För två veckor sen, torsdagen den 26 september så föll mitt korthus. Mina kollegor på jobbet pratade och uttryckte sin oro för mig till vår chef. En av mina kollegor frågade mig väldigt rakt om det stämmer att hon har rätt när hon känt alkohollukt fatt det är okej från mig. Några sekunder senare hörde jag mig själv svara Ja och hulkande brister ut i LilleSkutt sprut-grinande tårar.
Jag tänkte försöka använda mig av det här forumet som en extra kanal att skriva av mig... kanske även ställa frågor. Jag hoppas att det är okej för er som redan är här. Det här blir ett långt inlägg, tänkte publicera det jag hittills skrivit. Tankar, rakt, ärligt och mina ord dock skrivet från hjärtat.

//
Cyanthiina - Inte druckit något sedan 26/9-2013.

Dag 1 - Riskakan

När jag vaknade i morse så kände jag mig värdsstark - kändes som att världen låg för mina fötter, jag är stark - jag kan - jag fixar det här - Det är nu eller aldrig! Den känslan satt i länge under morgonen, så länge att vi blev lite försenade. Jag ville ju vara the mama med stort T och M och gärna några fler stora bokstäver också bara för det där lilla extra. Jag lyckades sminka mig snyggt, visste att jag faktiskt inte luktade vin för jag hade ju inte druckit nåt under helgen. Så klart - Micke var ju hemma.

Åker till jobbet, planerar dagen. Lite nervös för att träffa alla på jobbet igen, efter hur veckan slutade. I torsdags föll hela korthuset, fredagen var mysig med prat med goaste jobbkompisen. Förstår inte än idag så här tre dagar senare att det faktiskt är jag, Cyanthiina, som har berättat det allra innersta hemligaste för jobbet?! Men det är den verklighet jag har att förhålla mig till nu.

Hela måndag förmiddag svischar förbi, inte en tanke på att dricka vin. Jobbet far vidare med stormsteg, det glider fram och det går bra! Jag har tankarna ändå att jag ska ta en dag i taget, jag måste förändra för att det ska bli bra. Jag ska jobba med mig själv nu. Men hur fasiken jobbar jag med mig själv? Vilken knapp trycker jag på? Finns det en fiffig affär jag kan köpa “sluta dricka vin på vardagarna och börja sköta ditt jobb och ta hand om ditt barn och din man och ditt hus - medicin”?

Jag kommer på en bra idé, det börjar nämligen bli lite svårt att komma på vad jag ska göra ikväll måndag utan att dricka mitt kära vin som vanligt… Så på lunchen efter att jag handlat ett gäng nya kläder eftersom jag det senaste halvåret inte ätit så mycket utan druckit vin istället vilket resulterat i en ganska stor viktnedgång, så bestämde jag mig för att göra en kvälls-todo lista. Det blev riktigt bra, en massa sådana vanliga föräldra-vardagmåsten. Känns bra, mycket bra. Under eftermiddagen är jag på väg upp till en annan lokal där jag har en del jobbåtaganden. I bilen, ensam, börjar tankarna komma...

- “Du kommer ju hem ganska sent Cyanthiina, du kommer inte att hinna göra allt på listan, du hinner in på systemet och köpa lite, du ska åka tåg imorgon, ingen kommer att märka, många är borta från jobbet imorgon, du hinner, det är okej, du har ju ändå bestämt dig att sluta, du har kommit långt, alla säger det, ingen vet hur tankarna går → AAAAAARRRRGGGGHHHH” = TOTAL frustration.

Jag kommer dock fram till i bilen, efter några ytterligare debatter med mig själv att jag inte ska köpa. Nu ska jag till lokalen och klockan är 17.00. Jag kommer förmodligen inte att hinna till bolaget. Det är okej, när jag kommer hem ska jag dricka te och äta ostriskaka med ost. Det är mysigt, det ÄR mysigt, du vet att du tycker det är mysigt… Mysigt mysigt mysigt - Mantra…
Klar i lokalen efter 18.00 och jag sätter mig i bilen SÅ nöjd med mig själv att nu är klockan efter 18.00 (jag har tom ett leende på läpparna när jag skriver det här). Åker till köpcentrumet för att fortsätta mina klädinköp och äta middag under tiden som jag väntar på dottern från hennes kvällsaktivitet. Kommer fram till köpcentrumet, ska lämna in ett lås till en låssmed för att få en nyckel. (Ett projekt jag haft hängande över mig i 1½ år men inte gjort, ännu ngt som fallit efter till förmån för vinet). Sekunderna efter jag kliver ur bilen känns som år. Jag ser, jag ser: Systembolaget är öppet här, efter 18.00! Jag ser människor gå in, komma ut med välfyllda gröna kassar, enstaka fylla lila kassar, vinboxar dinglandes mellan fingervanteklädda händer… Jag vänder blicken mot karusell ingången bredvid systembolaget. Tänker tyst för mig (tror jag) jag kanske sa det högt också.. Hihi.

-”Du säger Nej Cyanthiina, Du säger nej Cyanthiina. Du säger Nej.” Jag går, höger fot fram, vänster fot fram, blicken dras åt höger till systembolaget.

