av santorini

Hej!

Jag är 57 år gammal, kvinna, och beroendet tar mitt liv. Det måste bli ett slut på detta. Skammen och ångesten varje gång det spårar ur - hemsk, ändå trillar jag dit igen. Utan att älta detaljer, det har jag gjort tillräckligt för mej själv, så känner jag nu att botten är nådd. Jag lever ett bra liv med snäll make och bra jobb. Det är skönt att hitta detta forum och få känna att man ändå inte är ett alldeles hopplöst monster. Den här gången ska jag klara det, finns ingen annan väg. Min man säger inte så mycket, han dricker själv för mycket ibland och vågar väl därför inte slå näven i bordet. Man nu känne jag att hans tålamod börjar tryta. Hur kul är det att ens fru slocknar framför TVn på kvällen?
Jag bor på en liten ort där det är svårt för att inte säga omöjligt att vara anonym så jag känner inte att jag kan söka professionell hjälp. Jag tror också att man kan klara det själv. AA är hur som helst inget för mej, det känner jag.
Jag vet att jag kan och nu har jag bestämt mej. Ska följa med forumet och er andra.

Kram!

Tilde
tis, 2013-06-11 - 16:36

och jag är så glad för din skull och har ju hela tiden läst och fått styrka från dig. Jag känner din energi i allt du numera skriver och det ger också mig energi. Tack för att du delar med dig.
Kram från Tilde

santorini
fre, 2013-06-14 - 08:41

att jag drack vin. Jag visste att det var fel, jag skulle inte tagit det glaset. Men när jag väl gjort det så letade jag efter mer. Precis som det var på riktigt förut med andra ord. Mer än ett år sen jag drack och ändå var det så naturligt i min dröm. Naturligt men jag visste att jag inte skulle. Jag var faktiskt extra glad när jag vaknade och insåg att det inte är sant. Jag dricker inte alkohol längre.

Nu ska jag snart börja min semester och det blir min andra semester helt nykter. Förra sommaren var det nytt och lite kämpande ändå mot frestelsen och suget. Den här inleder jag med helt andra förutsättningar. Ett helt års träning i att vara utan. Det ska bli fint!

santorini
tis, 2013-06-18 - 19:03

heter min tråd. Ja för mej är det slut men för min man är det av och till. Mest till just nu. Tidvis har jag trott att han förändrats men så blir det värre igen. Nu har vi semester och han har druckit varje dag, fjärde dan idag. Dåligt väder, då skyller han på det. Medan jag var bort ett par timmar har han druckit så han snarkade och sov när jag kom hem. Sov flera timmar. Så åt vi middag, solen sken igen och jag gick ut sen. När jag kom tillbaka in snarkade han igen. Han vaknade efter ett par timmar igen. Jag sa att jag inte tänker finna mej i att han är full varje dag. Frågade vad han har för spritlager. Öl säger ha men det är mer än så. Han har nåt gömt. Man sover inte en halv dag på några öl. Jaha så blir det alltså uppenbart att jag står inte ut med att ha det så här. När jag själv drack gick det lättare men nu kräver jag mer kvalitet. Som så många andra som blir nyktra så får man ta itu med sin relation och blir tvungen att inse att det inte håller. Jag är hellre ensam än med en full karl. Han blir inte elak eller så, bara tröttsam och löjlig, som en byfåne känns det. Plus att hans snarkande blir värre förstås och stör min sömn. Ja så är läget ikväll. Utled.

