Hej alla! Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 3 år nu och har sen i höstas haft lite funderingar kring hans alkoholvanor. Han kunde ta en öl ensam ibland vilket kanske inte är så farligt men då hans pappa är alkoholist(nykter idag) tyckte jag det var onödigt. Vi bråkade lite om det och han var noga med att poängtera att han ville ha den friheten och jag lät det bero. Vi bor inte på heltid ihop men sover och är hos varandra 4-5 dagar i veckan. Nu för några veckor sedan kände jag att han hade tagit en innan vi sågs och konfronterade honom då det var mitt i veckan och det visade sig även han hade gömt undan öl och så drog han ihop en story om att han bara tar en eller två ensam någon gång i månaden osv. Blev misstänksam och en händelse som skedde några dagar senare gissade jag att han var hemma och drack men sa inget först utan åkte dit morgonen efter och kände att han luktade och hade druckit mycket kvällen innan. Då började han ljuga ihop ännu en story men det höll inte tätt så vi pratade om allt ganska sansat och han erkände och han insåg allvaret när det påverkade mig så pass mycket. Han hade också ljugit om det som hänt tidigare. Han sa han inte förstått innan och han skämdes då han hade gått igenom så mycket med sin pappa under sin uppväxt.
Jag satte i alla fall ett slags ultimatum att jag inte tolererar några som helst lögner längre och att han måste berätta allt för jag vägrar vara i ett förhållande där jag inte litar på min partner och att han kan ha problem men inte får ljuga om det. Han skulle även sluta med alkoholen helt en period.
Detta var ca 2 veckor sedan och han sedan dess druckit vid två tillfällen. Han hörde båda gångerna av sig efter och han kände mycket ånger. Första gången ensam och andra gången med folk då han tog emot en folköl som en bjöd på. Han tog en del men la sedan undan den och drack alkoholfri dricka istället. Första gången hade han extrem ånger och det blev en stor grej, andra gången blev det också jobbigt men han tyckte inte det var så farligt när det var så lite och så låg alkoholhalt(För mig är det alkoholen i sig, även om det är lite så har han ändå gjort valet att öppna och dricka).
Detta är något helt nytt för mig och jag har inte vetat hur jag ska hantera det. Tycker det är väldigt jobbigt. Känner också mycket ansvar då när vi umgås dricker han inget och är fine med det men båda gångerna som jag åkte ifrån honom har han druckit. Nu kommer jag vara borta en del och det känns jobbigt samtidigt förstår jag att jag inte kan kontrollera honom och kolla honom varenda sekund.
Sedan vet jag inte om jag hanterar hans erkännande för snällt om jag bara gör det lättare för honom, är väldigt förlåtande och lugn då jag är så rädd för att han ska sluta berätta för mig, för börjar han ljuga så kommer jag göra slut. Försöker också vara så förstående jag bara kan och se det i hans perspektiv osv. Sedan är det här små mängder alkohol men han har det genetiska arvet så det kan balla ur hur lätt som helst. Tror aldrig han kommer kunna ha en bra relation med alkohol utan måste nog sluta helt. Han är inne på det med. Det känns väldigt tufft för honom och orättvist såklart men han förstår ändå att det är det han måste göra.
Men det har blivit så mycket snedsteg direkt och jag går runt med en klump i magen och vet inte om jag ska sköta det hela på ett helt annat sätt, vet jag inte kan göra så mycket utan det bara ligger hos honom. Jag är den enda som vet om det och har inte heller berättat det för någon annan. Bara för att jag vet när han dricker så betyder det inte att han slutar, ska jag sätta ultimatum? Säga att han måste söka hjälp? Berätta för hans idag nyktra pappa? Vet inte om jag förstorar upp det men han dricker ju lite även om han bestämt sig för att inte göra det och det säger ju ändå att han har problem? Han har aldrig druckit mycket men är väl förhållningen till alkohol som problemet sitter i?
Ledsen för den enorma texten och de små problem jag har i jämförelse med hur mycket ni kämpar och vad ni har fått gå igenom. Vilka tips som helst mottages tacksamt.
Många kramar