För en vecka sedan gjorde jag i vredesmod slut med min pojkvän (som jag inte bor ihop med) efter ännu en alkoholepisod och mera lögner. Jag har gått och funderat på det i ett par veckor men hade egentligen tänkt prata om det i lugn och ro med honom och förklara varför jag måste lämna, men nu blev det såhär istället för att jag var svag och lät mig provoceras tills allt brast.

Han började i alkoholterapi i april efter att jag då ställt ultimatum att jag annars skulle lämna, kändes dock som att han själv var rätt redo att göra ngt åt saken och jag tror inte att han gjorde det för min skull. Han var inte redo att ge sig in på avgiftning, men gick med till våran socialavd för missbruksfrågor (bor utomlands, vet inte hur det går till i Sverige) Iallafall fick han en rådgivare/psykolog som rådde honom att börja kontrollera och trappa ner sitt drickande, tillsammans med samtal en gång i veckan.

Jag tyckte det hela lät konstigt, men har läst böcker och på nätet om denna metod, och uppenbarligen finns det folk som slutat dricka på detta sätt med och tänkte att det ju iallafall var bra om han började titta på sina problem tillsammans med någon. De första veckorna tyckte jag att det blev bättre också - han verkade motiverad och vi pratade på ett annat sätt om hans drickande.

Men vi träffades mindre och mindre - han menade att han behövde tid för sig själv för att klara sina mål och för att bearbeta det som kom upp i terapin. Det kan man ju acceptera, problemet var bara att allt eftersom började det kännas som att han drack mer igen, den där intiutionen som jag inte vet var den kommer ifrån började ifrågasätta vissa saker han sa, och när jag kollade upp det visade det sig att han börjat ljuga igen. Sen kom hans semester och då föll han helt in i gamla mönster, men förnekade detta och sa att jag inte skulle oroa mig...

Och då bokade jag en tid åt mig hos en rådgivare för att fråga hur jag skulle hantera detta. Om det nu var ett återfall och om jag skulle stötta eller ta avstånd osv. Och hur den sortens terapi fungerar... Men denne rådgivare skrattade nästan ut mig när jag berättade hur det var, han sa att det är omöjligt att lyckas sluta så, och att min pojkväns (och min) enda chans vore att jag lämnade honom. Vilket jag ju ändå funderat på eftersom min kropp har börjat säga ifrån med ständiga infektioner och migrän (är aldrig annars sjuk)

Ja, och så i söndags hade vi stämt träff hos honom på hans sista semesterdag. Han ringde och talade om vilket tåg han skulle komma med och nämnde då också att han druckit lite, men att han inte skulle dricka mer på resan och alltså vara nykter när han kom hem (som är det vi kommit överens om när vi träffas)
Jag går hem till honom lite tidigare och väntar eftersom jag har ärenden i närheten och tio minuter innan han ska komma har jag ett meddelande i telefonen att han behöver tid för sig själv efter att ha varit runt folk så länge...och om vi kan ses om ett par dar istället? Och då blir jag bara så ledsen och förbannad, när han sen kommer är han ju helt röd i ögonen och nästan redlöst berusad. Han rycker bara på axlarna och säger att han inte hade lust mer, och jag borde vetat att han skulle dricka på tåget!

Och jag borde veta att det är en sjukdom men jag blir så arg att jag gör slut där och att han ska höra av sig när han är redo för en relation och att sluta med spriten. Han säger bara javisst och sen åker jag.
Nästa dag går jag dit efter jobbet för att prata med honom nykter och förklara hur jag känner, men han släpper inte in mig, har sin nyckel i låset så att jag inte kommer in med min... Han svarar inte heller i telefon och läser inte de textmeddelanden jag skickar heller. Ett par dagar senare skriver han mitt i natten att han inte orkar mer, allt är bara skit och han vet inte hur länge han orkar leva... Det svarar jag inte på, eftersom han brukat komma med just dessa saker ett halvår tidigare när han varit berusad och är gråtmild.

