För två veckor sen, torsdagen den 26 september så föll mitt korthus. Mina kollegor på jobbet pratade och uttryckte sin oro för mig till vår chef. En av mina kollegor frågade mig väldigt rakt om det stämmer att hon har rätt när hon känt alkohollukt fatt det är okej från mig. Några sekunder senare hörde jag mig själv svara Ja och hulkande brister ut i LilleSkutt sprut-grinande tårar.
Jag tänkte försöka använda mig av det här forumet som en extra kanal att skriva av mig... kanske även ställa frågor. Jag hoppas att det är okej för er som redan är här. Det här blir ett långt inlägg, tänkte publicera det jag hittills skrivit. Tankar, rakt, ärligt och mina ord dock skrivet från hjärtat.
//
Cyanthiina - Inte druckit något sedan 26/9-2013.
Dag 1 - Riskakan
När jag vaknade i morse så kände jag mig värdsstark - kändes som att världen låg för mina fötter, jag är stark - jag kan - jag fixar det här - Det är nu eller aldrig! Den känslan satt i länge under morgonen, så länge att vi blev lite försenade. Jag ville ju vara the mama med stort T och M och gärna några fler stora bokstäver också bara för det där lilla extra. Jag lyckades sminka mig snyggt, visste att jag faktiskt inte luktade vin för jag hade ju inte druckit nåt under helgen. Så klart - Micke var ju hemma.
Åker till jobbet, planerar dagen. Lite nervös för att träffa alla på jobbet igen, efter hur veckan slutade. I torsdags föll hela korthuset, fredagen var mysig med prat med goaste jobbkompisen. Förstår inte än idag så här tre dagar senare att det faktiskt är jag, Cyanthiina, som har berättat det allra innersta hemligaste för jobbet?! Men det är den verklighet jag har att förhålla mig till nu.
Hela måndag förmiddag svischar förbi, inte en tanke på att dricka vin. Jobbet far vidare med stormsteg, det glider fram och det går bra! Jag har tankarna ändå att jag ska ta en dag i taget, jag måste förändra för att det ska bli bra. Jag ska jobba med mig själv nu. Men hur fasiken jobbar jag med mig själv? Vilken knapp trycker jag på? Finns det en fiffig affär jag kan köpa “sluta dricka vin på vardagarna och börja sköta ditt jobb och ta hand om ditt barn och din man och ditt hus - medicin”?
Jag kommer på en bra idé, det börjar nämligen bli lite svårt att komma på vad jag ska göra ikväll måndag utan att dricka mitt kära vin som vanligt… Så på lunchen efter att jag handlat ett gäng nya kläder eftersom jag det senaste halvåret inte ätit så mycket utan druckit vin istället vilket resulterat i en ganska stor viktnedgång, så bestämde jag mig för att göra en kvälls-todo lista. Det blev riktigt bra, en massa sådana vanliga föräldra-vardagmåsten. Känns bra, mycket bra. Under eftermiddagen är jag på väg upp till en annan lokal där jag har en del jobbåtaganden. I bilen, ensam, börjar tankarna komma...
- “Du kommer ju hem ganska sent Cyanthiina, du kommer inte att hinna göra allt på listan, du hinner in på systemet och köpa lite, du ska åka tåg imorgon, ingen kommer att märka, många är borta från jobbet imorgon, du hinner, det är okej, du har ju ändå bestämt dig att sluta, du har kommit långt, alla säger det, ingen vet hur tankarna går → AAAAAARRRRGGGGHHHH” = TOTAL frustration.