- “ Du kan ju hinna ta ut tvåhundra så kan du köpa utan att det syns på kontoutdraget, Cyanthiina” Fortsätter gå, höger fot fram, Vänster fot fram. Tänk att det var öppet till 19. Visste jag detta undermedvetet? Höger fot fram, vänster fot fram. Nu är jag inne i karusellingången, där är nyckelaffären. Höger fot fram. Nu ska jag lämna in låset, och byta klockbatteri. Det är mitt mål. Enkelt, simpelt. Tänk om killen visste vilket enormt steg jag tar genom att ge honom mitt lås och min klocka just nu. Jag kunde ha plockat en vinbox istället. Nu ska jag hem och dricka te och äta riskaka.

Dag 2 En mustaschfri dag

06.04. Klockan ringer, jag ligger i sängen, förstår vad som händer när klockan ringer. Har inga kläder på mig, vilket faktiskt är normalt, jag sover nämligen naken när allt är som det ska. Med vin som godnattkompis kan jag somna i jeans, tröja, glaset i handen, i soffan på rygg med armarna utslagna längs med kroppen. Nu när jag kliver upp om några minuter så är förhoppningsvis det enda i mitt ansikte lite utsmetad mascara för jag var så förbenat trött igår kväll att jag inte orkade tvätta av. Jag kommer inte att ha lilaaktiga tänder och vinmustasch!

När jag kom till jobbet så tänkte jag tillbaka på gårdag och hur jobbigt det faktiskt var att stå där utanför de där karusellingångarna till köpcentret och ha blicken sneglandes bort mot systemet, pendlandes och vacklandes men att jag ändå någonstans i allt velande och diskuterande med mig själv ändå gjorde ett val. Vilket jag inte gjort på väldigt länge, jag valde att inte gå in på systemet. Tidigare har jag inte ens gett mig in i diskussionen, i alla fall inte på sistone, bara accepterat att tanken och vanan infunnit sig och följt den. Nu, igår, hände något.

På morgonen på jobbet så tänkte jag då, ska jag berätta något om gårdagen för dem? Jag var ju ändå så öppen i förra veckan och berättade allt. Kan jag berätta för chefen? Kommer ha att se det som att jag fallit tillbaka? Ses det som ett nederlag. Jag bestämde mig ganska snabbt för att, det kan inte vara ett nederlag, så jag höjde rösten och ropade på honom. VI satt ned och pratade länge, jag kunde såklart som vanligt inte hålla tårarna tillbaka. Berättade precis hur det var igår, att det var jobbigt under eftermiddagen.
Jag tror det var rätt att berätta. Jag känner mig… på nåt vis mänsklig när jag berättar. När jag inte berättade och allt var hemligt så var det overkligt, plastigt och ibland inte på riktigt kändes det som. Det kändes ibland som jag levde i en annan bubbla där det var jag och boxen mot världen på något vis. Nu är det öppet, kargt, ärligt, sant och framförallt ute. Här ligger det utplacerat, som en tappat mjölkliter som rinner in i varenda liten vrå och skrymsla. Det går inte att gömma sig längre. Ingen vinmustasch - bara lite tisdagsutgråtet smink.

Slutade som vanligt idag dvs 16.30, gick från jobbet den vanliga tiden jag brukar, gick den vanliga vägen mot tåget och inser att (denna gång utan inre diskussion) att jag inte ska gå rakt fram förbi Systembolaget utan jag kan vika av lite tidigare och nå plattformen snabbare. Inser för en kort sekund vad många små små saker som är annorlunda nu. Detta är bara vad jag upptäckt hittills - på två dagar!

I samtalet med chefen idag så inser jag och han bekräftar det jag trott men i min svaghet inte vågat fråga, nämligen att eventuella fusk kommer att visa sig på blodprov och om jag bryter mot det avtal jag ska ingå med arbetsgivaren så kan det om det vill sig illa leda till att jag förlorar jobbet. DET är inte ett alternativ. Jag ser just nu kl 18.10 den 1 oktober 2014 bara en väg - inget vin. Har solen i ögonen och väntar på att hämta upp mitt livs kärlek, dottern, på tåget. Älskade barn, jag ska gör allt för att vi ska få det bra. Mamma är stark idag den 1 oktober!

Kväll 21.25, Ännu en kväll eller ja, den andra men i min just nu “leva för dagen-värld”, som mamma Cyanthiina. Jag har gjort middag, visserligen med ljummet mottagande på grund av tomater i pastaröran men vad gör man. Varm hemlagad mat vid köksbordet en tisdagkväll? Hallå, hur många har det så.. förmodligen ganska många men sällsynt här hemma en vardag dessvärre!

Nu, inga ostriskakor, däremot knäckisar med falukorv och senap och en kopp te.

Fortfarande - ingen mustasch.

Dag 3 Liv med lever

Vaknade nöjd imorse, snoozade till och med och jag vaknade sedan och morgonen var alldeles trevligt måste jag säga. Nu på morgonen ringde företagshälsovården och meddelade provsvaren. Det var väl sådär, det mesta inte så bra, en del bra… Det allra värsta var det så kallade peth provet som visar på en kort tid tillbaka i tiden, där ska värdet ligga som negativt om man inte druckit något alls, normalt drickande, nåt vin på helgen 0,5. 1,0 är mkt och jag hade 2,7.. Det säger väl det mesta om min sista tids vinintag.

Det som gör mig rädd och som känns läskigt är om mina tankar och djävulen på axeln kommer att reagera på levervärdena eftersom de inte var så farliga… Att jag tänker att ja men nån gång då och då är ok. Men det är det inte! Jag känner verkligen inuti och just nu i denna sekund med hela mitt hjärta att NEJ, jag ska ha negativa prover nästa gång. J a g v i l l d e t .