Sedan dess har jag inte hört ett knyst och eftersom jag hatar att ha ett oavslutat gräl mår jag skitdåligt. Visst, jag gjorde slut men jag vill inte att våra sista ord till varann ska vara jag som skäller när han är berusad...
Och igår kväll stod jag inte ut längre utan skrev igen...inget svar. Jag begriper inte detta - vi har aldrig haft några problem att prata när vi har lugnat ned oss. Vi har ju bråkat mycket förut pga alkoholen, men efter ett par dagar har vi alltid kunnat sitta och prata om det, förklara oss och försöka förstå den andre. Jag vet inte vad som är annorlunda nu och det gör mig fruktansvärt orolig!

Jag vet att det blev långt och otydligt, var bara tvungen att skriva av mig. Vet inte ens vad jag hoppas få höra - jo, jag hoppas att han kommit till en brytpunkt och att han inser att det inte håller att fortsätta dricka längre. Men jag tror inte på det - tror att han undviker mig för att slippa förklara sig, slippa mit "tjat" och mina påminnelser om vad han gör när han är full...

Och det gör förbannat ont att han behandlar mig som luft...känner mig faktiskt nästan snopen mitt i all förtvivlan. Att han inte saknar mig alls! Hade nog trott att jag betydde mer för honom än så.

Vet någon om denna "likgiltighet" eller vägran till kommunikation helt enkelt är ett steg längre in i sjukdomen eller kan det vara så att han gått in i en kris efter att de framsteg han gjort med sin nedtrappning gjorts om intet av hans återfall in i de gamla dryckesvanorna? Att det kan finnas hopp att han når sin botten?

Jag sitter forfarande fast i mitt medberoende, tänker inte på något annat än detta. Skit också.

kerran

just nu eftersom jag haft ett riktigt "återfall". Min ex har ju hört av sig med jämna mellanrum och dessutom velat ses ett par gånger. Han har inte på något sätt bett att vi ska bli tillsammans igen, men ändå skrivit att han saknar mig och hela tiden undrat hur jag mår. Han berättade också att han klarat fem dagar utan alkohol, vilket löjligt nog fick upp mitt hopp igen att han verkligen vil sluta. Så vi träffades i söndags igen några timmar över en kaffe och lite kortspel. Och utan att vara medveten om det innan hade jag nog byggt upp förhoppningar att vi skulle kunna prata lite om vad som pågår med honom just nu. Men det blev just inte så mycket med det. Istället berättade han hur kul han hade haft med sin kusin i fredags kväll när de suttit och snackat hela natten med en flaska snaps och hur sur hans brors fru hade blivit att de inte kunde vara tysta...suck! Och detta helt i förbigående som att jag skulle tycka historian var rolig... Ena sekunden medveten och motiverad och nästa låstas han som om han vore vem som helst som festar lite...
Nåja, vad som gjorde mest ont var iallafall att han kändes så främmande - det var som vi plötsligt var normala bekanta bara. Och sen grinade jag i tre dagar och sa till mig själv att nästa gång han hör av sig ska jag banne mig inte svara och bryta kontakten helt... iallafall tills jag inte är kär längre!
Och sen skrev han idag igen om vad han hade hittat på under dagen samt frågade vad jag gjorde och hur jag mådde. När jag inte svarade kom frågan igen och då kunde jag inte motstå utan frågade vad det skulle tjäna till och hursomhelst bryr han sig väl inte ändå eftersom han inte ifrågasatt separationen överhuvudtaget. Och efter många långa sms med förklaringar hit och dit slutar det med att jag frågar om det är helt kört, om det finns känslor kvar från hans sida och om vi kan hitta någon annan lösning än definitiv separation. Tämligen patetiskt!
Det tyckte nog han också, för något svar fick jag inte på det...

Jag vet hur svårt det är att lämna någon. Min exsambo var ibland väldigt snäll och omtänksam, men däremellan fruktansvärt elak, hotfull, hade kontakt med andra kvinnor osv. Sedan jag lämnade honom så kommer ju ändå känslorna upp ibland - den fina/goda/mysiga sidan av honom tycker jag ju fortfarande om. Däremot har jag insett att det inte går - för oss finns ingen väg tillbaka. Det kanske finns det för er, det säger jag ingenting om eftersom jag inte känner er/vet något om er (ni har ju en stor skillnad i att han inte utsatt dig för psykisk och till viss del fysisk misshandel), men ett råd som jag skulle vilja ge dig för att hjälpa dig just nu är att vänta med att svara, "sov på saken"!!!!!

