Hej!
Vet inte om detta är det riktiga stället, för jag är den som har/hade "problemet". Men det handlar om två personer, och samspelet mellan oss, så det får bli detta forum!
Alkohol har medverkat till att skapa allvarligt strul i vårt förhållande och även om vi helt säkert har lagt det värsta bakom oss, och tagit många kliv framåt, känner jag att inte allt är löst. Därför frågar jag er om råd, ber om era synpunkter! Och vill för allt i världen inte att vi ska falla i samma hål igen!
Jag är kvinna, lite under 50. Min man är jämnårig. Vi har nog båda, alltid, tittat väl djupt i flaskan. Allt eskalerade för ca. 4 år sedan då vi båda blev arbetslösa, jag förlorade alla mina pengar i forbindelse med ett olyckligt husköp - och dessutom hade en rad andra stora problem. Vi drack som galningar för att dämpa ångesten, varje dag. Vi, som alltid hade varit lyckliga tillsammans, orkade nästan inte med varandras sällskap, för det fick oss att tänka på alla problemen.
Men så fick min man nytt jobb på annan ort. Vi flyttade och lade delvis vårt traumatiska år bakom oss. Men jag fortsatte dricka. Jag var fortfarande arbetslös och hade nu heller inte längre ansvaret för att försöka hitta reda i bl.a. den olyckligsaliga husaffären. Jag drack varje dag - ibland också om dagen, om jag inte hämtade min man på arbetet. Men jag gjorde mitt bästa för att hitta på projekt, alternativ till jobb, alternativa inkomstmöjligheter. Med större eller mindre lycka. Jag var sällan aspackad, för det mesta helt funktionsduglig. Men det hände att jag hade 3-4 dagar i rad då jag nästan inte fick nåt vettigt gjort.
Jag blev dessutom sjuk, fick svåra hudinfektioner på händer och fötter, blev mindre funktionsduglig, mera deprimerad, drack mera. Och fick sämre hud. Då insåg jag inte hur ond cireln var!
Min man drack också mycket, men aldrig under arbetstid och enligt mitt omdöme gick hans förbruk inte ut över hans arbete.
Vi började gräla, och det var alltid i förbindelse med alkohol. Jag minns inte de direkta orsakerna, jag skulle rubricera dem som "fyllebagateller", men min man säger nu efteråt att det handlade om att han bad mig minska drickandet. Vilket jag gjorde, halvdant, i kortare perioder.
Efter ett och ett halvt år började jag få ont i levertrakten och då visste jag att det måste ta slut. Jag tog mig äntligen samman och slutade, nu i många veckor. Det var svårt i början att bli kvitt de gamla vanorna och att sitta bredvid min man, som fortsatte pimpla som förr. Men det gick på nåt sätt. Och ett stort plus var att min hud blev bättre. Jag drack måttligt emellanåt, en gång väl mycket och vi hade ett nytt gräl. Trots det fick jag en ny period av mera regelbundet drickande. Inte som förr, inte varje dag, och heller inte i stora mängder. Hade nu med tiden också lyckats få mera jobb och projekt att sköta, och lite resor, så det gick inte att dricka! Den "våta" perioden varade ca. 3 månader.
Efter en resa - efter vilken vi skulle fira vårt första, stora jubileum, nåt jag sett så fram emot! - kom jag underfund med att min man hade haft en affär. Upptäckte den av "misstag". Inte nog med att min värld föll ihop - jag fick också all skulden. Jag hade druckit som ett svin i tre år, sade han, jag hade drivit honom till otrohet. Han hade många andra problem: med ex-frun, barnet, jobbet, föräldrarna - men jag var det största problemet, enligt honom. Chocken, anklagandet och den totalt låsta dörren för all dialog gjorde att jag verkligen högg tag i flaskan. I 4-5 dagar drack jag non stop. Sen sade jag stopp. På det viset fick jag åtminstone ingen dialog. Och jag var också chockad över hans uttalande. Jag hade verkligen inte fattat att mitt drickande hade plågat honom så mycket. Jag var väldigt, väldigt ledsen över det.
