Det finns SÅ mycket att skriva, jag har så mycket att berätta men har försökt göra en kort sammanfattning om anledningarna till att jag började dricka som 16-åring. Jag var alkoholist redan jag tog första glaset som 16-åring. Idag är jag 28 år och det här är min berättelse:

Jag har mått dåligt länge, ca 20 år. Började gå till kurator och BUP när jag gick på högstadiet. Fick efter att ha slussats runt till flera olika psykologer och kuratorer komma till en bra psykolog som gav mig diagnosen social fobi. Jag fick KBT för det och kände mig väl lite bättre där ett tag, fick även äta antidepressiva på låg dos som jag inte tyckte hjälpte nämnvärt. Men min sociala fobi kom tillbaka rätt fort efter att vi avslutat KBT-behandlingen. Sedan har jag gått fram och tillbaka hos olika psykologer på vuxenpsyk, har fått diagnosen depression och dystymi och har då fått antidepressiva utskrivet. Har gått igenom ett antal antidepressiva men inget har hjälpt. Har även gått i terapi, gruppterapi, fått avslappningsövningar osv. Men mår fortfarande inte bättre idag. Till slut trodde läkaren att jag kanske kunde ha ADHD, minns inte om jag fick prova någon medicin för det, inget som hjälpte iaf. Nu tyckte läkaren att jag var ett hopplöst fall och han skrev ut papper med info om DBT, alltså dialektisk beteendeterapi. Han hänvisade mig till några psykologer som använder sig av denna terapi och sa mer eller mindre att dem på vuxenpsyk i den kommun jag bor inte kunde göra mer för mig nu.

Detta var 3 år sedan och sen dess har jag mått dåligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har liksom aldrig fått någon riktig utredning på vad jag kan lida av för diagnos, har bara fått diagnosen depression och flera olika antidepressiva utskrivet som inte har hjälpt ett dugg. Samtalsterapi har aldrig gjort att jag mått speciellt bättre, skulle behöva gå i samtalsterapi var och varannan dag i sådana fall (mår bara hyfsat bra den dag jag vart på samtal, sen mår jag lika dåligt igen dagen efter). Jag vill må bra, min vilja att må bra är så stark att jag tom skattade mitt mående på depressionsformuläret bättre än vad jag egentligen mådde. Jag fick bättre poäng och min psykolog kunde ”friskförklara” mig. Kände mig jobbig som inte mådde bättre av medicinen eller samtalsterapin och kände att psykologen var trött på mig. Detta var några år innan läkaren konstaterade att jag var ett hopplöst fall. Har liksom gått fram och tillbaka hos psykologer med några månader till några års uppehåll emellan men har aldrig känt att nu mår jag bra.

Idag studerar jag på distans, har aldrig kunnat studera normalt på campus. Har inte fungerat för mig att vara bland andra människor och jag har hoppat av flera olika utbildningar och kurser pga detta. Att studera på distans har fungerat helt ok, då behöver jag ju inte lämna lägenheten (vilket är den enda plats där jag känner mig trygg och avslappnad). Jag har mått dåligt under denna perioden, har varit riktigt kämpigt med plugget, men jag har lite duktig-flicka syndromet som bara kör på fast att min kropp säger ifrån. Nu närmar sig kandidatuppsatsen som ska redovisas då såklart, vilket inte kommer att gå. Att bara gå ner till ICA och handla ger mig ångest och jag vill inte gå upp på morgonen när jag vet att jag måste lämna lägenheten.