I början av vår separation fastnade jag alltid i massa förklaringar, tankar och undringar om oss osv. Men sedan kom jag till insikten att det inte hjälper, snarare tvärtom. Detta är hur jag försöker göra:
när jag får ett meddelande från honom så väntar jag med att läsa det tills jag känner mig stark, jag läser och låter mina känslor stilla sig innan jag svarar. När jag skrivit ett svar läser jag det flera gånger och skalar bort alla känslor eftersom de bara trasslar in mig i något som jag inte kan gå in i eftersom det bara sårar mig, får mig att skriva saker i stundens hetta osv.

Försök andas och vänta lite!
Kram

kerran

flygcert! Efter fyra dagar fick jag nämligen "svar" på frågan om vi kunde hitta en annan lösning än definitiv separation. Han ignorerade iofs de direkta frågor jag ställt men igår kom ett meddelande att han hoppades att jag använder min semester till att bygga upp mig själv och att njuta av tiden med min son - samt att han gärna hittar på saker med oss ifall jag kommit över honom nog att träffas som vänner...
Har inte svarat än - mycket olikt mig, men du har så rätt i att känslosamma meddelanden, hur rättfärdigade de än känns i stunden, senare bara blir anledning till mer självömkan, analyserande och förebråelser. Jag vet nu att jag inte kan upprätthålla en vänskap så länge jag hoppas at vi ska hitta tillbaks till varann. För visst har jag också sniffat efter alkoholångor när vi kramats som hälsning, visst tror en del av mig att om vi bara har jättekul tillsammans ska han inse vad han förlorar och hitta motivationen att sluta dricka. Jag älskar honom fortfarande och det gör för ont att träffas så.
Ändå samlar jag mig fortfarande inför att skicka iväg detta meddelande, att jag måste bryta kontakten helt. Kommer att kännas oändligt tomt efteråt... Känns som att skära bort en arm från kroppen!

kerran

jag orkat skriva men jag har lusläst alla trådar och samlat kraft... sist jag skrev i min tråd bröt jag all kontakt med min ex eftersom jag inte kunde träffa honom utan de gamla känslorna. Nu har jag haft snart en månads "avvänjning" och det har väl gått sådär... Har visserligen inte haft något "återfall" men suget har varit där varje dag ;-) Jag har använt tiden till terapi, böcker om medberoende och nu senast mitt första al-anon möte ikväll. Och visst har det hjälpt en del - jag ser mina kontrollbehov mycket klarare nu, förstår att det jag trott vara hjälpsamhet från min sida har varit ett förtvivlat försök att få kontroll över situationen. Det kommer att bli svårt för mig, men jag måste tro att saker och ting utvecklar sig som de skall och måste - utan att jag blandar mig i.
Och mitt i alltihop hör exet av sig igen och vill träffas och prata... Vet inte vad han vill och inte heller om jag är stark nog att hålla mig neutral - vad jag tyvärr inser är att jag är långt bort från att släppa hoppet! Att han fortfarande dricker vet jag, inte i vilken utsträckning. Kanske en utopi, men hoppet jag har nu gäller inte hans alkoholproblem utan mina egna - om jag hittar min egen kärna är kanske en vänskap/kärlek möjligt oavsett vad han gör? Men där är jag ju iofs inte än!
Mycket i huvudet ikväll - och konstigt var det på al-anon men man kanske vänjer sig! Man har så många frågor att ställa, vill diskutera, föra dialog som man är van vid...men man får liksom nöja sig med vad folk väljer att berätta... Sen vill man ju ha råd och tips av dem som gått igenom en del, men det funkar tydligen inte så att man kommenterar och ger råd, hmmm svårt för en som ska vrida ut och in på allt som jag. Och det här med de tolv stegen - ska man jobba en efter en eller alla lite samtidigt? Vissa känns ju med alla gudord närmast omöjliga - även om jag vet att jag kan ersätta gud med min högre makt.
Blir lite att grunna på i veckan...

markatta

är det möjligt med vänskap/kärleksrelation oavsett vad han gör? Visst kan man bara styra sitt eget liv, eller snarare välja hur man vill leva sitt liv. Även om du jobbar med dig själv, din kärna som du skriver, tror du att du skulle må bra av att leva med honom om han fortfarande dricker? Fundera på vart din gräns går för även om du inser att du inte har någon kontroll över hans drickande så kanske ändå en oro finns där över honom när han dricker?