Dag 4-12 Samlade tankar

Omtumlande två veckor. Hur sjutton ska jag sammanfatta? Full fart, energi, tomhet, öppenhet, provsvar, mod, träning, dotter, alkoholterapeut.

Svårt att dra ihop så här många dagar i ett svep. Anledningen till att inte det blivit skrivit är nog helt och hållet att jag inte känt behovet. Jag har sysselsatt både mig och dottern på kvällarna. Jobbat mycket, försöker komma ikapp, göra listor, skapa struktur så jag kan komma tillbaka till där jag varit en gång. Det som jag vet cheferna säger; de vet att Cyanthiina kan. jag vet att jag kan, undrar nu när jag ser tillbaka hur jag kunde låta det falla så hårt. Jag kunde så enkelt koppla ifrån och ta det lilla beslutet att en box på en kväll gör ingenting, jag kan göra jobbet ändå. EN gång kanske jag kunde det, trodde jag. Men redan då började det förmodligen att falla. Ingen märkte då att skalan droppade nedåt, kvalitén sjönk. Jag tror att jag fattade men valde att hitta en annan väg ut, jag gör det sen, det fixar sig. Någon annan går det nog också dåligt för… Men det kommer ikapp, det kryper på en och nu är jag här.

Jag satt igår på företagshälsovården med en drog- och alkoholterapeut. Det kändes bra, vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra detta. jag fick läxa… ska ta ett beslut varje dag, jag ska även notera vad jag gjort varje dag som är snällt mot mig.

Det är tre saker jag undrar över i den här processen som väldigt många av de jag pratar med säger hela tiden… Det är;

* “Det kommer bli tufft, det är du som ska göra jobbet. Du måste jobba och kämpa med det här. “

* “Du måste ta en dag i taget”

* “Du måste vara snäll mot dig själv”

Jag har så svårt att förstå de här tre… Att det kommer bli tufft . No shit Sherlock. Det fattade jag när korthuset föll, men det där med att “göra jobbet”. Vilket jobb? hur ser det ut? Hur ser mina arbetsuppgifter ur förutom att inte köpa vin och inte dricka det? Är det processen och verktygen till att ta beslutet och säga nej? Är det mina arbetsuppgifter? Är det insikten att jag är ensam och inte har några vänner som är arbetsuppgiften? Isådanafall är jag benägen att hålla med att det blir tufft! ;-)

Jag måste ta en dag i taget. Ja men exakt vad innebär det? Är det att försöka stanna upp och klara av precis det jag är i just nu, exakt det ögonblicket? Inte tänka framåt vad som kanske eventuellt ska hända sen utan tänka på precis just nu? Det kanske jag kan klara ändå. Jag får se. OM det är så det menas.

Det sista då, jag måste vara snäll mot mig själv. Jag upplever inte att jag varit dum? Jag har inte köpt vin med avsikten att skada mig själv, i de stunder jag stått inför ett inköp så har känslan och tanken varit att jag ska mysa… tror jag. Nu när jag tänker tillbaka så minns jag inte riktigt. det kan vara så att det gått mer på rutin och vana också.. framför allt den sista tiden. Men vara snäll mot mig själv,,, Jag vet inte riktigt hur det menas att jag ska göra det. Är jag snäll nu?

Dag 13 Sandlåda?

Jag har eldprovshelg. Första helgen ensam hemma efter den ödesdigra torsdagen den 26 september Tjugohundratretton. Då mina kära fina kollegor som jag förstår bryr sig så om mig, konfronterar mig och frågar om jag har problem med alkohol.

Nu är det helg, Mannen spelar match i Norrland. Ensam hemma. Hade det varit en månad sedan hade jag varit i mitt esse nu, alternativt sovit och väntat på andra andningen på kvällen. jag hade iallafall säkerställt att jag boxar så jag klarat mig helgen ut. För vad jag ska göra om jag inte dricker vin när jag är ensam?

Det undrar jag nu också. Jag hade en lista i fredags som jag byggt på under veckan eftersom jag visste att detta skulle komma. Min ensamma helg alltså. Dricka ÄR inget alternativ, men vad ska jag göra? Känslan just nu är, ledset. Jag sitter och tittar ut över en fantastiskt stillsam vacker Vänern med brinnande färgsprakande löv på träden. Men JAG HAR TRÅKIGT!!! Vaknar ensam, gör min lista ensam, ska äta lunch ensam (har inte ätit lunch…), ska ha lördagsmys ensam (hade visserligen fredagsmys ensam helt ok). Det jag undrar och som framkallar min ledset känsla är, var är mina vänner? Det sorgliga är att jag har svaret alldeles klart framför mig; Jag har valt bort dem. Valt att inte åka och hälsa på, valt att inte följa med på saker, valt vinet istället. Nu är vinet väck, vänner väck.

Hur gör jag för att hitta socialt igen? För jag vill inte vara ensam alltid. Hade Cyanthiina för 15-20 år sedan sett mig nu, sitta ensam i en fåtölj i ett hus i skogen skulle hon undra om jag bytt identitet med någon annan för det inte Kristinas melodi att sitta så här ensam.