Idag har jag även ett extrajobb som jag vantrivs med (har för övrigt vantrivts med alla jobb jag har haft), har stark ångest kvällen innan jobb och gråter mig till sömns. Ingen är ju direkt elak på jobbet, men jag klarar inte av sociala kontakter, min självkänsla är lika med noll och jag känner att alla andra är bättre än mig. Jag vågar inte ta initiativ till att prata med någon och undviker kontakt med andra människor så långt jag kan. Får även känslor av att andra pratar skit om mig, att andra tycker jag är konstig och att andra testar mig med frågor på sådant som jag borde kunna. Att de testar mig och låtsas att de själva inte kan och behöver hjälp med något och frågar mig. Jag för också för mig att den kollegan jag jobbar med just den dagen ringer och säger vilken tid jag går på lunch till kollegan som sitter på kontoret, där lunchrummet ligger vägg i vägg, så att de kan hålla koll på att jag inte tar längre rast än vad jag får. Ibland har någon frågat mig ”När är du tillbaka från lunchen?” och då har jag sagt ”Nu” och sen frågat ”Varför undrar du?”, ”Nej jag bara undrade” säger kollegan då. Och då är jag säker på att de håller koll på mig, att alla kollegor är emot mig liksom. Att de ringer och pratar om mig bakom min rygg liksom. Så fort telefonen ringer från kontoret eller från övervåningen tror jag att det är mig de pratar om eller så blir jag ledsen över (om de pratar en längre stund) att jag är så utanför.

Jag har läst en massa om olika psykologiska diagnoser och känner igen mig så i undvikande personlighetsstörning. Jag är ju även konstant nervös och orolig, har ångest nästan hela tiden. Har aldrig haft något intresse eller hobby (ja om man inte sitta framför datorn eller tv:n är ett intresse eller hobby). Har aldrig kunnat intressera mig för något eller tyckt att något är intressant. Är likgiltig inför det mesta. Jag lider även av social fobi, men inte några specifika situationer utan jag är rädd för alla situationer där det finns människor. Så därför är världen i stort en otrygg plats för mig. Det enda stället jag känner mig trygg på är hemma i lägenheten. Här kan jag vara mig själv, här är jag hyfsat avslappnad och här kan jag tom känna att jag mår bra då och då (främst då jag dricker alkohol såklart). Och har förstått att är man rädd för alla sociala situationer så tyder det på fobisk personlighetsstörning eller undvikande personlighetsstörning.

Men nu är jag här igen att jag inte står ut med att må så dåligt att jag behöver hjälp, var 3 år sedan jag sist hade kontakt med vården nu. Jag har dragit ut på det här flera månader att ringa vården, har ringt vuxenpsyk och fått en tid som jag sedan struntat i att gå på, vad kan de göra för mig den här gången? Kan de hjälpa mig att må bättre denna gång? Men nu är jag så långt ner i träsket att jag måste få hjälp av någon. Ringde vårdcentralen i fredags och fick en tid hos en läkare nu på fredag. Jag sa att jag lider av domningar och stickningar av armar och ben, yrsel, svettningar, hjärtklappning. Detta är ju något som jag lidit av ett tag nu, men känns som om det eskalerat en del dem senaste månaderna. Jag vet inte om detta är för att jag mår dåligt psykiskt eller om det är tecken på att jag har något fysiskt fel, typ vitaminbrist eller fel på sköldkörteln.

För att stå ut med livet då jag mår så himla dåligt måste jag dricka, den enda gången jag mår bra är när jag dricker. Jag kan inte sluta dricka och jag vill inte. Det enda som ger mitt liv mening är alkoholen. Jag orkar inte ta tag i mitt liv längre då jag mår så dåligt. Jag har ingen nära anhörig som kan hjälpa mig att söka hjälp heller. När jag var yngre hade jag förhoppningar om att jag kunde må bättre, men jag har inga sådana förhoppningar längre. INGET har hjälpt...

Mammy Blue

Du verkar inte ha så skoj... Det enda som jag kan tillägga är att alkohol är nog ingen bra ide om man har psykiska problem, de flesta här har ju beslutat sej för att sluta dricka på grund av den ångest, låga självkänsla och nedstämdhet som alkoholen släpar med sej. Hur det spelar in för dej kan jag inte veta, det framgår inte hur mycket och ofta du dricker, men jag har också läst om personer här som bara dricker på helgen och ändå har ångest och mår psykiskt dåligt i flera dagar efter varje gång.

Skriv gärna mer här, om inget annat kanske det funkar för stunden?

Mvh MB, nykter i nio månader snart, tack vare forumet.

Madde9

Vad kul att någon svarade, tack Mammy Blue! Trodde inte att jag skulle få några svar, trodde inte att någon orkade läsa igenom det jag skrivit.

