Hejsan alla!!
Jag har nu fattat ett beslut tillsammans med min läkare, psykologen och min samtalskontakt jag har på den alkoholpoliklinik jag går hos, och det är att jag inte längre skall gå på AA. AA skall vara en gemenskap av män och kvinnor och det är det med, men är man inte på ett visst sätt så kommer du inte in i gemenskapen. Jag har berättat allvarliga saker om mig själv, saker jag inte kunnat dela med någon annan för ingen annan skulle förstå förutom de alkoholister som gjort samma sak, saker som gett mig svår ångest och har i min enfald trott att jag skall få stöd av andra AA medlemmar, men icke sa nicke, ingen stannar och pratar med mig efteråt, ingen trots att jag bett om råd har efter ett möte stannat och pratat med mig. Jag har gått i samma grupp i fem år, jag har den senaste tiden mått oerhört dåligt av andra skäl än alkohol och detta har medfört att jag inte gått på möte på flera månader, ingen har hört av sig, ingen har undrat var jag är eller hur jag mår, och det tycker jag är väldigt märkligt. Detta har fått mig att må ännu sämre, är det fel på mig? Tankarna har malt i mitt huvud och jag har varit oerhört ledsen, ibland har jag upplevt total tystnad när jag kommer upp i lokalen, eller total nonchalans. Detta gör inte mig mer motiverad att gå på AA om någon nu får för sig att tro det, jag blir bara oerhört ledsen som sagt. Så nu med annat stöd i ryggen skall jag nu lämna denna gemenskap som aldrig varit någon gemenskap för mig. Jag har haft så mkt tråkigheter runt mig de sista åren att jag har haft tusen anledningar att både dricka och röka men inte gjort det. Hade jag sagt detta på AA hade jag garanterat fått höra att återfallet är nära. Jag är inte i behov av att höra något sådant utan går min egen väg , det har jag alltid gjort, och nu denna gången är jag övertygad att jag valt rätt väg. Jag har gått in på mitt fjärde nyktra år och jag kan med handen på hjärtat säga att när mitt beslut var fattat så mådde jag genast bättre. That´s it...kram till er alla. DSG