Barn leker i sandlådan, först lite avståndstagande med en hand i tryggt läge på pappas eller mammas ben vid kanten. Kikar under lugg på de andra barnen. 10-15 minuter senare har många av barnen funnit en lekkamrat som de kan prova munsbitar av sand tillsammans med eller bygga sandgropar. Hur gör jag, 32 år för att finna en vän?
Var är min sandlåda?

viktoria

Tack Cyanthiina för att jag fick ta del av din historia! Så himla strongt att berätta på jobbet. Här är en alldeles förträfflig plats att vara på, skriva och läsa om andra. Igenkänningen är stor. Ensam är inte stark, här finns flera i samma båt. Så välkommen vännen.

Cyanthiina

Tack Viktoria,

Jag kände att när jag lät det falla så kändes det som att det var ingen idé att hålla tillbaka. Bestämde mig för att köra All in... Än så länge (14 små dagar) har det gått bra. Men idag var en tung dag... kände mig ensam när jag insåg att jag inte visste vad jag skulle göra en lördagkväll när jag gjort klart min att göra lista redan vid 15 snåret.

för din delning och välkommen till forumet Cyanthiina !!

Vilken fin start du gjort i din förändring av ditt liv, strongt gjort att vara öppen med din sjukdom !
Så många frågor har du :-) Svaren kommer i den takt du orkar och hur mogen du är att ta emot dem. Klargörande va ?!

Att vara ensam när man är aktiv är nog en grundbult för att vi ska kunna hålla på som vi gör, allt som stör vårt drickande prioriteras bort. Just nu kan det vara bra för dig för du behöver all kraft du kan uppbringa för att göra din livsnödvändiga förändringen i ditt liv. Det händer massor av grejer i din kropp och knopp det första året i nykterhet, det är en lagningsprocess som inte går att skynda på. Njut istället av allt det nya fina du upptäcker hos dig själv.

Som terapeuten säger....ta ett beslut varje morgon innan du går ur sängen om att just idag så ska du inte dricka oavsett vad som än händer så lägger du dag till dag som blir till veckor som blir.....ja, du fattar :-))
Gärdagen är borta, den kan du inte göra nåt åt. Morgondagen har du inte en aning om vad den bär med sig. Du kan bara påverka dagen idag. Om du står med ett ben i gårdagen och ett i morgondagen innebär det att du pissar på dagen idag....Och det känns inte så fint !

Varför inte ta steget till AA nu när du i alla fall är på språng ? Skaffa personliga kontakter, nån att ringa när det känns djävligt och få ett personligt skyddsnät som kan fånga dig när det behövs.

Fortsätt skriv här för det hjälper mycket mer än man kan tro, både för dig själv och för andra som är på väg att ta samma beslut som du.

Kram !!

Cyanthiina! Har läst din berättelse och är djupt berörd över din ärlighet och ditt mod. Hoppas få följa dig här längs din resa. Du kommer att känna igen dig i många berättelser här och se att forumet är en fantastisk källa till stöd och hopp.
Allt gott / mt

Cyanthiina

Kära Mulletant och Adde,

Jag bli så tagen av era svar, det känns framför allt väldigt skönt att jag tog just detta beslut att skriva här och kanske etablera en kontakt med er för att få en gemenskap mitt i tomheten, om ni förstår hur jag menar.

Att jag var och numer i denn astund är helt ärlig ser som jag ren självbevarelsedrift. Att välja att dricka vin är inte ett alternativ. Det finns inte. Om jag skullel göra det har jag sumpat allt, det kommer inte att gå att dölja eftersom det kommer att göras slumpvisa tester på företagshälsovården; för min skull.

Trots att det inte är ett alternativ så försvinner ju inte vanan, tankarna och det som kommer istället.

Min alkoholterapeut som jag träffade för första gången igår frågade mig om abstinens och jag har ingen aning. Jag sitter inte med darrande händer uppkrupet i ett hörn med svettningar (min egen stereotypiska bild av abstinens...).

Däremot igår kväll hade jag superdupersvårt att somna! Vaknade till efter vad som visade sig vara en halvtimme och jag hade svettats så lakanet var "klassblött" som vi säger på dialekt här...Har inte druckit på 17 dagar. Så jag antar att detta är abstinens, eller så kanske jag är 35-40 år för tidigt in i klimakteriet. DET känns upplyftande mitt i allt detta. ;-)

att du har humor och distans så du kan se saker och ting från en positiv sida, Det är en stor hjälp.

När jag var aktiv och skulle "lägga av" så hade jag huvudet helt inriktat på alkohol och dess verkningar, jag var inte förmögen att hålla fokus på nåt annat. Jag mådde fysiskt illa av att inte dricka och mycket riktigt så höll det inte några längre stunder. De gånger jag sökte hjälp, tafatt för att inte säga usel sådan, så hade jag inte riktigt den känslan. På nåt sätt var det annorlunda då, jag vet inte hur. Men eftersom spriten är listig, falsk och stark så jobbade den undermedvetet på mig så när jag slutade ta emot hjälp så barkade det åt helvete igen.

MEN....när jag kom till vägs ände och gjorde mitt livs bästa val så rasade all murar och jag mådde så gudomligt bra. Jag sov som en gris en bra bit in i det första året och hade inga som helst tankar på alkohol förutom 2 gånger. När kroppen slipper giftet varje dag så blir den överlycklig och börjar städa, mardrömmar i början är inte konstigt för det finns mycket att bearbeta mentalt. Att prata/skriva av sig är en fantastisk fin hjälp för att bli av med trollen som byggt bo i skallen och gör tillfrisknandet lättare. Känn av din kropp men bekymra dig inte så mycket...den gör sitt jobb och det gör den väldigt bra om den får jobba ifred. Jag är själv så förundrad över hur min kropp har klarat all alkohol jag har hinkat i mig och att jag inte fått värre skador än en förstörd övre magmun.