Grejen är den att jag har lidit av ångest, låg självkänsla och nedstämdehet så länge jag kan minnas. När jag började dricka som 16-åring så hade jag lidit av ångest och nedstämdhet i FLERA år. Så det är inte alkoholen som har utlöst min ångest eller nedstämdhet. Alkoholen gör att jag orkar fortsätta med livet liiite till. Jag vill inte sticka under stolen med att alkoholen ger mig mer ångest dagen efter, men de timmarna jag sitter och dricker alkohol och slipper känna ångest och nedstämdhet är värt så mycket! Att för en stund slippa all den ångest, alla negativa tankar som jag har och må bra i några timmar gör att det är så värt det! Jag mår aldrig bra annars, jag mår bara bra när jag dricker. Känns som om jag är ett hopplöst fall.

Jag har en sambo och jag kan bara dricka när han jobbar långa dagar och/eller sover borta. Han reser en del i jobbet så jag passar på att dricka då. Nu ska han inte iväg och resa på en månad, vilket gör att jag kommer inte att dricka alls nu på en månad eller väldigt sparsamt. Kanske passar på någon gång han jobbar lång dag. När han är borta dricker jag 1-1,5 liter vin varje kväll.

Mammy Blue

Jag har jobbat hela helgen och inte hunnit vara inne så mycket.

Du skriver att du blev alkoholist direkt vid sexton, hur kan det komma sej? De gånger jag läst om det här eller på andra ställen, så har svaret varit att en eller båda föräldrarna är eller har varit alkisar, och man därför bara "tar upp den genetiska stafettpinnen". Vet inte om det stämmer på dej, jag vet ju bara det som står i det du skrivit här.

Läser du i de andra forumdelarna? Det är mest ös i den som heter "ATT FÖRÄNDRA SITT DRICKANDE", och det är många nya här nu. Tyvärr får man väl säga... eller nå´t. Det är ju bra om man har problem att man hittar hit, men det är ju ett elände att vi är så många som på ett eller annat sätt upplever att vi har problem med alkoholen.

Berätta gärna mer om hur du tänker om det här med alkoholen, för på ett vis eller annat måste du ju uppleva att du har problem med alkoholen, annars hade du kanske inte sökt dej hit?

Kram!
/MB

Madde9

Ja alltså redan vid första glaset kände jag att jag mådde bra för en gångs skull på flera flera år! Jag har alltid trott att det var normalt att känna som jag. Att alla hade ångest varje dag, att alla vantrivs med skolan/jobbet och har ångest varje gång de vaknar. Men när jag tog första glaset förstod jag att det är såhär "friska" människor har det. Svårt att förklara men men

Jo båda mina föräldrar dricker väldigt mycket. Jo alltså jag har ju problem med alkoholen, jag självmedicinerar ju med alkoholen. SKulle jag mått bra och varit "frisk" hade jag inte druckit på detta sätt... Jag förstår att det är svårt för dig att hjälpa, när ingen annan har kunnat hjälpa mig. Men tack ändå för att du svarar...

Stigsdotter

...av allt det du beskriver har jag också känt att jag har. Att läsa på om olika diagnoser är livsfarligt - man har dem alla! För ett par år sedan bestämde jag mig för att jag inte ville må dåligt längre. Att bara må bra när jag drack fungerade ju inte i längden, för jag mådde ju desto sämre dagen efter. Dessutom mådde jag ju bra kortare och kortare stunder - ju snabbare jag drack desto snabbare slocknade jag ju: missade filmer jag tänkte se och saker jag tänkt göra. Dagen efter gick det ju inte att göra mycket heller... att ligga på soffan och pusta funkar inte med små barn upptäckte jag!

Har ingen av dina läkare frågat dig hur mycket du dricker?

Jag fick frågan ganska omgående när jag träffade läkare / psykologer. Jag kände också själv att jag drack för mycket. Vad skrev du, 1-1½ l på en kväll? DET är väldigt mycket. Min läkare ville skriva ut piller och skicka mig i terapi - precis som du har försökt. Men samtidigt fick jag veta, och förstod jag även själv, att varken terapi eller mediciner får full effekt om man samtidigt dricker för mycket alkohol.

