Så var det dags igen, fylleångesten är monumental. Jag har tidigare slutat dricka för att senare börja igen, för jag inbillade mig att jag skulle klara av det. Icke sa Nicke. Ni känner nog igen resonemanget...
Det här var så att säga sista chansen för mig, det hade jag bestämt redan tidigare att fixar jag inte att dricka kontrollerat denna gång så får det vara nog. Det gick några gånger. Så charmigt så...
Men nu är jag där igen, har vaknat till liv efter en helhelg med både sex med en främmande kvinna, har blivit osams med en vän, och slagit mig blodig. Och jag öser ut krogkvitton från byxfickorna. Vågar knappt kolla saldot, vet att jag bjöd på öl till några bekanta...
Ja, ångesten är total. Det kör i skallen på mig hela tiden. Värre i morse, när jag åkte till jobbet och vände...Nu börjar det lugna ner sig lite åtminstone.
Tog återställare igår, några nödraketer och en gammal skumpa som låg och skräpade...Så idag blir det ingen återställare. Absolut inte.
Man kanske kan tro att jag bara har lite fylleångest men kommer att ha glömt allt lagom till fredagen kommer. Men så är inte fallet. Jag har gått en kurs i återfallsprevention och jag har även avskaffat mitt fina barskåp, så jag har tagit tag i mig själv tidigare. Att jag hade en gammal flaska skumpa liggande berodde på att den inte var avsedd att drickas, den var ett minne efter en person som inte längre finns ibland oss. Nu är flaskan ett minne efter någon som inte längre kommer att finnas bland oss, för alkoholdemonen har gjort sitt nu. Den jäveln försöker döda mig, men det ska vi bli två om...Jag inser att jag inte kan dricka mer, aldrig någonsin. Ursäkterna är slut.
Jag nämnde ju att jag har varit nykter en längre period tidigare. Jag har nog aldrig mått så bra som då trots att jag genomgick flera kriser i mitt liv samtidigt. Och jag vet att om jag klarade mig från att dricka då så kommer jag även att klara det nu.
Så jag skiter i hur jobbig ångesten/suget är, det gäller bara att härda ut denna dag. Sen kommer det att gå lättare och lättare. Men jag får aldrig mer glömma eller underskatta alkoholen. Och jag måste inse att det är slut, det går inte att dricka socialt. Jag inser även hur progressiv sjukdomen är, för det svarta hålet känns bara djupare för varje gång.
Ja, jag måste göra förändringen igen men inte isolera mig, för jag tänker inte sluta leva bara för att jag har den här förbannade sjukdomen. Och kanske skriver jag av mig här, för det får mig att må bättre, inte minst när jag läser och våndas över era berättelser.
Styrkekramar till alla er som kämpar därute!! Ni fixar det!!!