Jag kommer dock fram till i bilen, efter några ytterligare debatter med mig själv att jag inte ska köpa. Nu ska jag till lokalen och klockan är 17.00. Jag kommer förmodligen inte att hinna till bolaget. Det är okej, när jag kommer hem ska jag dricka te och äta ostriskaka med ost. Det är mysigt, det ÄR mysigt, du vet att du tycker det är mysigt… Mysigt mysigt mysigt - Mantra…
Klar i lokalen efter 18.00 och jag sätter mig i bilen SÅ nöjd med mig själv att nu är klockan efter 18.00 (jag har tom ett leende på läpparna när jag skriver det här). Åker till köpcentrumet för att fortsätta mina klädinköp och äta middag under tiden som jag väntar på dottern från hennes kvällsaktivitet. Kommer fram till köpcentrumet, ska lämna in ett lås till en låssmed för att få en nyckel. (Ett projekt jag haft hängande över mig i 1½ år men inte gjort, ännu ngt som fallit efter till förmån för vinet). Sekunderna efter jag kliver ur bilen känns som år. Jag ser, jag ser: Systembolaget är öppet här, efter 18.00! Jag ser människor gå in, komma ut med välfyllda gröna kassar, enstaka fylla lila kassar, vinboxar dinglandes mellan fingervanteklädda händer… Jag vänder blicken mot karusell ingången bredvid systembolaget. Tänker tyst för mig (tror jag) jag kanske sa det högt också.. Hihi.
-”Du säger Nej Cyanthiina, Du säger nej Cyanthiina. Du säger Nej.” Jag går, höger fot fram, vänster fot fram, blicken dras åt höger till systembolaget.
- “ Du kan ju hinna ta ut tvåhundra så kan du köpa utan att det syns på kontoutdraget, Cyanthiina” Fortsätter gå, höger fot fram, Vänster fot fram. Tänk att det var öppet till 19. Visste jag detta undermedvetet? Höger fot fram, vänster fot fram. Nu är jag inne i karusellingången, där är nyckelaffären. Höger fot fram. Nu ska jag lämna in låset, och byta klockbatteri. Det är mitt mål. Enkelt, simpelt. Tänk om killen visste vilket enormt steg jag tar genom att ge honom mitt lås och min klocka just nu. Jag kunde ha plockat en vinbox istället. Nu ska jag hem och dricka te och äta riskaka.
Dag 2 En mustaschfri dag
06.04. Klockan ringer, jag ligger i sängen, förstår vad som händer när klockan ringer. Har inga kläder på mig, vilket faktiskt är normalt, jag sover nämligen naken när allt är som det ska. Med vin som godnattkompis kan jag somna i jeans, tröja, glaset i handen, i soffan på rygg med armarna utslagna längs med kroppen. Nu när jag kliver upp om några minuter så är förhoppningsvis det enda i mitt ansikte lite utsmetad mascara för jag var så förbenat trött igår kväll att jag inte orkade tvätta av. Jag kommer inte att ha lilaaktiga tänder och vinmustasch!
När jag kom till jobbet så tänkte jag tillbaka på gårdag och hur jobbigt det faktiskt var att stå där utanför de där karusellingångarna till köpcentret och ha blicken sneglandes bort mot systemet, pendlandes och vacklandes men att jag ändå någonstans i allt velande och diskuterande med mig själv ändå gjorde ett val. Vilket jag inte gjort på väldigt länge, jag valde att inte gå in på systemet. Tidigare har jag inte ens gett mig in i diskussionen, i alla fall inte på sistone, bara accepterat att tanken och vanan infunnit sig och följt den. Nu, igår, hände något.
På morgonen på jobbet så tänkte jag då, ska jag berätta något om gårdagen för dem? Jag var ju ändå så öppen i förra veckan och berättade allt. Kan jag berätta för chefen? Kommer ha att se det som att jag fallit tillbaka? Ses det som ett nederlag. Jag bestämde mig ganska snabbt för att, det kan inte vara ett nederlag, så jag höjde rösten och ropade på honom. VI satt ned och pratade länge, jag kunde såklart som vanligt inte hålla tårarna tillbaka. Berättade precis hur det var igår, att det var jobbigt under eftermiddagen.
Jag tror det var rätt att berätta. Jag känner mig… på nåt vis mänsklig när jag berättar. När jag inte berättade och allt var hemligt så var det overkligt, plastigt och ibland inte på riktigt kändes det som. Det kändes ibland som jag levde i en annan bubbla där det var jag och boxen mot världen på något vis. Nu är det öppet, kargt, ärligt, sant och framförallt ute. Här ligger det utplacerat, som en tappat mjölkliter som rinner in i varenda liten vrå och skrymsla. Det går inte att gömma sig längre. Ingen vinmustasch - bara lite tisdagsutgråtet smink.
