av mulletant

Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

viktoria
ons, 2013-09-25 - 13:58

Påminner mig just om hur många "dag 1" jag haft, fast de flesta utspelade sig innan jag hittat detta forum, ett par återfall efteråt också. Alla dessa "aldrig mer..." som bleknade för att bli utplånade framåt onsdag-torsdag igen. Minns också hur jag skämdes och drog mig för att skriva på forumet efter återfall. Kände mig som en bluff och ganska pinsam. Tack och lov visade det sig vara känslor jag hade helt i onödan. Det är, precis som du skriver NyMan, allra viktigast att sätta sin egen nykterhet främst - i alla lägen. Då blir vår omgivning också vinnare. Jag förstår det Mulletant skriver som att hon överhuvudtaget inte förebrår någon som inte skriver, utan bara menar att vi ska "våga" kliva in i gemenskapen, våga låta oss bli hjälpta och ta del av den läkande människokärlek som finns här (rätta min MT om jag har fel).
Kram...igen

santorini
ons, 2013-09-25 - 17:50

är bra för ens egen skull medan man ännu kämpar mot sug och alla tankar kring alkohol. Så fungerade det för mej att medan jag skrev klarnade mycket. Sen är det trevligt med respons förstås och stöd men det viktigaste för ens utveckling, för min utveckling i alla fall, var att skriva ner det. Om vi ska tolka vad mt menade så tror jag faktiskt att det är det hon menar:). Så skriv för din egen skull så ser du kanske ditt feltänk. Om man skriver att man hoppas man ska kunna vara nykter i helgen, då har man redan gett sej lov att dricka. Att falla. Jag har också haft många "dag ett" och "aldrig mer". Kanske man måste nå sin botten för att kunna lyckas, för att äntligen gå vidare till dag 65 eller 400 eller för gott.

Sen NyMan när du skriver att du är självcentrerad och prioriterar dej och de dina. Vet du, det är en av mina starka övertygelser att när man blir nykter och ännu kämpar med det, innan det blir självklart, då ska man verkligen vara egoistisk. DU och din nykterhet är din viktigaste prioritering. När du vill skriva och orkar skriva och stöda andra, fint, gör det, men har du fullt upp med dej själv så ge dej den tiden. Ha inte dåligt samvete. Du investerar för framtiden. Vi kanske har så mycket att ta igen nu så vi inte vill tänka på alkohol alls. Det är vi faktiskt också värda.

NyMan
ons, 2013-09-25 - 22:58

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Liksom du, antar jag, aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort men ack så intensiv period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, Santorini, MT och alla andra goa' vänner!/NM

(Ursäkta att jag använt så mycket utrymme i din tråd, MT! Kopierar över min utgjutelse i min egen tråd ifall du vill rensa här...)

mulletant
tors, 2013-09-26 - 05:48

victoria, santorini och Nyman - ni ger mig en skön flash back i den "gamla" forumkänslan, att vara i dialog med de som "vet" och är i fas med det jag talar/skriver om:) Ni ingår alla i meningen "Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu..." även du NM som kom in senast av oss. Visst finns också de jag funderar över vart de tog vägen, hur det går - de som bara försvann, mitt i skrivandet... särskilt de jag känt ett mer personligt utbyte med efterlämnar frågetecken och ett tomrum.

Jag tänker att detta vårt samtal just nu här i "Det vidare livet" rör sig om (åtminstone är det kärnan i mitt skrivande) ansvar för andra som kämpar på en annan plats och på ett annat sätt än vi gör idag... Det är när jag läser i anhörig- och missbrukartrådarna och "hör" nödrop, vanmakt och förtvivlan som jag kan känna mig uppgiven och det är då som både ansvaret och tröttheten kan välla över mig. Jag har varit där. Jag har funderat mycket över det här och det är då jag (ibland) önskar att de som är någotsånär i samma fas skulle hitta varandras händer, ta ett stadigt tag och hänga på varandra och dela glädjeämnen och nöd - och, som ni skriver stötta varandra att hålla ut, hålla ut. Oj vad det är svårt att formulera det här - jag vill ju absolut inte såra eller på något vis klandra någon. Igen: jag har varit där. jag vet hur svårt det är.

Under lång tid upplevde jag att de som då var "gamla" på forumet, var som ränningen i väven, höll ihop det hela. Det var också de som gav mig hopp och "bevis" att förändring är möjlig. Jag tror det är vi som kan utgöra det hoppet nu. Våra trådar, våra berättelser, finns ju kvar. Och då inkluderar jag Adde, Berra, Lelas, MB, flygcert med flera... jag tror att Pia (Kvinna.mamma 46) lever ett gott liv, nu minns jag curry och några jag glömt namnet på:) Jag tror också att vi måste vara just så egocentriska som NM skriver - vårda det nyktra, goda livet, inte ta det för givet (där fick du ett rim NM:) Det har hänt att jag känt nästan-tvånget att skriva för trösta, vägleda och identifierat det som medberoendemönstret och då har jag backat. Det ska finnas både ett eget ansvar och en ömsesidighet för att det ska vara rätt - en tanke och formulering jag bara prövar här. Vet inte om det är "rätt" tänkt.