Jag bestämde mig för att testa: ta bort alkoholen och se om det blev bättre. SEDAn ta tag i alla problem, börja knapra tabletter och allt vad det nu är. Jag testade antidepressiva ett tag men vet inte om de gav så mycket. Men jag mår så mycket bättre nu utan alkoholen! Drygt 8 månader sedan jag drack senast. Visst kan jag hamna i alla de där tankarna som du skriver om, självkänsla, bakomryggensnack, social fobi etc. men jag kan hantera det idag, jag behöver inte grotta ned mig i dem. Jag kan nyktert (!) se på en situation och säga till mig själv att "varför i all världen skulle de vilja ha koll på hur lång lunch jag tar? och OM de nu vill det, stackars dem vad tråkigt de har som inte har något bättre för sig!" Om social fobi: för mig är det så att jag har ett behov att vara ensam. Har jag umgåtts mycket med folk måste jag "tanka" ensamhet. Inget konstigt i det - och det är ingen social fobi, det är bara hur jag är! Livet ÄR inte alltid enkelt, men jag kan idag hantera det så mycket bättre än förut. Det är inte längre synd om mig för att jag "drabbas" av allt möjligt - jag har själv ett val och framför allt väljer jag hur jag skall hantera en uppkommen situation.

Med föräldrar som drack för mycket var det bara för mig att plocka upp "stafettpinnen". Alkohol var det normala. Jag hade inte ens vett att akta mig, för "jag skulle ju aldrig bli som han" (min alkis till far) - trots detta hamnade jag i ett eget beroende. Att jag, första gången jag drack, direkt kände att detta var något för mig, borde ju ha varit en varningssignal om någon.

Mitt förslag är att du tar dig en funderare över om det kanske inte skulle vara värt att prova alkoholfritt ett tag i alla fall, bara för att se hur det påverkar dig. Önskar dig lycka till, detta forum var mig till stor hjälp under den värsta perioden!

Madde9

Ja jag är väl kanske frisk då. Men jag har alltid känt mig annorlunda. Det kanske är normalt att vakna med ångest varje morgon, att ha overklighetskänslor, att nästan svimma när man går in i centrum för det är så mycket folk där (tycker det är ruskigt obehagligt att ha folk omkring mig). Eller så är det bara jag som tar på mig offerkoftan. Att jag bör bita ihop och skaffa mig ett jobb. Tack för svar!

Alltså från 8 års ålder till 16 års ålder drack jag ju inte, men ändå mådde jag dåligt, precis som jag gör nu. Så alkoholfritt verkar inte ha fungerat speciellt bra. Men jag känner nu att det var elakt mot er att skriva på detta forum. Jag kan inte sluta med alkoholen, det är den som har gjort att jag lever nu överhuvudtaget. Tack för svar och jag önskar er som har svarat lycka till i livet

Mammy Blue

på dej offerkoftan...

Skit samma, det gör väl alla då och då.
Att dina föräldrar dricker för mycket kam vara en mycket stor orsak till att du redan vid åtta års ålder mådde dåligt, barn påverkas MYCKET av föräldrarnas missbruk, men har i allmänhet inte varken kunskap, vilja eller mod att förstå och sätta ihop ett plus ett där. Har du talat med psykolog om dina föräldrars missbruk? Om du inte har det, är det verkligen läge för det.

Hoppas du stannar kvar här!
Kram!/MB

Mammy Blue

läs gärna i anhörigdelen här på forumet, jag hade själv ingen aning om att anhöriga kan bli så illa åtgångna som medberoende.

Kram!/MB

markatta

Vill bara skriva att jag varit i liknande situation som du med diagnoser och psyk hit och dit och också missbruk, inte alkohol men benzo.

Trots att jag själv sökte hjälp på olika sätt sätt så upplevde jag inte att de varken kunde eller ville hjälpa mig att må bra. Jag sökte också på nätet efter flera diagnoser, försökte hitta en "förklaring" till varför jag mådde som jag gjorde.