Slutade som vanligt idag dvs 16.30, gick från jobbet den vanliga tiden jag brukar, gick den vanliga vägen mot tåget och inser att (denna gång utan inre diskussion) att jag inte ska gå rakt fram förbi Systembolaget utan jag kan vika av lite tidigare och nå plattformen snabbare. Inser för en kort sekund vad många små små saker som är annorlunda nu. Detta är bara vad jag upptäckt hittills - på två dagar!
I samtalet med chefen idag så inser jag och han bekräftar det jag trott men i min svaghet inte vågat fråga, nämligen att eventuella fusk kommer att visa sig på blodprov och om jag bryter mot det avtal jag ska ingå med arbetsgivaren så kan det om det vill sig illa leda till att jag förlorar jobbet. DET är inte ett alternativ. Jag ser just nu kl 18.10 den 1 oktober 2014 bara en väg - inget vin. Har solen i ögonen och väntar på att hämta upp mitt livs kärlek, dottern, på tåget. Älskade barn, jag ska gör allt för att vi ska få det bra. Mamma är stark idag den 1 oktober!
Kväll 21.25, Ännu en kväll eller ja, den andra men i min just nu “leva för dagen-värld”, som mamma Cyanthiina. Jag har gjort middag, visserligen med ljummet mottagande på grund av tomater i pastaröran men vad gör man. Varm hemlagad mat vid köksbordet en tisdagkväll? Hallå, hur många har det så.. förmodligen ganska många men sällsynt här hemma en vardag dessvärre!
Nu, inga ostriskakor, däremot knäckisar med falukorv och senap och en kopp te.
Fortfarande - ingen mustasch.
Dag 3 Liv med lever
Vaknade nöjd imorse, snoozade till och med och jag vaknade sedan och morgonen var alldeles trevligt måste jag säga. Nu på morgonen ringde företagshälsovården och meddelade provsvaren. Det var väl sådär, det mesta inte så bra, en del bra… Det allra värsta var det så kallade peth provet som visar på en kort tid tillbaka i tiden, där ska värdet ligga som negativt om man inte druckit något alls, normalt drickande, nåt vin på helgen 0,5. 1,0 är mkt och jag hade 2,7.. Det säger väl det mesta om min sista tids vinintag.
Det som gör mig rädd och som känns läskigt är om mina tankar och djävulen på axeln kommer att reagera på levervärdena eftersom de inte var så farliga… Att jag tänker att ja men nån gång då och då är ok. Men det är det inte! Jag känner verkligen inuti och just nu i denna sekund med hela mitt hjärta att NEJ, jag ska ha negativa prover nästa gång. J a g v i l l d e t .
Dag 4-12 Samlade tankar
Omtumlande två veckor. Hur sjutton ska jag sammanfatta? Full fart, energi, tomhet, öppenhet, provsvar, mod, träning, dotter, alkoholterapeut.
Svårt att dra ihop så här många dagar i ett svep. Anledningen till att inte det blivit skrivit är nog helt och hållet att jag inte känt behovet. Jag har sysselsatt både mig och dottern på kvällarna. Jobbat mycket, försöker komma ikapp, göra listor, skapa struktur så jag kan komma tillbaka till där jag varit en gång. Det som jag vet cheferna säger; de vet att Cyanthiina kan. jag vet att jag kan, undrar nu när jag ser tillbaka hur jag kunde låta det falla så hårt. Jag kunde så enkelt koppla ifrån och ta det lilla beslutet att en box på en kväll gör ingenting, jag kan göra jobbet ändå. EN gång kanske jag kunde det, trodde jag. Men redan då började det förmodligen att falla. Ingen märkte då att skalan droppade nedåt, kvalitén sjönk. Jag tror att jag fattade men valde att hitta en annan väg ut, jag gör det sen, det fixar sig. Någon annan går det nog också dåligt för… Men det kommer ikapp, det kryper på en och nu är jag här.
Jag satt igår på företagshälsovården med en drog- och alkoholterapeut. Det kändes bra, vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra detta. jag fick läxa… ska ta ett beslut varje dag, jag ska även notera vad jag gjort varje dag som är snällt mot mig.