Det här utbytet är precis vad jag tänker mig att ett forum som "Det vidare livet" kan vara platsen för. Det är vad vi gör här-och-nu, delar tankar och erfarenheter om att ha förändrat livet genom att välja nykterhet. "Livsforum" skrev jag nån gång och åtminstone Dompa och jag har avhandlat en rad livsfrågor här.

Vet ni hur lycklig jag blev när jag läste santorinis ord att det nästan känns som att vara frälst ... och när NyMan bekräftade känslan. Jag har känt detsamma men inte skrivit ordet - det är ju ett så laddat ord och helt säkert en erfarenhet som inte kan beskrivas för den som inte upplevt känslan. Möjligen kan människor - om jag/vi skulle ha det intresset - kunna (tekniskt) förstå att man känner sig fri... men känslan kan nog inte översättas i ord. Vilket gör det desto mer härligt att få dela erfarenheten med er som vet vad jag talar om.

Ha en härlig dag! Tack för att ni finns - alltid i mitt hjärta / mt

viktoria
tors, 2013-09-26 - 08:59

Ni sätter ord på precis det jag också känner MT och NyMan. Vad härligt det känns att få lite utbyte såhär!
Önskar er en särdeles fin dag, Kram (ännu en frälst;-)

flygcert
tors, 2013-09-26 - 11:00

... att någon fanns och visade att det gick att må bättre, oavsett missbrukare eller anhörig - jag såg att det fanns andra vägar, jag fick hopp och jag gjorde min förändring!

Tack alla fina!! Och extra stor kram till dig MT!
Jag skriver ju inte heller lika ofta nu, men läser då och då och försöker göra det som jag upplever att ni gjort - försöker ge tillbaka! ALlt det jag fick när jag nästan inte överlevde, men allt det jag fick här som gjorde att jag faktiskt överlevde, jag vill ge vidare, men jag vet att det kommer finnas en gräns, precis som för er!

Tack för allt!

Mammy Blue
tors, 2013-09-26 - 11:57

Jajemän! :-)

Det är precis som Viktoria (hmm... Var det med c eller k... Suck! Huvudet...) skriver, efter ett rejält sista dopp i fyllediket i januari gav jag upp, fullständigt kapitulerade inför alkoholen. Det lugn som inträdde var underbart, helt enkelt underbart.

Jag önskar att fler kommer få känna den känslan. Det är ett oerhört stöd att ha "di gamle" på forumet, så det är till att vårda er ömt så ni orkar med oss, hihi!!
En höstkram till de som vill ha!
/MB

mulletant
fre, 2013-10-04 - 14:06

fredagslycklig. Hösten 2010 känns länge sen... ett annat liv. Tacksam. Än en gång: Man kan förändra sitt liv. / mt.

Mammy Blue
fre, 2013-10-04 - 22:43

har du, Mulletant, tipsat många om, nu har jag själv tvingats vidarebefordra tipset till en bekant. Psykiskt våld, kontrollbehov, förföljelse, inspelning av samtal, kapning av facebook - ja jisses vad hon har råkat ut. Jag är oerhört tacksam för att jag fått denna kunskap från dej. Tack!
Fredagskram!
/MB

Framtidsdrömmar
sön, 2013-10-06 - 11:48

Ville bara skicka en kram till dig!

mulletant
sön, 2013-10-13 - 07:38

- jag är inne på tredje portionen Zoega redan - mullegubben har bara hunnit till första muggen :) Det blir en solig och fin dag här hos oss. Höstsol ♥
Kramar / mt

mulletant
sön, 2013-10-13 - 08:18

vi hade ett sjuhelvetes gräl igår - efter ett till synes löjligt missförstånd. Ett tag tänkte jag faktiskt att han druckit - och att det är helt hans ensak. Intressant känsla. Men sen vände allt och det var hans handlande som förde dit - hans initiativ och att jag tog emot...

Man måste vara två för att gräla och två för att bli sams. Vet inte om jag kan säga att det rensade luften för det var ett så obetydligt moln... Jag blev dock medveten om att jag släpar på en del grums inombords som blev klarare för mig själv... en del följde med i stormen, resten får jag ta hand om efterhand - det handlar inte om vårt liv utan om mig och andra relationer.

Underbar morgon, höstguld. Lev väl alla / mt

mulletant
tors, 2013-10-17 - 05:55

och 40 veckor sen jag "skrev in mig" här... eller registrerade mig ska det kanske heta:) För snart tre år sen utspelades ett drama medan jag hade botten till farsdagstårtan i ugnen. Jag varken kan eller vill minnas vad det handlade om... men jag minns min förtvivlan och desperation. Jag vet att det var en av de gånger jag sa - eller skrek - men kanske ändå sa behärskat: Fattar du inte att jag står på tröskeln... Men han fattade inte. Inte förrän jag hade stigit över den och gått. Då föll polletten ner.

