Hejsan alla!!

Jag har nu fattat ett beslut tillsammans med min läkare, psykologen och min samtalskontakt jag har på den alkoholpoliklinik jag går hos, och det är att jag inte längre skall gå på AA. AA skall vara en gemenskap av män och kvinnor och det är det med, men är man inte på ett visst sätt så kommer du inte in i gemenskapen. Jag har berättat allvarliga saker om mig själv, saker jag inte kunnat dela med någon annan för ingen annan skulle förstå förutom de alkoholister som gjort samma sak, saker som gett mig svår ångest och har i min enfald trott att jag skall få stöd av andra AA medlemmar, men icke sa nicke, ingen stannar och pratar med mig efteråt, ingen trots att jag bett om råd har efter ett möte stannat och pratat med mig. Jag har gått i samma grupp i fem år, jag har den senaste tiden mått oerhört dåligt av andra skäl än alkohol och detta har medfört att jag inte gått på möte på flera månader, ingen har hört av sig, ingen har undrat var jag är eller hur jag mår, och det tycker jag är väldigt märkligt. Detta har fått mig att må ännu sämre, är det fel på mig? Tankarna har malt i mitt huvud och jag har varit oerhört ledsen, ibland har jag upplevt total tystnad när jag kommer upp i lokalen, eller total nonchalans. Detta gör inte mig mer motiverad att gå på AA om någon nu får för sig att tro det, jag blir bara oerhört ledsen som sagt. Så nu med annat stöd i ryggen skall jag nu lämna denna gemenskap som aldrig varit någon gemenskap för mig. Jag har haft så mkt tråkigheter runt mig de sista åren att jag har haft tusen anledningar att både dricka och röka men inte gjort det. Hade jag sagt detta på AA hade jag garanterat fått höra att återfallet är nära. Jag är inte i behov av att höra något sådant utan går min egen väg , det har jag alltid gjort, och nu denna gången är jag övertygad att jag valt rätt väg. Jag har gått in på mitt fjärde nyktra år och jag kan med handen på hjärtat säga att när mitt beslut var fattat så mådde jag genast bättre. That´s it...kram till er alla. DSG

Stigsdotter

Hej,

Halkade in här och har bara tid till en kortis. Beklagar att du inte fått stöd i din grupp, har du haft en sponsor - en egen person att ringa till? Jag kan bara säga som så att AA-grupperna består av människor. Många gånger sjuka människor. Alla grupper är inte bra! Jag har varit i grupper där jag inte alls känt mig hemma. Nu har jag förmånen att bo i Stockholm vilket gjort att jag kunnat gå runt och testa lite olika, nu har jag slutligen hittat en grupp med bara kvinnor där jag trivs jättebra! Så otroligt jobbigt att du gått i samma grupp i fem år och aldrig trivts där - så ska det inte vara!!!! Om du vill kan du testa AA-mejl, där hittade jag min sponsor. Det är som med möten fast på mejlen, man får lite annan respons där. Det är ju så att man inte får kommentera varandras delningar som det heter på möten, men jag tycker det är märkligt att du inte fått kontakt före eller efter mötena. Man ska ju också dela med sig av telefonnummer så att man kan ringa varandra mellan mötena. Du har hamnat lite fel tror jag, usch vad tråkigt att du känner så här!!

sökerskan

Hej!

Jag var på ett AA-möte, men tyckte att det var obehagligt. Grät när jag gick hem.

Vissa människor finner en trygghet i ritualer, andra inte. För mig kändes det väldigt oavslappnat, och stolpigt. Trodde mer att det skulle vara ett forum att prata fritt i. Kanske har jag inte funnit rätt grupp? Kanske borde jag ge det ett nytt försök? För jag vill ju gärna prata med människor som har samma problem som jag.

Filosofen

Har själv funderat jätte länge på att gå på ett möte..men min skräck har vart just det du beskriver:( Kanske inte är bästa lösningen då.. Hoppas du finner stöd på anat håll!!! All styrka och kraft till dig!!

Lars44

Synd att ni känner så prova andra grupper. AA har hjälpt o hjälper så många. Att gå o lyssna o få prata med likasinnade , att slippa trampa upp en ny stig utan att få gå i de gamlas fotspår. Alkoholism är en sjukdom som är både falsk o listig! Att gå på möten får oss att inte glömma vem vi är. Kämpa på alla.

Asteroiden77

Hej,

Jag blir så ledsen när jag läser om hur lite hjälp det finns att få på AA.
Som tillfrisknad alkoholist så letade jag länge innan jag hörde talas om att detta är en sjukdom, en tredelad sådan. Fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering som det de står förklarat i boken " Anonyma Alkoholister". Boken fick jag hjälp med att gå igenom, av en sponsor som själv läst den & numera lever i programmet.
I det tillstånd jag var i så förstod jag inte mycket av vad som skrevs & då har jag gått på universitetet.

Om den är någon därute som behöver hjälp, så hjälper jag gärna till, med att få lösningen och få ett utan sug efter alkohol, det är inge. Mirakelkur eller så, men det finns en lösning.