Nu i efterhand så kan jag se att svaret egentligen var ganska lätt. "Förklaringen" låg i att jag växt upp i en otrygg miljö med missbrukande föräldrar och därför inte lärt mig att hantera känslor på ett hållbart sätt. Visst fick jag olika diagnoser, olika mediciner, olika terapiformer men inget av det hjälpte. Anledningen till att inget hjälpte var för att jag tänkte/ville/krävde att "de" skulle hjälpa mig, samtidigt som jag egentligen inte alls trodde att "de" kunde hjälpa mig.

Den stora skillnaden blev när jag slutade ha "psykiskt sjuk" som identitet, slutade söka nya diagnoser som förklaring och istället såg att det inte fanns någon lätt väg, att jag inte skulle kunna gömma mig bakom att "jag har en borderline/adhd-diagnos och därför är jag som jag är", (by the way så skulle nog de allra flesta som är medberoende eller alkisar någon form av diagnos om de söker sig till psykvården, speciellt om man inte är ärlig med att man är medberoende/alkis). Att säga "jag är" innebär inte alls att man är redo och villig till en förändring.

Det här kanske låter hårt men precis som du så tyckte jag förr så jävla synd om mig själv, att inget hjälpte eller någonsin skulle kunna hjälpa men klart inget hjälper om man bara vill lägga det i händerna på någon annan att "fixa det här" istället för att inse att man själv har egna val, att må bra och förändra sitt liv är riktigt jobbigt och svårt, att möta sina demoner gör ont. Det räcker inte att bara söka hjälpen, man måste också ta den men med offerkoftan på så är man inte vara aktiv i sitt eget liv.

Jag har också gått i DBT. Det framkom inte riktigt om du fullgjorde den terapin eller inte. För att få ut något av en sådan typ av terapi så krävs det oerhört mycket arbete av en själv. Den bygger inte på samtal utan på konkreta övningar som ska integreras i ens vardag och också många övningar i medveten närvaro som såklart inte är det minsta effektivt om man är påverkad av t.ex. alkohol! Ska du söka hjälp igen så var ärlig mot dig själv och din terapeut annars är det liksom ingen ide' och du kan annars inte förvänta dig något positivt resultat.

Det går att förändra sitt liv och det går att må bra, oavsett vad för skit man varit med om tidigare. Hoppas du någon gång kommer till den punkten att du faktiskt också vill.

zmirre

Adhd innebär en obalans i dopaminsystemet, belöningscentrum i hjärnan.
Den obalansen kan återställas med olika former av centralstimulerande ämnen.
Alkohol, droger och mediciner som är framtagna kan återställa denna balans tillfälligt.
Man kan tyvärr inte gå i terapi och prata bort de problem som kommer pga obalansen, men det kan hjälpa en hel del att prata av sig.
För att få ordning på obalansen är det medicin som gäller för mig.
Utan mina antidepp hade jag varit död idag.
Att träna mycket ger också en stabilisering av obalansen, sex är också något som går in och påverkar belöningssystemet.
Det finns mycket man kan göra för att påverka det.

Men det är inte helt och hållet något som man får pga miljön under sin uppväxt.
Även om det så klart påverkar.
Det finns en hög ärftlighet i dessa sjukdomar.

lisse

Social fobi är en hemsk åkomma även jag lidit av i halva mitt liv. Kan trösta dig med att den växer bort.Tyvärr släpar den gärna med sig alkoholproblem som en lösning samt relationsproblem eftersom alkohol förändrar en person negativt. Idag är jag rätt ensam här på jorden. Man kallar mig elak och egotrippad. Alla de dgenskaperna stämmer väl överens med mig när jag dricker. Nykter är jag däremot en annan, en som jag vill vara, men den personen är ju inte konstant så jag ses som opålitlig och utan egentlig substans. Sitter här på morgonen och undrar hur sjutton jag ska bli helt fri från alkohol. Kan detta forum vara ett sätt? Jag dricker inte speciellt mycket, men de gånger jag gör det sabbar jag allt för mig själv.Har blivit allergisk mot denna dryck.