För att förändra mitt sätt att vara gjorde jag allting annorlunda i början, läsa tidning från andra hållet, bytte soffplats, "fel" stol vid frukostbordet, körde andra vägar än normalt, knäppte händer "fel", försökte duscha annorlunda mm mm allt för att få mig att fundera i andra banor. Helt enkelt (!!) en genomgripande förändring av mitt liv.

Ha en bra kväll nu och lägg dig inte för tidigt :-))

Cyanthiina

Humor är en del av mig. Jag kan inte och vill framförallt inte tackla livet i NÅGON bemärkelse på något annat sätt än med mig själv ärligt och sant. Jag skrev det tidigare tror jag att när jag gömde att jag drack så blev det inte ärligt, även om jag skrattade, blajade så var det en clown med en tår på kinden bakom sminket som gjorde det. Det blir inte sant och ärligt och hur sjuttsiken ska jag då kunna ta tag i problemet på riktigt? Nej.. Jag sade det till min chef, mina kollegor och även företagshälsovården och kontakterna där att de inte får tro eller känna att jag förringar problemet eller min situation för att jag skämtar, skrattar och berättar toksaker. DET är jag! Jag kan inte tackla det här om jag inte får göra det som jag vill! med skratt, med gråt, med sol, med moln och med mig själv helt enkelt.
Haha.. precis när jag skrev detta så kom en bild upp i mitt huvud av en gammal jympalärare jag hade i högstadiet när jag bodde i en liten ort i Dalarna. Hon var urtypen gympalärare med lite halvsliten ganska tajt adidas-overall med vita kontrastband på sidorna och en välanvänd visselpipa runt halsen. Byxorna var sådär en aningen för små och förkorta också. Hon hade en ramsa som vi alltid skulle göra som var lite "piffig"; Vi stod i en ring tillsammans (-coola 13-15åringar) och så Sträckte vi ut armarna framför kroppen sedan uppåt i luften och sista frasen så skakade vi som en twist på rumporna. Ramsan gick så här;

"Kunskap - Glädje - Och så lite tango"

Ja, kan inte du också göra det?
Kunskap - glädje och så lite tango! Jag lovar... du kommer att le, det gör jag nu! Liiite humor och skratt får vi ha allt! Tänk så det kan bli när jag tog timme för timme och dag för dag.

Grodan

Välkommen!
Jag tror att stå ut med det tråkiga och inte ta til vin eller öl utan istället vänta in det andra livet utan att stressa är en del av "jobbet", men vad vet jag. Nu blir det Morden i midsummer och sedan blir det. Bron och se....

Varma kramar

Grodan

Cyanthiina

(Dag 14 att skriva av mig men döper härmed om till antal vinfria dagar a.k.a 17)

Nu har snart eldprovshelgen passerat. Jag saknar pompom flickor, saknar trumpeter och en stoooor lång parad med en översminkad prinsessa som IQ-befriat vinkar till folkmassan för att fira Den Stora Cyanthiinas sista självande timmar. *Dämpad sportkommentators röst talar*

- Pressen är stor - mannens whiskyflaskor står i hyllan, fortarande intakta. Cyanthiina fångade och stoppade en flyktig och dumdristig tanke i duschen dvs skulle hon ta sig ett glas whisky? Hon som aldrig i sitt liv gjort detta tidigare TROTS att vinet kunde tagit slut. Whiskyn har aldrig lockat. Cyanthiina hånskrattade åt det befängda försöket att locka bort henne. Ja ta mig sjuttsiken och dra mig baklänges och skåda det norra ögat --- Det ser fanimij ut som tösabeten klara´rt!

Ja… jag borde fasiken skaffa mig pompoms. Eller en sån där “heja på vasaloppsåkarnapingla”, den är lite trevlig. Varje gång jag gör nåt bra framöver så har jag pompoms i väskan eller en pingla. Jag tror det kan göra andra glada också. För den här helgen var bajsjobbig. Puhh, jag är glad att det är måndag snart och med det innebär att det snart är fredag och denna helg kommer mannen hem. Jag hade kunnat följa honom till Norrland men en del av mig ville prova på det här ganska snart. Få det överstökat liksom. Vara ensam en helg, en sådan helg som jag tidigare bokstavligt talat vinat bort från morgon till kväll och morgon till kväll igen.

Igår kväll, i lördags, kände jag mig så otroligt ensam. Jag virade in mig i en filt, satte mig på veranda trappen och kikade ut över sjön som var så oförskämt vacker. Jag önskar jag kunde lägga ut en bild så ni såg friden… Det var vackert så det gjorde ont i örsnibbarna nästan. Tårarna började rinna på mina kinder och jag såg solen som var höstcitrongul gå ned och så hörde jag ett litet - “hej”. Då stod min svärfar tillika vår granne bredvid mig. “Ja, här sittter jag och tycker lite synd om mig själv” sade jag. “Du, jag tyckte också synd om dig, jag såg dig och du såg så ensam ut. Vill du komma och äta mat med oss ikväll?” “Daaaaa, sover Dolly Parton på mage?? Klart jag vill… Allt jag ville just då var att vara tillsammans med människor, fick jag då till och med vara med människor jag älskar så var det ju icing on the kaka”.