Med vänlig hälsning,
-A

Lars44

Hej igen. Kloka o vänliga ord från Asteroiden, att hjälpa andra med samma sjukdom är en viktig bit i aa s program. Det är så sorgligt att läsa att många inte hittat en bra aa grupp. Hade aldrig varit nykter utan mina möten . Ha en bra dag.

Stigsdotter

Om någon vill ha sällskap till sitt första AA-möte kan jag gärna följa med. Jag finns på Facebook under namnet Stigsdotter von A-hjälpen.

Mulleman

En liten hälsning så där bara och Grattis till bemärkelsedagen du har i faggorna! Kul att du är här och att du är nykter! Det viktigaste först, en dag i taget och ta det lugnt. Jag vet, jag har fyllt ett år nu för ett antal månader sen. Kalas på AA-mötet med tårta och ljus, stiligt bara värre! Måste säga att det gästabudet var kanske det mest betydelsefulla födelsekalas jag varit på och med den support och glädje från kära Mt till så kan ju ingenting misslyckas.
Kan bara säga att för mig och oss båda har AA och AlAnon betytt otroligt mycket. Vi var tillsammans till Göteborg på nordiskt konvent i augusti, det var viktigt för oss båda och det innebär att vi nu har ett gemensamt språk. Det var en underbar gemenskap vi hade med varandra och alla som var där. En mäktig manifestation av delaktighet, erfarenhet, beslutsamhet hos oss alkoholberoende och närstående medberoende. Allt blev till en gemensam plattform för ett fortsatt och gemensamt liv. Vi vet båda mycket väl vad vi talar om och vad vi har att förhålla oss till. En helt annan respekt för livet och vad det kan vara under goda förhållanden och där gemenskap betyder så väldigt mycket. Utan det hade det blivit betydligt svårare att bygga de där insiktsfulla och ofta oförklarbara erfarenheterna i våra gemensamma stunder. Som sagt, vi har fått en gemenskap långt utöver det vi hade innan, en befrielse och en så stor, rak ärlighet. Vi möts nu vapenlösa, om man får uttrycka sig så.
Så fint tycker jag att du erbjuder dig som följeslagare till ett första AA-möte. Vi som tagit det steget vet att det nog är med tunga steg, nervöst och litenhet man går första gången. Jag är inte i Stockholm men kommer på besök ibland och har faktiskt besökt möten där. Alltid lika fint att känna sig som riktig vän med fullständigt främmande människor. Jag kallar det gärna för Gemenskapen. Blir nog en tur dit under våren också, kanske vi ses! Vi har lite planer på det nämligen. AA-hälsningar till dig. Mm.

Mulleman

Asteroiden och lars44, det är verkligen synd att det finns ett antal som inte funnit sig tillrätta i AA. Det tillhör ju själva grundvalen att man går dit för sin egen skull och bara det i första hand. Där finner man sen sin egen plats, på sitt sätt och därigenom är man plötslig en del av det hela, gemensamma. Hoppas de kan ges någon chans till, eller fråga någon om sällskap eller samtal eller vad som helst.
God Natt! Mm.

Zapata

Tror AA kan vara lösningen för många. Det skall vi inte förakta. Nr jag kom dit fick jag lära mig att förakta mig själv och kalla mig för det förnedrande ordet alkoholist. Det blev som en självuppföljande profetsia. Ja vi funkar olika. Låt oss göra det och låt oss bara ge tipps här. Från AA, eller andra vägar. Varen i välkomna.

Stigsdotter

Det är ett namn på en sjukdom vilken som helst. Jag håller med om att det kan kännas tjatigt att kalla sig själv för något man definitivt inte vill vara men samtidigt är självbedrägeriet ett symptom och en stor del av problemet - innan man har övertygat sig själv om att man har ett problem (är alkoholist t.ex.) kan man inte ta tag i det - man lurar sig själv att tro att problemet inte är så stort. Och - det kanske det inte är, kanske är man en sådan som kan "lära sig att dricka socialt". När man sitter där påkanske man upplever att man är bättre än de andra som sitter där (de riktiga alkohlisterna, de som sitter på parkbänken och har supit bort allt). Man lurar sig själv och säger "jag har problem med alkoholen, visst. När jag börjar dricka kan jag inte sluta men DET händer ju inte alltid och det händer andra också, det betyder väl inte att jag är alkoholis... osv osv osv.

Det var inte förrän jag kunde säga (och verkligen mena det!) att jag är en alkoholist som jag verkligen började känna skillnad! Det handlar mindre om en etikett och mer om acceptans: om jag accepterar problemet och inser att jag inte vill ha det så här OCH behöver hjälp - DÅ släpper det.

Jag såg att en del funderar över det här med andlighet & gud osv. AA är inte ett religiöst program, det är andligt. Andligt och "den högre kraften" som man talar om kan vara vad som helst det ska bara vara något annat än den egna förmågan (för den räcker ju uppenbarligen inte till!). Man behöver inte vara "åt det hållet" för att det ska funka, man kan göra som Schyman och byta ut GUD mot GUDRUN ;-)

Stigsdotter :-))

Är det inte nu i dagarna som det gått ett år sen vi träffades på träffen på Riddargatan ? Har haft tankar på att ev göra nåt liknande framöver ?

Kram !