...sedan en vecka tillbaka. Det gick fort på slutet. Från att ha "tyckt om att ta ett glas vin till maten på helgen" så drack jag dagligen ur en flaska jag gömt i garderoben. Om jag var för bakis dagen efter så kunde jag ha ett av mina barn hemma så jag kunde vabba. Jag har lagt ner minst hälften av min vakna tid på att planera, ljuga, manipulera, gömma och dricka. Mitt älskade vin som jag ÄLSKAR kl 16-22 (ibland 03) och HATAR lika mycket 7-16. Vem försökte jag lura? En bakisdag för nu en vecka sedan fattade jag mobilen och printade ner ett brutalt ärligt sms som jag skickade till några speciellt utvalda.
Varje dag är en kamp! Och det gör mig så ledsen att det är så. Att det gick så långt. Jag är beroende av alkohol. Jag har förbrukat min chans att dricka normalt i sociala sammanhang. Jag är en alkoholist precis som farmor, farfar, faster, pappa och förmodligen bror. Suget känns ända in i märgen och ibland känns det som jag måste kippa efter andan.
Hur ska jag kunna hantera livets törnar utan vin? Hur ska jag kunna orka lyssna in andra utan vin? Hur ska jag orka vara social utan vin? Hur ska jag kunna njuta av en middag utan vin? Hur ska jag.... leva..? Hur vill jag leva? Ska jag tro på att en drog som bara funnits i mitt liv i 3 år ska påverka hela min framtid? Ska ett nervgift som aldrig skulle tillåtas lanseras i nutida Sverige få bryta ner min kropp innan jag ens fyllt 40? Listan kan göras lång...
NU börjar min resa. Jag hoppas ni är md mig :) Jag har läst/känt igen mig/skrattat/gråtit i detta forum i några veckor, och nu är jag redo att hänga på tåget.
/Saga