Modigt av dig att gå på möte! Jag tyckte också att det var skumt i början att "dela" och inte ge eller få någon feedback. Men jag märkte efter ett tag att feedbacken kom inom mig, alltså att jag kom till egna insikter dels genom andras delningar och faktiskt också genom mina egna. Eftersom man är där för att hjälpa sig själv så ser jag också en poäng att fokusera just på sig själv och ta till de råd man får indirekt genom delningar. Det kan också vara en befrielse som medberoende att få ett utrymme där man själv får stå helt i fokus och likaså när någon annan pratar att "slippa" vara den som ska "hjälpa" någon annan. Genom att lyssna till andras berättelser kan man hitta de råd man behöver ta till sig. På samma sätt som att här på forum så kan man läsa andras trådar utan att själv skriva något och ändå få en massa behållning av det. Ge det en chans. Gå dit, dela, lyssna och sedan kan du ju vrida och vända på saker i din skalle och här med oss på forum. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Ta ett steg i taget du, annars blir det alldeles för mycket på en gång. Det spelar ingen roll om ni behandlar ett annat steg på mötet än det som du jobbar med hemma. Någon gång kommer du ikapp. Jag går inte längre på möten, så jag kom inte så långt, men jag tror att alanon på samma sätt som AA har ett sponsorsystem. Kanske någon annan kan svara på det? Alltså att man efter ett tag har en sponsor som kan hjälpa en igenom stegen. Under fikat brukar det ju finnas tid att ställa frågor också.

Även jag hade problem med alla gudord. Jag tycker texterna är föråldrade och fattar inte alls, om man nu bara kan byta ut gud mot sin högre makt, varför man inte också gör det i texterna. Gud är ett så värdeladdat begrepp och för att inte vara exkluderande så tycker jag det borde ersättas med ett mer neutralt. Själv ersätter jag "gud" med "mitt innersta jag" då jag anser att det är en vishet som kommer inifrån mig, den jag är när jag är helt ärlig och sann. Hoppas du hittar något som funkar för dig.

Kram på dig!

Mammy Blue

bara varit på ett enda möte, jag drämde till med stora Landsmötet med en gång. Men jag har läst och funderat lite, samt pratat med troende i min närhet. Är själv inte religiös så det stör, men har för mej själv sammanfattat AA:s "Gud" och "andlighet" i den stora inre trygghet och lugn man känner när man hittat pusselbitar som för livet åt rätt håll. När man känner att man inte har axlarna spänt uppdragna uppe vid öronen, när man nöjt kan slappna av och tänka att ja, jag kan.

Den inre tryggheten kan nan nog som anhörig bara uppnå när man släpper kontrollen över sin anhörig och accepterar fullt ut att man gjort det man kan, bollen ligger nu hos min sambo, jag har berättat delar av min utförsbacke för honom, det är upp till honom att ta den.
Men för min egen del, som nykter alkis känner jag mej oerhört lugn och trygg, harmonisk, andlig? i att jag gjort mitt val, att jag lagt mitt liv i Guds/ mina egna händer.

Snurrigt blev det, jag vet vad jag vill säga, men skriva det är en helt annan sak.
Kram!/MB

kerran

Nog kan jag se en slags andlighet i saker och ting, håller trots det med Markatta att man för katten kunde skriva om texterna - det finns nog en eller annan som lagt benen på ryggen efter det första mötet med sådana formuleringar! Själv är man ju strängt religiös uppvuxen och är van att gäspa varje gång Gud nämns ;) Skämt åsido - för min del blir det ngn form av försyn som får ta platsen, om jag ersätter gud med min egen person (även den förfinade versionen) blir det svårt för mig att se var kontrollbehovet slutar och förtröstan börjar.
Du har nog rätt med feedbacken, Markatta! Man är så van vid den att man inte fattar att all kraft till förändring sitter inuti. Och att våra impulser att ge andra råd är en av huvudorsakerna att vi hamnat i dessa beroenderelationer. Har inte tänkt på det ur den synvinkeln - tack för tipset! Vissa saker kan man ju trots allt ta till sig ;-)
Kramar till er båda!

