler. Han ska sluta själv, trappa ner etc.

Vad säger ni, går det att sluta när man druckit hela sitt vuxna liv? Vita veckor har inte existerat, verkar det som.
Jag vet inte hur länge jag ska orka, vet att jag måste sätta gränser, men hur?

markatta
mån, 2013-01-21 - 10:30

Skickar en tanke till dig och ett stort paket med kramar. Tänker mig något i Harry Potter-stil, när man öppnar paketet så flyger det ut en massa kramar, sådana där varma som liksom stannar upp tiden lite och får en att kunna ta några djupa andetag. Spara några i byrålådan till när du behöver dem som mest.

Miss K
mån, 2013-01-21 - 12:20

Markatta,
Tar emot en stor kram meddetsamma och kram tillbaka. Ger också en kram till mulletant. Sitter hemma idag, har nog fått influensan. Långtråkigt, men jag försöker att läsa lite då och då. Håller bl.a. på med "Ett annat liv". Var på väg att lägga den ifrån mig, men har nu fastnat.

Känner ibland att jag ska explodera av allt jag vill prata om, men sen när jag har möjlighet, som på al-anon har jag inte så mycket att säga. Kanske jag inte har så mycket positivt att dela med mig av här. Men jag ser det som så att jag behöver skriva av mig lite just nu. Om någon vill läsa och kommentera är det bara en bonus.

Overkligt tyst nu kring exet. Han blev portad hos föräldrarna och fick en flygbiljett i handen, Sen vet vi ingenting. Tårarna trillar här fortfarande. Brukar man inte säga " there is a time to cry and a time to laugh"?

Kram K

mulletant
mån, 2013-01-21 - 18:15

Visst säger man så. Allt har sin tid... det är hämtat ur Bibeln, Predikaren 3 kapitlet. Där står också att finns en tid att tiga och en tid att tala.

"Ett annat liv" kändes som en lång bok, en livsresa med den avgörande vändningen på slutet. Läs på och skriv här och kom ihåg att sköta om dig med vila, värme och vätska...
Krya på dig! Kram, kram / mt

Miss K
fre, 2013-01-25 - 12:50

Jag såg honom igår. Vilken chock! Tänk som utseendet kan förändras på bara några månader och då hade han ändå rakat sig.

Jag visste genom andrahandskontakt att han var istan. Jag måste nog erkänna att jag tittade mig lite extra omkring när jag gick på stan och visst där var han i en affär. Tvekade om jag skulle gå fram, men ville hellre träffa honom så än smygandes kring min lägenhet. Vi tog en fika, ganska lugnt i början, sen kom tårarna och han började komma in i sitt vanliga tjatande. Kände att jag satt med en A-lagare (konstigt namn)och skämdes tyvärr över honom. Samtidigt en känsla av kärlek.

Han känner sig fortfarande inte motiverad att sluta. Vad svarar man på varför? Barnens skull, min skull? Nej det hjälper inte. Arbetslivet blir allt mer avlägset osv. Jag sätter nu min tilltro till en högre makt (trodde aldrig jag skulle skriva så.) Kanske han en dag hittar en ny mening, kanske inte. Jag känner mig faktiskt lugn idag och kan glädjas åt det fina vädret. Hur är det möjligt? Ska försöka stanna i den här känslan idag, det kommer fler prövningar, det vet jag.

Miss K

Lelas
lör, 2013-01-26 - 00:46

Även här (som hos Sorgsen, alltså) ser jag sinnesron lysa igenom mellan raderna. Härligt!

Men, vilken upplevelse det där måste ha varit... Jösses.

Kram!
/H.

Miss K
ons, 2013-01-30 - 11:22

Jag vet inte hur jag ska berätta vad som hänt.
Jag träffar honom igen, helt enkelt för att jag älskar honom. Han vill sluta nu, men känner att det blir så mycket svårare när han är på härbärget. Just nu är han på soc.möte. Hoppas, hoppas att det händer saker fort. Känner att jag kanske har fastnat i en rävsax nu. Måste verkligen se upp med vad jag gör. Hur ska jag kunna hjälpa honom utan att själv gå under?

Varför ska jag behöva ha denna känsla av skuld, att jag gör fel. Vilken ironi, sinnesro för bara några dagar sen, nu en krypande oro för när han ska börja dricka eller få abstinens. Stämmer det att abstinensen är mest psykisk, kan man slippa skakningar etc. om man tänker positivt?

En förvirrad och skamsen
Miss K

mulletant
ons, 2013-01-30 - 12:45

Inte ska du heller ta på dig ansvaret för hans välbefinnande!
Försök fokusera på att ta hand om dig och låta honom ta hand om sig. Jag känner inte till att positivt tänkande kan hjälpa mot direkta fysiska abstinenssymtom, däremot gåt ju allt lättare och bättre om man orkar tänka positivt - som att abstinensbesvären går över. Suget och risken för återfall måste han själv ta ansvar för och hitta sin väg att hantera - det kommer att finnas länge.
Räta på ryggen, ta hand om dig! Kram / mt

Sorgsen
ons, 2013-01-30 - 13:19

..hej, Sorgsen ( numera hoppfull) här. Jag läser och följer dig men tror inte jag skrivit något i din tråd förut.