mulletant
tis, 2013-06-18 - 19:56

att du ledsnar. Du är kanske i det lyckliga läget att du är fri att välja ditt liv. På anhörigsidan är det vanligt med funderingar, för att inte säga våndor omkring barn, boende och ekonomi. Vare sig man kommit till gränsen för ett ultimatum eller är färdig att lämna är det en oerhörd frihet att inte ha direkt ansvar för nån annan än sig själv. Var stolt över dig som vänt ditt liv! Hoppas din man kommer till samma insikt och gräns - inte minst för hans egen skull. / mt

santorini
tis, 2013-06-18 - 20:36

mt, du har alldeles rätt. Jag är i en helt annan situation än de yngre. Jag vet att jag klarar mej själv. Det vet min man också och därför skärper han sej ett tag när jag säger ifrån. Nu har jag sagt till på skarpen igen och det kommer att gå bättre ett tag. Men det håller ju inte i längden. Till hans försvar måste jag säga att han har aldrig kastat i ögonen på mej att jag inte var bättre själv förut. Jag vet att han är stolt och glad över min förändring och det är ändå skönt att han aldrig drar upp sånt jag gjort medan jag själv drack. Jag får ta en dag i taget med honom och se vad som händer. För visst får det ekonomiska och personliga konsekvenser att separera. Det jag med säkerhet vet är att jag inte kommer att dricka igen för att vara på samma nivå, för att inte bry mej. Ska inte skylla ifrån mej men det har varit en del av mina tidigare återfall känns det som. Men inte längre.

mulletant
ons, 2013-06-19 - 04:32

skrivit om att dricka för att "vara på samma nivå" eller "för sällskaps skull" eller vilket uttryck som kan vara det rätta. Det har även jag gjort - för att det var en vana med vinet till maten även om jag inte tyckte det var trevligt längre, det hade förlorat sin glans och blivit ett orosmoment. Helt säkert påverkar det honom att du valt nykterhet och kanske (antagligen) gör det att han dricker mer för sig själv/i smyg.

Jag vet inte hur länge ni levt tillsammans men det om konsekvenser stämmer även om man inte har små barn och bostadsskulder (typ:). Att separera söndrar ju ett sammanhang - och skulle kanske skynda på din mans utförsbacke... Det är nog bra och till hjälp för honom att du är mycket tydlig och ärlig!

Njut av "din" sommar! / mt som vaknade av morgonsolen

santorini
ons, 2013-07-10 - 15:49

Antagligen därför det går så lätt nu. Jag har gått varvet runt. Har klarat en sommar redan utan rosevin i solen, rödvinet till grillmaten och det vita vinet som alltid passade. Det är så skönt att slippa alla tankar på alkohol, en sån frihet! Ingen saknad alls. Man kan ju tro det eftersom jag trots allt är på alkoholhjälpens forum men jag tittar in ibland. Ser hur en del kämpar och börjar om och tänker att håll bara ut lite till och kom över det första så blir det lättare sen undan för undan.

Nåt som förvånar mej lite är hur mycket tankar som kommer på det som var, på sånt jag gjorde när jag drack. På skamliga saker som när jag varit barnvakt och inte var nykter. På andra tillfällen. Jag förstår inte varför såna tankar måste poppa upp. När ska brottet vara sonat? Kan jag inte acceptera det jag inte kan ändra på nämligen det förflutna? Eller är det för att jag ska minnas varför jag slutat? Nå det ger sej nog med tiden det också. Huvudsaken är att jag vet att jag aldrig ska dricka alkohol igen och då kommer det förflutna att blekna med tiden.

santorini
lör, 2013-08-24 - 18:52

Tittar in här ibland för att se hur det går. Bättre för en del, sämre för andra. Dom som inte skriver så ofta hoppas jag har fullt upp med livet istället för alkoholen. Det är så otroligt skönt att slippa den. Jag känner mej närmast frälst, befriad. Lättad. Aldrig mera sugen eller tankar på att dricka. Det kanske kan komma igen nån gång men det tror jag inte. Det är över. Min man kom hem med en hel kartong med vinflaskor och annan sprit som hans mamma hade haft sparat och nu flyttar hon till pensionärsboende. Fina viner, glögg, likörer. Jag sa att det är tur att jag slutat dricka annars kunde det ha slutat illa. Jag har heller inga problem att ha det i huset. Så oerhört skönt att vara fri!