kerran

jag mår rätt bra trots att jag är dum nog att riskera min nyvunna balans med att träffa exet... iofs bara vänskapligt men nog rör det om i huvet efter varje gång ändå! Har tyvärr inte kunnat gå på fler möten eftersom jag jobbat kväll de dagar det funnits möten att gå på, men jag läser i mina böcker, gör mina "övningar" och försöker lära mig att stanna i mig själv när jag träffar honom.
Kan ibland känna att jag kommit en bra bit på väg bara för att i nästa stund få en panikattack för att jag fått för mig att han ljugit igen. Det borde ju inte spela någon roll längre, ändå kommer den där sugande känslan av förtvivlan och att jag inte kan andas. Men den går fortare över och jag agerar inte på den utan väntar ut den. Det känns definitivt bättre efteråt, inga desperata kontrollhandlingar, uppringningar eller sms att ha ångest över!

... jag tror jag förstår dina ord "... är dum nog...". De där sakerna man gör som man vill göra för att må bättre, för att man tror att man mår bättre efteråt, eller vad det än må vara - men om du tror på det så lasta inte dig själv, döm dig inte så hårt! Jag träffar min exsambo ibland vid överlämning av flickorna, (hade vi inte haft barn så tänker jag att jag hade stängt av honom från mitt liv - men å andra sidan hade vi inte haft det så hade jag förmodligen hattat fram och tillbaka eftersom jag då inte hade tänkt på att jag inte kan hatta pga barn) och det är ofta så att jag känner när vi ses att jag vill gärna kramas, jag vill vara nära, men det går inte - jag och min exsambo kan aldrig hitta tillbaka för att han fortsätter med sina påhopp, sina humörsvängningar osv och för min och för barnens skull kan jag inte byta väg nu, jag har valt väg, och den innefattar inte sambon. Jag försöker stärka mig i det. Hur känner du? Är du ok med att träffa honom? Är han nykter?
Så länge du är säker på din sak, så länge du gör det som är bäst för dig så stå upp för dig! Jag har fått mycket hjälp av Mulletants tips Nilsonne "Vem bestämmer över ditt liv?".
Kram

kerran

- ungefär hur långt bak i tiden ligger den? tar emot alla tips jag kan få ;-)
Vi har hittills träffats två ggr, dagtid och då har han varit nykter. Spelat badminton, druckit kaffe, kollat Breaking Bad hemma hos mig. Inte pratat ett ord om vare sig relationen eller hans drickande. Innan vi träffades hade vi däremot sms-kontakt ett par veckor, som började med att han bad att få träffa mig. Den kvällen var han berusad, så mkt vet jag.
Det känns bra att träffa honom, men jag har inte löst mig än - jag hoppas fortfarande att det skall bli vi två när jag har kommit över mitt medberoende. Alltså vill jag att han ska ha känslor för mig, vilket ju är ngt jag inte har ngn som helst kontroll över och därför inte ska tänka på!
Är dessutom svartsjuk på en kvinna han träffar ibland för att sporta tillsammans med, en kvinna som han hade en affär med då det krisade i början av vårt förhållande. Denna svartsjuka har gjort att jag sedan igår sitter med mitella aoch smärttabletter efter att ha slitit av tre korsband i axeln i ett försök att lära mig downhill-cyklande. Eftersom hon kan det och han har blivit frälst i det... Pinsamt att erkänna, men frisk är jag ju inte direkt! Försöker väl fortfarande omskapa mig själv så att jag ska passa som hand i handsken åt min käraste. Kanske lärde mig ett och annat nu, ska väl vara glad att jag inte hamnade på sjukhus!!! :-D

- det är en bok av Åsa Nilsonne som heter "Vem är det som bestämmer i ditt liv?" som flygcert hänvisar till. De boken har en "systerbok" som heter "Att leva ett liv inte vinna ett krig. Om acceptans." av Anna Kåver. Båda mycket bra. Tur jag såg din fråga, är inte så ofta här längre. Min nuvarande tråd finns i Det vidare livet. Min först tråd finns på Att hjälpa nån som står nära och heter Att vara medberoende.
Allt gott, ta hand om dig. Styrkekram / mt

kerran

ja boken känner jag inte till men dina trådar läser jag ju :-)