Nu känner jag att jag vill dela med mig av min erfarenhet i det du skriver.

Skammen tycker jag du ska försöka släppa. Jag har känt och känner detsamma i många situationer men,som vanligt, är det lättare att säga det till andra än att leva efter det själv.

Vad känner du skuld inför? Vad tycker du att du gör fel?
Är det som jag tror, att du tycker du borde låta bli träffa mannen?
Där kände jag mig jätteosäker i höstas. Hur hårt ska jag dra åt svångremmen för att markera att jag inte accepterar min makes alkoholism?

Överallt läste jag att man som medberoende ska ställa ultimatum, helst lämna för att markera. Nu har maken just startat sin behandling och jag lämnade aldrig. Det verkar som att du och jag haft det lite likadant i vårt förhållande till alkoholisten, att vi inte levt så länge i förhållandet.
Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger mannen sa att han inte ville ha mer med mig att göra. Jag vet att han hade druckit på det också om jag hade gått. Han sa det alltid i affekt och bara ett par få gånger visade han ånger. Då sa han att jag inte ska lyssna på honom när han vräker ur sig och att han älskar mig över allt annat och att han ändrat allt annat men klarar inte kampen mot alkoholismen. Vad det där "allt annat" står för vet jag inte helt.

När ni nu träffas igen skulle jag nog se till att vara övertydlig i vad jag accepterar och inte.
Jag skulle inte köpa att han inte kan sluta dricka för att han bor på härberge tex. Det vore ingen orsak för att få mannen att bo med mig igen.
Ordningsföljden för mig hade varit.
1. Tala om var mina gränser går, helst tillsammans med en terapeut som kan alkoholism
2. Mannen ska visa en plan för sitt tillfrisknande, inte bara ord. Den kan man göra tillsammans med terapeuten.
3. Sen flytta ihop, men med ultimatum.

Abstinens
Jag såg många gånger hur han led. Skakningar, svettningar, klåda, smärta, depression, irritation...epilepsi har han tydligen haft tidigare men inte under vår gemensamma tid.
Inget av detta var psykiskt. Psyket tar alkoholismen hårt på och bestående skador i hjärnan kan uppstå.

Min make hade inte överlevt länge om han hade fortsatt dricka, varken kroppen eller psyket kunde ta mer. Han ville dö också så allt sammantaget pekade på max ett år. Inte mina ord utan från läkare och de han träffade på behandlingshemmet.

Jag behöver inte spekulera eller leva i den oron längre, sinnesron finns i mig.

Det finns lösningar men kraften i missbruket är så stark att hjälp från de som kan är nödvändig.

Ta hjälp och släpp skammen är mitt råd!
Lycka till!
Kram

Sorgsen
ons, 2013-01-30 - 13:23

Oj, blev många kopior av samma svar och får inte bort dem...

markatta
ons, 2013-01-30 - 13:21

Bara för att du träffar honom igen så behöver du inte se det som ett återfall i medberoende eller ett misslyckande. Jag vet att de flesta råder till att lämna men det är inte den enda vägen. Vi kommer att stötta dig oavsett vilken väg du väljer.

Även om du träffar honom igen så var snäll mot dig själv, fortsätt med att hjälpa dig själv. Fortsätt med att formulera för dig själv vart dina gränser går. Är du inte redo/vill inte lämna honom just nu så ställ inga ultimatum som du inte kan fullfölja, som tex "att om du dricker så lämnar jag dig". Fundera på vad som du klarar av just nu, hur du kan skydda dig själv. Du kan ju inte göra något åt att han dricker men du kan ju till exempel sätta upp en gräns för dig själv att han inte får träffa dig just då, då han har druckit.

Kramar!

Miss K
ons, 2013-01-30 - 14:22

Tack, tack för alla kommentarer. Jag är djupt rörd.
Ja Sorgsen, du har rätt i vad du gissar. Det är en känsla av att jag egentligen inte borde träffa honom. Mina känslor vände på bara några minuter. Jag ville bli av med honom efter att ha pratat en stund, vilket inte var lätt. Sen bara svängde allt. Jag förstår att du har kämpat mycket tillsammans med din alkoholist. När jag har läst din historia har jag tänkt att så kanske jag också kan göra. Problemet är att alla avråder mig och att han inte har en lägenhet. Jag försökte tänka så i början att det spelar ingen roll att han bor där. Nu har han berättat hur det är där och jag hade nog också druckit i den situationen. Är någonstans medveten om att han lite försöker manipulera mig. Jag vill inte vara sambo, men kan inte se något alternativ. Han har sökt någon enstaka lägenhet, men pengarna börjar ta slut. Tyvärr har ingen av oss hittat någon bra samtalskontakt ännu. Allt känns så trögt.

Just nu brottas jag med mitt förtroende till honom. Hur ska jag göra med nycklar etc. Det verkar som att mötet inte blev av. Kan det verkligen stämma att socialsekreteraren aldrig dök upp?

