Ja...då var jag tillbaka igen... Har ju försökt att sluta dricka/skära ner i flera år. EN glädjande sak var att jag med egen kraft var nykter i fem dagar. Det trodde jag ALDRIG att jag skulle klara av. Mitt drickande har bestått i ca 1-1½ liter vin per kväll och ibland mer på helger. Jobbat har jag gjort och ätit okej tycker jag. Sömnen brukar jag fixa med. I höstas fick jag erbjudande om en neuropsykiatrisk utredning. Det finns skäl till det då jag lidit av depressioner och trauman i livet. Som adopterad kunde det finnas saker jag behövde hjälp med, som kanske skadat mig i barndomen. Jag fick börja med 6 veckors nykterhet, vilket var otroligt svårt. Mitt i augusti månad då sommaren var som bäst och koloniträdgården, där vi bor under sommarhalvåret, var som vackrast. Flera roliga fester väntade och jag hade absolut INTE någon lust/motivation att börja med antabus. Men jag ville ha utredningen och bestämde mig för att flytta själv hem till stan och börja nykterheten. Det funkade väl...och i september var jag till min far i norrland och hälsade på en vecka, några dagar senare gick han bort. Under hela den här tiden var faktiskt min sambo väldigt stödjande i det att han hade förståelse för att jag inte ville vara i miljöer där det fanns alkohol. Vännerna med...jag skyllde på utredningen. Men efter pappas död drack jag några kvällar ändå, men återgick till nykterhet av och till och fick börja några veckor senare på utredningen. Efter diagnosen så fick jag välja. Jag blev erbjuden en terapiform inom KS utanför beroendecentrum, eller så fick jag delta i ett projekt där man hade 50% chans att delta. Det innebar att hälften fick MBT-terapi i 18 månader och den andra hälften fick gå och hämta antabus i 18 månader för att sedan få terapin. Efter en ganska lång väntan fick jag komma till Beroendecentrum i närheten av där jag bor. Jag har gått där nu snart 4 veckor, de vill göra en ny utredning och den blir klar nästa vecka. MEN...denna gång är jag så otroligt omotiverad. Våren är här, kolonisäsongen börjat, vännerna, sambon och alla vill vara i stugorna. Själv jobbar jag och går hem till lägenheten efter jobbet...har ingen lust att odla grönsaker längre. Det är otroligt jobbigt att komma ut dit, det känns som en enorm separation och jag blir mer och mer deprimerad för varje dag. Då jag kommer hem försöker jag göra lite hemmasaker och sedan tar jag en atarax och går i säng... De har föreslagit antidepressiva men det har jag ju ätit tidigare och då mådde jag jättedåligt och ville inget annat. Fick ju anafranildropp och låg inne efter separation och mammas död. Hur gör ni andra? Hur går ni vidare? Jag vill så gärna hoppa av detta, jag vill inte alls längre, men innerst inne vet jag att det var det här jag valde i höstas och det var det här jag ville då. Jag går och tar min antabus tre ggr i veckan. Denna beroendemottagning är fantastiska, jag får samtalstid varje gång 15 min - 2 timmar ibland. Ändå kan de inte erbjuda "samtal" som ska ingå i denna behandling. Vad är det för samtal jag inte får då? Vet någon vad de handlar om?
Jag vill väldigt gärna veta mer hur ni andra känner det, om ni känt sorg och saknad efter vad det nu är...alkohol, vänner, man/kvinna, sommarstugan eller vad som helst. Jag blir jätteledsen då jag minns våra sommarkvällar osv.... hur får man motivationen? Kommer man att känna sig bättre någonsin? JAg började på gym, gick 2-3 veckor, men har inte tränat på 3 veckor nu. Trodde jag skulle må bra av det men inte ens det verkar funka...
Hoppas på svar
Stevieboy