Särbo11

att jag själv nog kommer hamna i samma situation som dig kerran, han kommer inte bry sig ett dugg i att det blir slut. Jag tror att han kommer rycka på axlarna och dessutom leta upp en ny tjej fortare än kvickt. Eftersom han är väldigt charmig och ser bra ut blir det inga problem och mitt hjärta kommer brista! Jag vet att jag måste stå ut med det, men just nu känns det otroligt jobbigt att tänka på ett liv utan honom. Ni tänker väl att jag målar fan på väggen i förväg och det gör jag ju men att oroa mig är jag en mästare på vid detta lag. Jag har väl inbillat mig att jag betytt något för honom. Men tiden får väl utvisa, jag får försöka leva så gott jag kan. Jag har pendlat fram och tillbaka i min ståndpunkt om han verkligen dricker för mycket för att jag ska tycka det är ok, jag har förklarat för honom vad som händer med mig när jag ser att han är full, vilka känslor det väcker. Han har aldrig skadat mig fysiskt, så rädd har jag aldrig behövt vara för den saken. Men jag är rädd för vad som kommer ske nu. Han är inte gravt alkoholiserad, men dricker vin och öl flera glas varje dag så att han blir full. Han tål mycket och blir aldrig sjuk dagen efter, mår aldrig illa vad jag vet i alla fall. Det blir inget större sammanhang i det jag skriver men måste få ner tankarna. Det är till stor hjälp att läsa era trådar här.

kerran

att läsa och skriva - det hjälper faktiskt att få ordning på tankarna. Ibland har jag först upptäckt hur orimliga mina resonemang har varit när jag velat skriva ner dem i ett inlägg. Att förändra de skadliga tankemönstren är min första prioritet nu - lätt är det inte, men därför så oerhört skönt att ha forumet och dess änglar till hjälp! Både dagar man har återfall och dagar man tycker att man kommit en bit på vägen - för de blandas lite om vartannat ;-)

kerran

tror jag att jag tagit. Jag hade ett genombrott i terapin förra veckan där en del från barndomen kom upp, saker jag inte ens varit medveten om att jag gått och burit på. Och att efter trettio år släppa en börda man helt i onödan gått och kånkat på var en oerhörd lättnad som rätt omgående ändrade riktning på en del av de andra skumma tankarna som alltsomoftast härjar runt i huvudet. Det har även gjort att jag kunnat se på min ex med lite andra ögon. Det gör inte längre så ont att inte vara tillsammans utan känns nödvändigt. Både för mig och honom...om han nu arbetar med sitt problem eller inte vet jag inte men jag tror att han lidit av att såra mig och därför har det bättre ensam hursomhelst. Vi har kontakt (från hans sida) och träffas ibland. Senast kände jag vodkan i andedräkten när vi kramades men det hände inget inuti - det angår mig inte längre. Förr hade jag känt ett sug i magen och blivit ledsen och orolig. Skönt att slippa! Jag njuter av hans sällskap de timmar vi ses och det han gör när han kommer hem är hans eget val.
I övrigt har jag börjat jobba igen och går på reha med min sönderslitna axel, har fått i uppgift att lära mig jonglera, vilket tydligen ska bygga upp musklerna igen...Om jag lyckas lära mig det, finns det nog inget jag inte kan fixa! Just nu hamnar bollarna mest i golvet...