Anledningen att jag funderar kring abstinens är att han inte druckit på 2 dagar nu, då brukade han få abstinens. Han var lite "speedad" igår, men det var allt.

Miss K

Sorgsen
ons, 2013-01-30 - 15:30

...så ska du ta din misstanke på allvar. Syftar på att du tror han manipulerar...
Sjukdomen/alkoholismen gör missbrukaren till mästare på att manipulera för att dra egna fördelar. Tyvärr!
Tankarna är inte logiska och framför allt är orden och handlingarna sällan bestående. Oavsett hur intelligent eller hur stor välviljan är hos missbrukaren så vinner alkoholen.
Det är inte ditt ansvar att ta hand om honom, du har inte satt honom på härbärget. Det har alkoholen drivit honom till. Om inte missbruket tas omhand så blir det ingen förändring hos honom på längre sikt!
Du kan bara ta hand om dig, det är ditt liv, ditt ansvar.
Hur mycket hjälp du behöver för att skapa din trygghet måste du känna själv.
Men tillåt inte mannen ge dig dåligt samvete för att du säger nej.

Generellt är förhållande det svåraste som finns att underhålla och innehållet ett ständigt givande och tagande, gott och ont i en salig blandning. Sällan är det i total balans men när den infinner sig så är det underbart men inte bestående.

Glöm inte att du har rätt att känna dig trygg i ditt eget hem, rätt att ta plats och rätt till dina känslor, både de goda och onda.

Vad vill jag säga med detta?
Jo, var rädd om dig! Tänk på dig själv i första hand!

mulletant
ons, 2013-01-30 - 15:36

när du skriver: Jag vill inte vara sambo, men kan inte se något alternativ.

Visst KAN det vara så att socialsekreteraren inte dök upp... men å andra sidan brukar vi medberoende råda varandra att lita på magkänslan...

Ta det lugnt!
Det viktigaste först - det viktigaste i ditt liv är faktiskt du!

Gå gärna på Al-anon möte!

Lelas
ons, 2013-01-30 - 22:14

Hej, Miss K!

Några korta tankar:

Skäms inte! Du har all rätt i världen att välja hur du vill att ditt liv skall se ut, och om det innebär att ge honom en ny chans så är det ju bara bra. Så länge DU väljer.

Precis som andra har skrivit: lita på din magkänsla. Ta kommandot över situationen, så att det är du som sätter villkoren för ert umgänge. Om du inte vill att ni skall bo tillsammans, så skall ni inte det.

Se till att du har gott om stöd runt dig: vänner, samtalskontakter, Al-Anon.

Kram!
/H.

Miss K
tors, 2013-01-31 - 13:21

Tack Mulletant för dina bloggtips. Jag har läst lite av Carinas blogg och har haft nytta av självhjälpsmanualerna. Fortsätter också att gå på ALanon så ofta jag kan.

Just nu har jag en bra magkänsla. Vi är så nära varann (vilket i o försig gör mig extra sårbar). Han vill inte att jag ska behöva belasta mig med hans problem och han försöker vara ärlig inför mig. Vi tar en dag i taget. Vet bara att jag aldrig kommer att acceptera om han säger nej till behandlingshem.

Kramar
Miss K

Lelas
tors, 2013-01-31 - 21:29

Bra! Du vet var dina gränser går, du tar en dag i taget. Heja dig! :-)

/H.

markatta
fre, 2013-02-15 - 08:32

Hur har du det nu?
Du skrev i min tråd att du var lite orolig för att du hade det "för bra" nu, var orolig för när kraschen skulle komma. Så har jag också känt många gånger, säkert de flesta som levt med en alkoholist.

Tror verkligen man måste få unna sig att faktiskt må bra också, säga till sig själv att "idag mår jag bra". Många gånger är man ju som två personer, ja som alkisarna brukar skriva att de har som en alkoholjävul eller en papegoja på axeln, så tror jag många av oss medberoende också har det. Om vi tänker att vi mår bra så dyker papegojan upp och säger "tror du verkligen att du kan ha det så här bra", om något sedan händer så dyker den upp igen för att ge oss skuld och skam med ett "vad var det jag sa, din dumma människa, du visste ju att det här skulle hända".

Tänker att det är skillnad på att föra en dialog med sig själv och att klanka ner på sig. För mig är också skillnaden idag att förut så kunde jag förtränga det jobbiga de stunder det faktiskt var bra, liksom leva i en bubbla för att jag så gärna ville hålla fast vid de fina stunderna. Problemet då var ju att "det jobbiga" kom över mig ändå, i form av diffus ångest och oro, men jag kunde inte göra något åt det eftersom jag inte erkände det för mig själv.

Idag har jag en plan för hur jag ska göra om "skit händer", en plan jag gjort upp när jag mådde tillräckligt bra eller åtminstone kunde se på saker med lite distans. Så nu kanske är bästa tiden för dig att göra upp en sådan plan? Det tog bort en massa oro för mig att inte behöva tänka på vad jag ska göra om något händer, gör det mycket lättare att tillåta sig att leva i nuet och acceptera det som händer, om det händer.

Kramar!