Jag skriver det här mest med tanke på dem som eventuellt läser och undrar vad man kan göra för att få en människa att sluta dricka.

Idag är jag övertygad om att det enda man kan göra är att vara tydlig med hur man vill och tänker leva sitt eget liv. Lika övertygad är jag om att den som missbrukar kan upphöra med det endast utifrån sitt eget val; att övervinna ett begär, eller sug, att förändra sina vanor - för att fira eller trösta sig eller skingra ledan, att hitta alternativ - det är en så stor utmaning... inte bara en gång eller vid enstaka tillfällen utan återkommande, igen och igen... att den som blivit slav under sitt eget missbruk måste möta varje kamp utifrån sin egen önskan och inte "för någon annans skull".

I helgen ska återigen många barn och barnbarn samlas i vårt hem. Inte för nån speciell dag utan bara för att äta höstmiddag. Jag tänkte ganska mycket på det när jag stod i beråd att flytta; skulle jag ha plats för att samla alla våra barn och barnbarn samtidigt i en lägenhet som skulle varit långt mindre än vårt (alltför) stora hus? Hur skulle det vara att samlas utan "far i huset"? De hade inte bilden klar över graden av hans missbruk och de dramer det medförde - de hölls innanför staketet mot omvärlden.

Nu blev det inte så. Mannen fattade, jag vände tillbaka och vi inledde en gemensam resa mot ett nyktert liv. Resan har inte varit varken lätt eller smärtfri men riktningen har varit klar. Min inre grund har vuxit sig att stabilare - aldrig mer tänker jag leva med alkoholen som en inneboende i mitt liv. Vi talar inte om den aspekten längre. Ibland säger maken spontant "jag kommer aldrig mer att dricka alkohol" men han säger också att han tar en dag i taget. Han har en egen inre bild av missbrukaren-i-sig och hur han ska handskas med "honom" - en förhållandevis ny insikt.

Att skriva mitt liv som medberoende och frihetskämpe här på forumet har varit den absolut största - avgörande? - delen av min räddning. Oändligt många timmar har jag befunnit mig här. Långt fler än om jag gått på 1-2-3 möten, eller samtal i veckan. Det mesta och det bästa/viktigaste har jag skrivit utan tanke på att "nu ska jag skriva" hur jag har det, känner det... Nej, det mest klargörande har alldeles utan medveten planering hittat sin väg genom fingertopparnas möte mot tangenterna... som just nu. I denna stund. Många, många gånger har jag återberättat och sammanfattat de viktigaste ögonblicken, besluten, händelsesekvenserna... formulerat, betraktat, prövat orden för det avgörande ... Det som röjt väg eller fört in på nya spår.

Och igen, igen vill jag tacka er alla mina forumvänner som funnits och finns längs den här delen av min livsresa... det börjar som alfabetet med Adde och Berra, två - på olika sätt - nyktra alkoholister, ni två var de som först gav mig hopp - och C som i curry... hon fick sin prinsessa, lämnade och valde sitt liv:) Lelas, fanns med från början - du mitt envetna bollplank... och lillablå och Dompa, victoria, vana och alla dikter och sånger, santorini, Maria och Kalla... Nej, jag kan omöjligt nämna er alla... men flygcert och Framtidsdrömmar måste jag nämna liksom självklart Stigsdotter och Mammy... vi har ju dessutom varit på samma möten!

Numera läser jag knappt varje dag och skriver när livet är nära och orden kommer... när det är stilla omkring mig, som nu. Skrivandet har blivit ett behov i sig som kanske med tiden söker andra utrymmen för uttryck och form. Forumet har varit, är, en plats för det personliga uttrycket - men inte till ett tomt rum eller på ett dött papper... det har en riktning och det gör skillnad.

Det regnar. Kastanjen utanför det filosofiska rummet har fällt alla blad.
Det är tid att låta köket fyllas av jordnära dofter; rotfrukter, kryddpeppar och lagerblad. Äpplen, kardemumma och kanel. Några kryddnejlikor.

Allt gott till er alla. Lev väl / mt

flygcert
tors, 2013-10-17 - 11:13

Så bra du skriver!
Och som du vet - vad glad jag är att du och Mg har det gott idag. Jag förstår att det varit en lång väg att vandra, men du är så bra och du är värd allt gott!

Du har varit guld värd för mig, alla dina ord till mig, alla dina tips, allt stöd och allt som är du - tack!!!! Jag är glad att jag kunnat göra intryck på dig! Jag hade inte överlevt utan forumet - som du skriver; jag har också spenderat oändligt många timmar här!!

Stor kram!