Hej Alkisjävlar!
Ikväll kände jag för att starta min egen tråd på detta eminenta forum. Har egentligen suttit som läsare på detta forum i flera år, men valde för någon månad sen att registrera mig. Inledde med att kommentera lite i en annan alkoholists tråd, men nu har jag min egen!
Jag valde "ämne" till: "Det börjar bli dags. This is me!". Har supit i måååånga år, ja det där känner ni till och inget jag behöver förklara. Nu är grejen att jag bestämt att denna jul/nyår SKA vara helt å hållet jävla alkoholfri från min sida. Om jag på kuppen skulle bli nykterist, så skadar det ju inte. Men det "målet" är jag inte ännu redo att sätta, även om det är det slutgiltiga målet.
Varför är just detta så viktigt? Jag har 2 döttrar, som är precis så fantastiska som alla pappor tycker att sina döttrar är. Dom är mellan 5-9år gamla. Dom vet inte att pappa är sjuk, men den äldsta har nog förstått mer än vad jag tror. Det gjorde jag i hennes ålder...
Jag själv såg inte alls fram emot "högtiderna" i yngre år, det var då den normalt "jobbiga" fyllan övergick till nästan "outhärdlig". Mest farsan på den tiden, gjorde och fick för sig helt "vridna" saker. Man har legat å "skallrat" som ett asplöv i tron att nu skjuter han ihjäl sig, kanske oss också?... ja man visste inte riktigt. Är äldst av en skara på 4 syskon, så man hade ju lite "förmyndar" känsla, även om jag mest flydde, än fäktade för mina syskons skull när det var som värst.. vilket också sätter "griller" i skallen.. Dock försvarade jag alltid, när jag var hemma. Men hade ju kommit i tonåren, tjejer började bli intressant. Men det sket sig på den tiden ändå, jag njöt att att stå i garaget mitt i natten och undersöka/laga motorer - haha vilken flickvän hade accepterat det?. Men nu lite äldre kan jag förstå varför, jag fick vara ifred för mig själv då - inga komplikationer/störningar med föräldrar eller deras "fest" sällskap. Eller fixa något för dom yngre syskonen, fick göra det jag gillade utan att bli störd - så jag verkligen njöt av nattens tystnad.
Men samtidigt, så har ju faktiskt aldrig någon lovat mig att livet är en lätt resa. Så tänker man ju lite, och tänker att så här är det nog hemma hos dom flesta.
Idag är jag 32. Och är livrädd att mina döttrar ska ha samma "känslor" som jag hade i den åldern. Då visste jag väl egentligen inte bättre, men idag fattar jag ju såklart att jul/nyår är något annat än en förälder som skall vara fokus för alla på grund av sitt missbruk.
Mina föräldrar idag? Farsan och jag har haft såna diskussioner att jag finner det föga troligt att jag någonsin kommer vilja ha med honom att göra igen. Han säger och påstår så fruktansvärt sjuka saker i sin "värld", att det enligt mig kommit till den gräns att jag fan inte kan förlåta. I allt detta har min morsa blivit så försupen, såklart som "medberoende" till farsan utan behandling att jag inte kan prata med henne heller. Det jag kunde prata med morsan om tidigare, gällande farsan då hon höll med mig - har blivit till att allt jag säger till henne får jag kastat tillbaka som "skit" som jag genererar bara för att förstöra/ställa till det för dom.
Det har varit en jäkla resa fram och tillbaka med mina föräldrar, där jag varit "snäll" och ställt upp när deras ekonomiska problem varit stora, trots att jag vet att risken är STOR. Som sedan slutat med att jag är "idiot" när jag ifrågasatt deras handlande. Som tur är, så är själva skuldfrågan löst idag. Jag har inget kapital utlånat till dom idag.
Men mår ändå lite dåligt över min mor, som jag vet hamnat i denna spiral tack vare min fars psykiska ohälsa och missbruksproblem. Jag verkligen hatar henne när hon är på fyllan, och kan inte med henne. Men jag vet att hon hade aldrig hamnat i denna sits, om det inte vore för min far som hon borde lämnat för längesen. Det känns så jävla sorgligt. Hon har jobbat som ett SVIN i sitt liv, hårt fysiskt och jag är stolt över henne för det. Men idag känner jag bara avsky, och hat eftersom hon försvarar "far" så inihelvete och sätter sig i "fyllan" med honom.
Och i allt detta, så förstår jag ju idag att jag är snart min "far" gällande missbruket om jag inte tar tag i detta. Dricker alkohol och beter mig illa, inte alltid men tillräckligt ofta. Utan att jag egentligen vet om det också.
Men ska absolut inte skylla på någon eller något. Jag har ju ett val, som många sagt till mig. Men FYFAN...det är inte lätt att skippa "kröken" när man vant sig vid dess fördelar i en kanske lite jobbig verklighet. Särskilt inte när det faktiskt varit "medicinen" hos vuxna i min värld, som faktiskt gjorde att "vuxna" var lite roliga en stund. Men det slutade ju alltid ändå i att man ville se dom försvinna.....