Det är tre saker jag undrar över i den här processen som väldigt många av de jag pratar med säger hela tiden… Det är;
* “Det kommer bli tufft, det är du som ska göra jobbet. Du måste jobba och kämpa med det här. “
* “Du måste ta en dag i taget”
* “Du måste vara snäll mot dig själv”
Jag har så svårt att förstå de här tre… Att det kommer bli tufft . No shit Sherlock. Det fattade jag när korthuset föll, men det där med att “göra jobbet”. Vilket jobb? hur ser det ut? Hur ser mina arbetsuppgifter ur förutom att inte köpa vin och inte dricka det? Är det processen och verktygen till att ta beslutet och säga nej? Är det mina arbetsuppgifter? Är det insikten att jag är ensam och inte har några vänner som är arbetsuppgiften? Isådanafall är jag benägen att hålla med att det blir tufft! ;-)
Jag måste ta en dag i taget. Ja men exakt vad innebär det? Är det att försöka stanna upp och klara av precis det jag är i just nu, exakt det ögonblicket? Inte tänka framåt vad som kanske eventuellt ska hända sen utan tänka på precis just nu? Det kanske jag kan klara ändå. Jag får se. OM det är så det menas.
Det sista då, jag måste vara snäll mot mig själv. Jag upplever inte att jag varit dum? Jag har inte köpt vin med avsikten att skada mig själv, i de stunder jag stått inför ett inköp så har känslan och tanken varit att jag ska mysa… tror jag. Nu när jag tänker tillbaka så minns jag inte riktigt. det kan vara så att det gått mer på rutin och vana också.. framför allt den sista tiden. Men vara snäll mot mig själv,,, Jag vet inte riktigt hur det menas att jag ska göra det. Är jag snäll nu?
Dag 13 Sandlåda?
Jag har eldprovshelg. Första helgen ensam hemma efter den ödesdigra torsdagen den 26 september Tjugohundratretton. Då mina kära fina kollegor som jag förstår bryr sig så om mig, konfronterar mig och frågar om jag har problem med alkohol.
Nu är det helg, Mannen spelar match i Norrland. Ensam hemma. Hade det varit en månad sedan hade jag varit i mitt esse nu, alternativt sovit och väntat på andra andningen på kvällen. jag hade iallafall säkerställt att jag boxar så jag klarat mig helgen ut. För vad jag ska göra om jag inte dricker vin när jag är ensam?
Det undrar jag nu också. Jag hade en lista i fredags som jag byggt på under veckan eftersom jag visste att detta skulle komma. Min ensamma helg alltså. Dricka ÄR inget alternativ, men vad ska jag göra? Känslan just nu är, ledset. Jag sitter och tittar ut över en fantastiskt stillsam vacker Vänern med brinnande färgsprakande löv på träden. Men JAG HAR TRÅKIGT!!! Vaknar ensam, gör min lista ensam, ska äta lunch ensam (har inte ätit lunch…), ska ha lördagsmys ensam (hade visserligen fredagsmys ensam helt ok). Det jag undrar och som framkallar min ledset känsla är, var är mina vänner? Det sorgliga är att jag har svaret alldeles klart framför mig; Jag har valt bort dem. Valt att inte åka och hälsa på, valt att inte följa med på saker, valt vinet istället. Nu är vinet väck, vänner väck.
Hur gör jag för att hitta socialt igen? För jag vill inte vara ensam alltid. Hade Cyanthiina för 15-20 år sedan sett mig nu, sitta ensam i en fåtölj i ett hus i skogen skulle hon undra om jag bytt identitet med någon annan för det inte Kristinas melodi att sitta så här ensam.
Barn leker i sandlådan, först lite avståndstagande med en hand i tryggt läge på pappas eller mammas ben vid kanten. Kikar under lugg på de andra barnen. 10-15 minuter senare har många av barnen funnit en lekkamrat som de kan prova munsbitar av sand tillsammans med eller bygga sandgropar. Hur gör jag, 32 år för att finna en vän?
Var är min sandlåda?