Jag tänkte i den stunden, innan svärfar kom, att jag försakat så många vänner och situationer. Men då, när jag tog min kofta och gick ned till dem så kändes det, inte lika jobbigt. Jag tog det timme för timme, och det gick bra.

Idag däremot, piuhhhh. I min värld så har jag en bild av hur det går till på ett behandlingshem för beroende. Ett planlöst vankade fram och tillbaka, skakande händer, kanske lite irrande frånvarande blickar här och där. Ungefär så har jag känt mig idag. Jag har visserligen höstat lite på gården, tog hand om poolen, virade vattenslangar. Det var rätt duktigt gjort kom jag på nu. *Viftar med pompomsen* Okej, parantes… Jag måste ha något att göra!!! Har gjort tre armband, städat garderoben, visserligen inte vikt all tvätt.. men det är ju rätt tråkigt!!!

Nu pendlar jag mellan att titta på Lars Troells Utvandrarna som jag köpte på maxi i fredags som helgmys (vet inte riktigt hur jag tänkte där...hmmm) eller läsa Lisa Marklunds nya deckare med risk för att aldrig somna då jag förmodligen kommer att tro att någon hoppar in genom fönstret med en yxa och mördar mig. Hade jag druckit vin hade jag iallafall inte märkt att han kom in…;-) SKÄMT åsido…

Nej timme för timme. Nu 22.51 blir det te, riskaka och en ickehjärnaktivitetskrävande slentrianamerikansk producerat tvserie på reklamkanal tills jag tröttnar.

Fridens!

Mammy Blue

Det är förbaskat roligt att läsa dina betraktelser! Ett kul språk och vettigt innehåll därtill gör det mycket underhållande. Dessutom kan jag gärna vifta med lite flaggor åt dej, tuta i en vuvuzela eller nåt, för det är du värd!

/MB

till måndagen och ny, nykter, dag :-) Och jag säger som MB att jag gärna hjälper till med pukor och trumpeter !

vill.sluta

Jädrans vilken duktig skribent du är.
Läser dina texter med stor glädje.
Fortsätt samma väg!
/A

Cyanthiina

Helgen passerade.. Det var väldigt annorlunda att ha en ensam helg med Mannen borta och Dottern hos sin Papi. Men, jag tyckte att jag hanterade det okej. Kan alltid bli bättre men jag hade lite överlevnadsverktyg, lista på ToDo-grejsisar…. Det mesta avverkades redan under lördagen, jag hann ju tillochmed lite tårar i solnedgången som en riktigt sån 80tals-solfjäder man köpte på marknaden i lite mystiskt lila-rött och en flicka som fäller en tår i solnedgången. Vart tog de fjädrarna vägen förresten? En sån kanske man skulle ha… Hmm, tåls att tänkas vidare på. Eller inte tror jag.

Jag toklängtade efter måndagen, hade väldigt svårt att somna från söndagen till måndagen. De där 32-åriga klimakterievallningarna kom tillbaka igen och när jag tillslut vridit runt mig så jag bokstavligt fastnade i lakanet på något vis mellan valkarna så gav jag upp. Jag satte mig i soffan och resolut petade i mig några sorgliga chips som jag lämnat i en skål på soffbordet. Vid halv två på natten lade jag mig och sen sade bara poff pling plong så ringde klockan igen och det var måndag. Trött som aset var jag - MEN det var ju måndag och jag hade klarat det. Wiiiiiiiiii *hurrar med applåder och Macarena dans*

Måndagen flög förbi.. hade bokat in mig på ett träningspass men glömde väskan hemma så det blidde inget med det (jag bor ca 5 mil från jobbet och där jag tränar). Detta gjorde att det slint i huvudet på mig. Min plan för måndagen försvann, hade ingen backup och när jag satt på bussen hem så var jag lost. Vad sjutton skulle jag göra? Kom på att jag nog vill ha en hund och skickade sms till mannen men fick inget svar. Jag kände att tristess tankarna började komma och att hade det varit för några veckor sedan hade jag varit på väg hem glad i hågen med en box i väskan. Jag hade inte gjort någon mat. Jag kom på efter ett tag när jag hamnat längre ned i det mer intensiva drickandet att det var ganska positivt att inte göra maten innan jag började dricka, för när jag druckit ett tag så försvann hungern. Detta ledde till att jag ibland kunde komma på när det började närma sig torsdag och jag skulle börja skärpa till mig för att Mannen kom hem från veckopendlingen på fredagen, att jag ju inte ätit något av vikt under veckan. Det jag alltid petade i mig var te och knäckebröd på jobbet till morgonfikat. Ingen frukost. Lunch köpte jag ofta men tappade oftast matlusten när jag tagit några tuggor. Jag kunde/kan liksom tugga några gånger och tillslut kommer det kväljreflex för att jag kände att jag hade mat i munnen. Knepigt och lätt vridet , men så var det. Det här ledde ju till att den sista tiden (ca ett halvår) har jag rasat i vikt. När vi skulle ses på jobbet efter sommaren och semester på vår kickoff så kände inte en del av mina kollegor igen mig.
En del frågade “Ahhh Cyanthiina, kan vi få receptet på din viktminskning?”
Jag svarade: “Ja men Guuuuu absoluuuuut. Gör så här: på måndagen går du till bolaget, ät ingenting. Se till att få i dig iallafall minst 3 flaskor rött, möjligtvis lite pepparchips för att hetta till det lite, för den där extra krispiga elementet. Sen kör du vidare så mån-torsd gärna sent inpå nätterna och var hemma från jobbet lite då och då för att få dig lite extra på dagarna i ungefär 1-3 år så ska du se att lilla bullmagen försvinner i ett kick!”