NyMan
lör, 2013-08-24 - 20:47

Är nog en av dem som kvalar in på: Skriver inte så ofta, för jag har fullt upp med livet, istället för alkoholen. Sitter i uterummet och myser med min kära. Har inget sug, även om hon sitter och tar 1-2 glas vin till maten. Vin som, för övrigt, jag var och handlade på systemet igår. Har inga problem att knalla in där och lägga ner lite alkoholfria alternativ till mig och någon/några flaskor vin till henne. Känner mig helt bekväm med det, eftersom jag är helt trygg i att jag i alla fall inte ska dricka vinet. För jag vill inte och jag behöver inte och det är så jävla skönt. Såå, jag har inga problem med att ha alkohol i huset, eftersom jag vet att jag inte kommer att dricka den, eftersom jag har bestämt mig för det. Mer komplicerat än så är det egentligen inte, men man måste nog komma till den punkt då man på riktigt inser att det förhåller sig på det enkla viset: Jag har valt bort A därför att jag blir en mycket helare, gladare, lugnare, tryggare och piggare människa utan. Mitt liv blir flera klasser bättre, så varför skulle jag fortsätta med något som tar ner mig som person? Finns inget bra svar på det, det är det som gör hela grejen med att man försöker sig på en vända till så fullständigt obegriplig...
Jag kan givetvis inte garantera att jag aldrig trillar dit igen, fast just nu, vilket har hållit i sig under hela tiden sedan jag rätade upp mig igen, kan jag inte se det hända. Vi får väl se. Jag känner, som jag tror du kände dig när du till sist klarade av att verkligen omfamna det alkoholfria livet, att det är annorlunda den här gången. Jag har en annan känsla, en djupare trygghet, lugnare som om: Jag är färdig nu, det finns inget att bevisa längre. Och det är helt o.k. Det finns säkert de som känner att de blir bättre människor om de får kröka på lite så där lagom emellanåt. För mig är det nog tvärtom. Och, som sagt, det är helt o.k.

Hoppas du har en angenäm och härlig lördagskväll i solnedgången, för det har jag. Jag är glad och tacksam för att du finns!

STORA KRAMEN!/NM

santorini
ons, 2013-09-04 - 17:59

Eller? Nej, inte alls! Man läser ibland kommentarer som att livet inte automatiskt blir lyckligt hela tiden bara för att man är nykter och det stämmer förstås. Livet är som det är ändå, upp och ner. Men jag har tänkt på att det går inte en dag utan att jag flera gånger under dagen känner lycka och tacksamhet över att jag inte längre dricker alkohol. Det är alldeles sant. Ännu efter, ja vad blir det nu, 1 år och 3 månader så tänker jag nästan varje morron på hur glad jag är över att få vakna utan huvudvärk och ångest. Förutom att det finns många tillfällen när det känns bra att vara "redo". Nån behöver skjuts, med gamla föräldrar kan det när som helst bli utryckning.

Jag vet, det låter närmast religiöst det här och det kan ju provocera den som kämpar men jag har inte kommit hit utan kamp heller. Jag har varit verkligt nere och även slutat och trillat tillbaka flera gånger. Men en dag är det nog och det är väl det som känns religiöst (utan att jag är det). Att känna att man nått botten och kommit upp, starkare än nånsin.

Det där vad andra ska tycka och tro, det spelar ingen roll längre. Det som jag haft sånt bekymmer för i början. Nu säger jag bara att jag inte dricker längre. Ingen frågar. Om nån frågar kan jag skylla på vikten, jag vill inte berätta för vem som helst. Om nån skulle fråga om jag har alkoholproblem kan jag nog svara ärligt.