Men jag fick inte en dialog med mannen. Han var rasande och ville skicka mig på porten. Han lugnade sig efter ett par veckor och vi kom överens om att försöka fortsätta tillsammans. Men han vägrade fortfarande lyssna på mig. Jag sade bl.a., eller försökte säga/få en dialog om:
- Jag hade inte druckit i tre år - VI hade druckit, om än med olika mönster;
- Jag hade inte haft jättesucce på arbetsmarknaden, men hade kämpat som en idiot, och något hade jag åstadkommit:);
- Han var den som släpade alkohol hem i stora lass även om jag var en mycket bra medkonsument:);
- Han försökte inte hjälpa mig komma ur mitt missbruk - han skällde bara ut mig;
- Han drack i stora mängder även om han visste att jag åtminstone i perioder kunde ha svårt med att låta bli;
- Och varför försökte han inte lösa problemen med mig innan han hoppade i säng med en annan?
- Och fattade han hur djupt sårad jag var över affären, inte minst för att det hände precis innan vi skulle fira vårt jubileum?
Han började efter ett par månader lyssna på mig, och några veckor senare viskade han nåt som liknade förlåt. Jag lugnade mig lite, insåg att jag nog inte skulle få så mycket mera. Men tänkte att jag en dag skulle ta upp sakerna igen - inte själva affären, men det, som ledde till den - och hur den bearbetades. Jag tyckte inte att det hade varit så schysst.
Under hela denna period - det är nu ca. 8 månader sedan det hände - har jag varit nästan helt nykter. Druckit alkoholfritt öl då och då, ett par sociala glas vin då och då. Det har gått väldigt bra. Inget, eller nästan inget, sug. Min man har också drastiskt minskat sitt drickande. Vi har det bra tillsammans. Men grundläggande tycks min man fortfarande tycka att jag bär den största skulden till allt eländet som hände mellan oss.
Det har kommit fram under ett par konfrontationer. Jag kan se att han fortfarande har kontakt med tjejen - tydligen helt "oskyldigt" och "kollegialt" - men jag är ändå känslig över t.ex. telefonsamtal till henne på ett par timmar, från ett hotellrum, sent på kvällen! Under den konfrontationen sade han också, nog för första gången, att han skämdes djupt över den smärta han han hade orsakat mig och att den skammen gjorde att han inte kunde bearbeta sakerna ordentligt. De orden gjorde så gott!!!! Om han alltid var så! Lite mera ödmjuk och mindre anklagande, ett par minuter i mina skor i stället för bara att se allt genom sitt filter.
Men jag vet inte riktigt var jag har honom, var vi har varandra och om jag vågar hoppas på en stabil fortsättning! Vi har kommit en lång väg, tycker jag. Jag förstod från första början att mitt alkoholmissbruk hade plågat honom långt mera än jag fattat och även om jag tycker att han starkt överdriver detaljerna omkring mitt beteende - han är överhuvudtaget en överdrifternas man - under den värsta tiden, har jag verkligen sadlat om. Det är då klart.
Och min man är inget monster. Jag betraktar honom som en väldigt snäll, ärlig och högt intelligent man med mycket etik. Men han har varit klumpig, och heller inte satt sig i min situation.
Jag har ett helt nytt, nästan alkoholfritt liv som jag njuter av i stora drag. Min man är också stolt och glad över sitt minskade förbruk.
Men åtminstone jag ska akta mig mycket. Faller paniken över mig är flaskan det första jag tyr mig till. Det är min tendens. Rödvin är min stora passion, men hittills har jag inte haft problem med bara ett par glas i taget. Men jag kan bli svag, är jag rädd för, och då kan jag hamna i hålet igen!
Ja, detta var mina ord! Jag önskar att jag kunde tala mera öppet med min man om detta, men det slutar så lätt med gräl, med att han bara anklagar mig.
Men kanske jag har helt fel grepp om hela saken? Jag vet inte så mycket om detta, om medberoende, om när båda är beroende, om dynamiker som uppstår, då den ena slutar/minskar etc. Kan ni hjälpa mig? Med synpunkter, goda råd, egna erfarenheter?
Tack!