Nej.. nu sa jag ju inte så… Däremot blev det en sjukvridning till att jag fick en positiv återkoppling till mig själv...men det de egentligen återkopplade på var ju förbannat negativt leverne. Men så kopplade nog inte jag…. Att de återkopplade på min viktinskning som ju var en direkt effekt av att jag missbrukat. (Huuuhh... det här var faktiskt första gången jag skrev det här... Missbrukat. Jag. Puhh. Det var tungt!)

Vad skulle jag komma till med det här nu då…? jo.. Att en svår sak under de här dagarna hittills har varit att komma på att laga mat på dagarna. Jag måste ju äta, mitt barn måste äta när hon är här.Det är faktiskt en banal men viktigt utmaning för mig.

När måndag kväll kom - för det var ju det jag skrev om egentligen… så var jag så trött. Jag hade slutat min kväll på en affär, ganska nära bolaget men förbaskat annorlunda. Stadens garnaffär nämligen. Jag köpte på mig garn och så började jag sticka en mössa. Ja… Ytterligheter jag vet… Från några flarror rött till en linnefärgad garnsvamp på huvudet. Men, jag tog ett beslut, och jag gjorde faktiskt nåt. Jag gjorde nåt! Fungerar gör den också för det är rätt varmt på knoppen just nu.

Jag sov som ett litet barn natten till idag… Det första jag sa när klockan ringde imorse efter att jag mornat mig lite, var… Löööövly (översättning för er ickevärmlänningar är: Lovely). Jag hade sovit en hel natt - inga svettningar - bara skön susse natta sömn.

Jag hoppas på detsamma idag.

Var rädd om er, jag har tänkt på er idag, hur knepigt det kan vara att jag framför den här väldigt ljusa skärmen och vita datamaskinsmackapären kan känna en gemenskap och värme med, för och till er.

//Cyanthiina med HufvudSchvampMössa

att du är inloggad och jag vill önska dig en bra dag i dag och hoppas att du haft en lugn natt !! Ta hand om dig !
Kram !!

viktoria

Även jag behöver mössa, för här har snön fallit sedan igår:(
Igenkänningsfaktorn i det du skriver är stor. Skickar dig ett virtuellt konfettiregn (som för övrigt är ett underskattat pepp som man ser alltför sällan i vår moderna tid tycker jag!)Ett riktigt, och inte de där små plupparna som blir kvar i hålslagaren som fröken i min lågstadieskola alltid sparade till avslutningen.
Önskar dig en bra, nykter dag, kram/Victoria

konstnären

Hej
Fem veckor för mig igår utan vinet som varit min vän och ovän
i många år. Märkligt att man fått så mycket tid över. Gick det
åt så mycket tid till planering inköp tänka på att man hade
vin till dagen efter.Pust vilket meningslöst arbete.
Tycker du är strong och skriver förbaskat fängslande.
På tal om din stickade mössa. Har nu funderat på att lära mig
sticka vad nu detta kommer ifrån. Hittade en kus på nätet
får se om jag kommer igång har inte inhandlat garn ännu.
Har gjort hela hemmet rent och fräscht ligger i som en igel.
Måste göra något hela tiden. Innan kunde jag sitta under fläkten
och röka och dricka i timmar.
Har inte träffat mina väninnor ännu har inte orkat då det alltid
funnits vin inblandat i våra träffar. Får se tiden an.
Just nu bara myser jag av att vara nykter. Hoppar upp varje morgon
och går ut med min älskade hund. Mannen min dricker inget heller.
Nu kör vi vi är starka, jag vet också att jag inte kan prova fler
gånger då blir det skjuts ner i svarta hålet.
Ha det bra
Konstnären

m-m

Läst dina inlägg. Måste varit tufft när din chef konfronterade dig - men skönt att någon reagerar. Själv vet man ju att något är fel, kan inte ta tag i det och ibland har jag kunnat känna att det varit positivt om någon annan sagt något. Nu kan jag tänka att andra ser och kanske tänker eller pratar med varandra, men att ingen vågar konfrontera. Ibland behöver man våga stå upp och säga något!
Att sticka är en alldeles utmärkt sysselsättning på kvällarna, jag ägnar mycket tid åt det. Dricker man dessutom inte något vin så är chansen större att man inte behöver repa upp dagen efter... :/

m-m

Cyanthiina

Det var tufft att berätta på jobbet... Samtidigt så bestämde jag mig vid ett ögonblick och då såg jag ingen återfvändo. Det var liksom allt eller inget - The Full monty! Av med kläderna eller gå därifrån.

Jag känner en otrolig tacksamhet mot min arbetsgivare och framför allt mina underbara varma arbetskamrater som uttryckte sin oro för mig och konfronterade mig. Många av sakerna har jag svårt att förstå än... men jag lär mig...