Jag känner mej oerhört stark nu. Skammen över det som varit bleknar ju längre tiden går. Det känns som en fantasi, att jag verkligen satt inne såna här vackra kvällar och drack vin och var rädd att telefonen skulle ringa eller att nån granne skulle ringa på och se att jag var onykter. Gömma tomflaskor i sportbagen i garderoben. Ibland somnade jag i fåtöljen och vaknade mitt i natten. Sen på jobb och vara rädd att nån skulle komma för nära. Jag tyckte att jag inte fick baksmälla längre eftersom det gick bra att jobba. Lite huvudvärk ibland då det blivit för mycket bara. Men nu när jag inte dricker, då märker jag skillnaden. Nu vet jag hur det känns att må bra då man vaknar.

Jag har bestämt mej för att aldrig mer dricka alkohol och då kan det inte bli nåt funderande kring det. Jag minns var jag kommer ifrån, min bakgrund. Jag är teoretiskt sett en nykter alkoholist och jag känner också att ett glas vin eller två inte skulle vara nåt . Jag vet att jag inte nöjer mej med det och då får det vara. Det bästa är att jag inte saknar det heller.

Jag önskar er alla som vill det att komma till denna sinnesro.. Det går och det går att leva ett underbart liv utan alkoholen. Det blir bara bättre fast det är svårt att tro i början. Man känner saknad och sorg och även tristess men jag lovar, det går om! Håll ut lite till bara.

Mammy Blue
ons, 2013-09-04 - 19:49

enklare för mej att bara kopiera ditt inlägg rakt av, för jag håller helt med. Ändra lite siffror och data, så kan jag kopiera och klistra in i min tråd!
:-)
Kram!/MB

santorini
tors, 2013-10-17 - 05:57

gav mej ångest förut. Att vakna och konstatera att det regnar - hur ska jag ta mej på jobb? Vågar jag ta bilen eller drack jag för mycket igårkväll? Hur mycket drack jag egentligen?Skaka på BiBen för att försöka räkna ut det. Välja att dra på regnkappan och gå och låtsas vara hurtig fast det blir en blöt halvtimme eller ta bussen och komma för sent? Eller chansa och ta bilen och få hjärtslag om jag ser en reflexväst som kan vara poliskontroll? Ta mej fram på smågator.

Idag regnar det och jag tar självklart bilen. Ska passa på att handla och göra lite ärenden samtidigt. Vardagslycka?

mulletant
tors, 2013-10-17 - 06:11

har räknat timmar och mängder för att hålla koll på att kunna köra. Hade en tabell på hur snabbt alkoholen förbrändes. Jag upptäckte snabbt att BiB:en var livsfarlig på det sättet då det var omöjligt att uppskatta vad jag druckit. Även om jag inte varit fången av alkoholen på samma sätt som ni på den här sidan fanns ju det sociala med-drickandet som var svårt att ta sig ur - och visst sjutton har också jag gillat att dricka vin. Kom för ett tag sen ihåg hur festligt det var natten mot vintertid när det fanns en timme extra att förbränna på... Så sjukt - och så skönt att vara fri! / mt

Tilde
tors, 2013-10-17 - 11:44

känner jag igen... Alla dessa morgnar då första tanken var "hur mycket drack jag?" och ut i skafferiet för att kolla hur mycket som fanns kvar för att kunna räkna ut om det skulle gå att köra. Det är över nu och att vakna utan den stressen har blivit det "normala". Så skönt att vara "jag" helt och hållet, inte påverkad och inte bedövad. Bara vara den jag är och utan rädsla för att bli avslöjad.

Ja Santorini, vardagslycka är vad det är och den är fin den (man måste bara vänja sig för den är annorlunda).
Tilde

santorini
lör, 2013-10-19 - 09:30

Fortfarande känns det lika lyxigt varje lördagmorgon när jag har friheten att göra vad jag vill när jag vill utan att behöva tänka på promillehalten. Har ännu inte vant mej vid känslan av frihet, att kunna åka och handla klockan nio, åka till landet tidigt. Självklart för såna som aldrig haft alkoholproblem men lycka för mej! Ha en trevlig nykter lördag önskar jag er! Nu iväg till stugan för en promenad i solskenet.