kerran

när man läser en del andra historier här i anhörigforum...men idag är jag jätteledsen och kan inte sluta gråta. De senaste veckorna har jag och exet haft en allt innerligare kontakt - vi har inte träffats speciellt ofta men iallafall tillräckligt för att vi för två och en halv vecka sedan tog upp diskussionen om en eventuell nystart och han sov över hos mig i mina armar. Han berättade att kampen mot alkoholen sedan vi gjorde slut har gått allt sämre och att han inte kan erbjuda något just nu men att han älskar mig. Jag berättade lite om mina framsteg i terapin och menade att vi kanske kunde gå fram långsamt och se vad vi båda klarar av utan att falla tillbaka i lögner och kontrollbehov. Vi skildes åt med detta som plan och med tanken att han skulle höra av sig i den mån han orkar och kan och att jag skulle ägna mig vidare åt att bygga upp mitt liv vid sidan om. En vecka senare åkte han iväg fyra dagar med en gemensam kompis och jag var en vecka i Sverige och hälsade på familj och vänner. Det tog alltså två veckor innan jag hörde av honom igen och det var i tisdags. Då ville han stämma träff på lördagen (idag) och bygga vidare på det vi startat. Vilket jag gärna ville. Sen hörde jag av mig igår för att berätta hur det gått hos läkaren som ska bestämma om jag ska opereras eller inte. Det svarade han bara kort på och frågade inget mer, resten av eftermiddagen och kvällen drack han och imorse på jobbet såg han helt förstörd ut samt undvek mig. Har inte hört av honom sen dess, så istället för träff sitter jag här och tycker synd om mig själv.
Jag bryr mig inte om att han druckit, jag är ledsen för att han inte kan avboka om han nu fått kalla fötter. För det är mycket hit och dit med känslorna hans verkar det som. Eller iallafall med att backa upp dem med handlingar. Han verkar livrädd att starta upp något igen men kan ändå inte hålla sig från att kontakta mig. Jag har förklarat att jag inte vill bara vara vänner och om det är det han vill måste vi bryta kontakten helt. Det vill han inte. Men är tydligen ändå inte beredd att behandla mig med öppenhet och respekt...
Ska jag verkligen behöva släppa människan helt? Jag vill inte förlora honom men jag är trött på att bli lämnad... det gör ont!

kerran

han släppte mig - igen. Att han slutade höra av sig berodde på att han samtidigt som han träffade mig, startat ett nytt förhållande (eller vad man nu kan kalla det) med en annan kvinna och inte velat/vågat berätta något. Istället för att prata med mig tog han henne med till en bar där vår firma hade afterwork (han visste att jag var där) och ställde sig och hånglade vid bardisken. Hur man kan tycka en sådan variant är enklare övergår mitt förstånd, men det är klart att prata slapp han ju. I min chock har jag inte ens kunnat skälla eller förebrå, gick bara hem helt tom. Kan bara inte förstå var viljan att såra mig så djupt kom ifrån. Han har alltid varit "snäll" förut, men detta tycker jag var illvilligt...
Jag känner mig så grymt sviken och förvirrad. Och det gör förbannat ont att bli bortvald igen, inte ens för flaskan...

... om att han "valt bort dig": du skriver att han inte valt bort dig för flaskan utan för en annan kvinna - fast jag tänker att han har ju valt henne just för flaskan: hon har nog ännu inte insett hans alkoholmissbruk och säger inte så mycket om det = han kan fortsätta dricka, han behöver inte höra någon annans "tjat, gnäll, hot" (ännu?). Jag tror inte att det är så att han plötslig gått och träffat Sitt Livs Kärlek och därför valt bort dig - tvärtom: du gör det du ska göra: du visar att du inte accepterar det han håller på med och det blev så jobbigt för honom att han inte klarade av det, han valde en enklare (och dummare?) väg.

Jag vet inte, men jag tror inte att han i första hand vill såra dig, han är nog fullt upptagen med sina tankar på alkoholen, att få dricka osv.

Men, jag förstår att du är ledsen, med rätta!
Kram!!

kerran

för dina uppmuntrande ord! Mycket möjligt att han blev skrämd av att vi skulle starta om igen och därför flydde in i ngt nytt. Men att han skulle kunna dricka ostört med henne har jag svårt att tro - hon har nämligen jobbat med drogberoende flera år (psykologutbildad men jobbar sedan tio år med helt andra saker)och borde väl rätt snabbt snappa upp att han är alkoholberoende??? Kan inte riktigt förstå vad det är hon vill ha ut av det hela - hon är som jag tio år äldre och har dessutom tre barn varav ett endast tre år gammalt... Vet att det inte lönar sig att gräva runt i andras angelägenheter men jag kan liksom inte riktigt få det att gå ihop... Kanske hon är den katalysator han behöver? Det jag inte kunde vara. Tja, den som lever får se...