Jag har även svårt att ta era komplimanger kring mina inlägg,, det är oerhört smickrande. Jag skriver rakt från hjärtat, så naket som det blir ibland och ja, det blir väldigt mycket jag helt enkelt. Inga krusiduller... Krusiduller är fint men de kan hindra ibland med :)

Cyanthiina

Dag 21 Sorgeår

Idag var jag med jobbet på möte hela dagen i Stockholm. Sist jag var i Stockholm var förr några veckor sedan, faktum en eller två veckor innan den Torsdagen med stort T på jobbet när jag valde att spränga mitt uppbyggda korthus. Då var den en barndoms vän som anordnade en storslagen fest med massa kul grejsaker som hände. Cyanthiina såg såklart en angenäm chans till att åka hemifrån, bo på hotell i två nätter och där myyyysa, vilket innebar i C´s eminenta dåvarande värld att packa väskan med vinbox och ordna sig det vackert på hotellrummet och mysa för mig själv med vin och däcka i sängen. När jag ser på det hela scenariot med nyktra ögon och sinne som jag nu faktiskt gör så undrar jag vart jag såg det mysiga? Eller, jag förstår det mysiga men ändå inte. Nu var jag nästan på sam:ma ställe igen. När jag satt under dagen idag så passerade ett flyktigt ögonblick under en paus när jag lättade på de skira gardinerna och blickade ut över Vasagatan. Kikade mot Jensens Böfhus och precis i det ögonblicket så kom en tanke flygande:

- “Cyanthiina, du kan gå över dit, du har ju en timme innan tåget går så du kan hinna äta en matbit och du kan ta ett glas vin till maten.” Den här gången hann jag tillochmed lägga till en ny tanke till det hela, som inte funnits tidigare;

- “ Ett glas syns nog inte på de där testerna de ska göra nu på företagshälsovården, det går bra, Cyanthiina”.

Det gjorde mig lite rädd och jag svarade mig själv, återigen under hande korta korta sekunderna som de här tankarna flyger igenom mitt sinne. Jag svarade att; “du vet själv att det räcker inte för dig med ett glas vin… Ett glas vin existerar inte i din värld. Det är mer ett talesätt… ska vi ta ett glas vin? Jag tog mig ett glas vin… “ Det gör nästintill det hela mer legitimt… att gömma en del av sanningen. Och jag har ju förstått att det är där jag är… I det manipulerande, gömmande delen...Eller snarare… jag rättar mig själv; Där jag VAR.
Nu köpte jag inget vin på Jensens Fucking Böfhus. Jag satte mig på Tcentralen och stickade istället. Ironiskt nog så satte det sig en ung kille bredvid mig på bänken. Han sluddrade och gungade lätt fram och tillbaka. Efter en liten stund knackade han mig på axeln och formade läpparna och stötte fram ljud. Vi ljudade, tecknade och försökte förstå varandra (han va bra full alltså). Han ville låna telefon av mig… Jag valde att inte göra det… Han lullade iväg och började ljuda med en annan person. Då kände jag mig så nedrig. Bara för att han gick offentligt och var dragen så tänkte jag, jag nästintill behandlade honom annorlunda och fel, som en utstött.

Jag är och har varit precis lika lullig och sluddrande som honom… I ensamhet, bakom stängd, låst dörr. Nästan ännu hemskare för när killen på centralen däckar och faller ihop kommer förmodligen någon fram till honom. Jag har fått vakna själv i soffan hemma med tungan hängandes slapp längs hakan och händerna som förlamade gäddor…

Det jag skulle komma fram till med hela det här inlägget och som var sluttanken på mina flykiga tankar som kom till mig på mötet idag var… Jag kommer förmodligen ha sorgeår nu. På samma sätt som de lärda mänskorna talar om sorgeår när man förlorad någon som står en nära. Man måste uppleva allting en gång utan den här personen, uppleva att gå längs med cykelvägen och sparka i löven utan att hålla sin käresta i handen (eller utan en vinbox i väskan på väg hem), man måste uppleva att åka tåg hem från ett möte och möta ett tomt, kallt hem ensam där ens käresta inte längre bor (eller utan “ett glas vin” ensam hemma i soffan när man kommer hem), man måste uppleva en underbart kulinarisk middag en lördagkväll ensam utan sin käresta men med top notch trerätters (eller äta trerätters med sin fästman utan “ett glas rött”). Jag inser, om än pyttelite (ungefär så här mycket*måttar med pekfingergreppet) att jag på de här 21 dagarna förlorat min käresta. Jag kände det så idag. Sorgeår inlett - för 21 dagar sedan.

Det känns lite ledsamt, men jag förstår att på samma sätt som min mormor fick inse och faktiskt hantera att morgondagen kommer trots att morfar gick bort över natten från fullt frisk till bara borta.. så måste även jag hantera att morgondagen kommer imorgon… trots att min käresta är borta, trots att jag kommer hem till ett kallt tomt hus och trots att jag sparkar i löven utan en box i väskan. Imorrn kommer och jag ska möta den. Det ska jag.

det är ett sorgearbete. Fast det är en sån skitvän som svek och misshandlade så saknar man ändå minnet av den goda tiden. Det känns lite skamligt men så är det. Trots allt har jag haft mycket roligt också under alkoholens påverkan, innan det gick överstyr. Men det går faktiskt om och det blir lättare och lättare att se nykterhetens fördelar. Livet blir så mycket rikare och mer nyanserat. Fester klarar jag inte av då folk börjar bli lulliga men det gick jag sällan på ändå, jag föredrog att dricka hemma.

Det känns bra att veta att man alltid är sann, sitt riktiga jag. Allt jag gör har jag gjort på nyktert huvud, på gott och ont. Glömmer jag nåt så beror det inte på fylla.

Vår käresta är en svikare som vi gör bäst i glömma.