FylleFia
mån, 2013-10-21 - 09:16

Hej Santorini! Inatt när jag inte kunde sova så betade jag av ett antal trådar. Med nya och äldre hjältar. Anhöriga och alkoholister. Din tråd fastnade i minnesbanken. Kanske för att du också är en "lite" äldre kvinna med en make som dricker lite för mycket. Men en make som inte blir elak. Bara fånig. Exakt som min. Kanske för att jag blev så imponerad av din resa. Gillar även ditt klara språk. Tack för att jag fick titta in i din värld.

Fia

santorini
tis, 2013-10-22 - 10:01

"Energitjuv… Vad är en sådan? Det är någon som omedvetet TAR energi från andra utan att ge tillbaka. Inte av medveten elakhet då få människor faktiskt är elaka på riktigt. Det är någon som behöver energi, som har låga energinivåer själv. Energitjuvar dras till frivilligt given energi.Därför blir ”snälla” människor så ofta utnyttjade, det handlar inte om elakhet, det handlar om behov.

Undviker man energitjuvar så får det följder. Energitjuvarna som p.g.a. låg egen energi ofta är ganska bittra och har en massa innehållna frustrationer och aggressioner reagerar inte bra när de blir ”förskjutna” av den som får dem att känna sig mindre tomma och innehållslösa. Alla innehållna frustrationer kommer fram. De vill ofta prata om det, få energin tillbaka. Men att prata ut på en energitjuvs vis innebär bara att man pratar tills tagaren får som den vill. Det är alltså en diskussion som inte går ut på att komma fram till en kompromiss utan på att tjuven ska få rätt.

Under diskussionens gång trivs energitjuven som fisken i vattnet, han tankar för fullt och bara njuter medan hon blir alldeles tom och urlakad. Man kan ADLRIG påverka vad andra tänker, man slösar bara med sina egna personliga resurser om man hela tiden tänker att de tänker, vad de tänker, om de tänker……

Vi blir vår egna energitjuvar och det är illa för energitjuvar finns det gott om, onödigt att själv sno av sin egna energi…

I kampen om att vara trygg och därmed lycklig gäller det att spara på energin. Då jag inte kan styra min energi så har jag konstaterat att det bästa jag kan göra när jag möter energitjuvar är att gå, eller iallafall se till att minimera framtida kontakt med dem."

Detta har jag helt fräckt "lånat" från en blogg. Vad har det med alkoholmissbruk att göra? Tja, kanske vill jag säga att man ska ta vara på sej själv och inte slösa sin energi på sånt som stör och sånt som inte tjänar nånting tll. Ta vara på DEJ SJÄLV i första hand.

viktoria
tis, 2013-10-22 - 10:47

Jätteintressanta tankegångar tycker jag. Detta har jag ältat på min kammare många gånger.
Ignorera är den taktik jag tycker funkar bäst för egen del. Däremot är den ju tyvärr inte verksam såtillvida att den löser kärnproblematiken, jag bara tvingar ju tjuven vidare för att tanka uppmärksamhet av någon annan. Tror att vi som har en medberoendeproblematik (menar inte dig här Santorini, för det vet jag ju inte) nosas upp av dessa typer på nolltid dessutom. Vi är sådana jävla givers hela tiden! Vi läcker energi som såll!(förlåt uttrycket men blir så trött för jag vet att det är så jag funkar - men jobbar på det!) Förresten kanske det är så att vi alkisar också är lättare att få på kroken, för egen del har jag under mina aktiva år, och till viss del ännu, varit så fylld av skuld och skam att i stort sätt vem som helst som har velat ha en del av mig har fått det. Nyfiken på om någon har braiga tips, förutom att ignorera, dvs svälta parasiterna? Vad har ni andra har för konkreta tips för att behålla sin egen kraft?