Har kikat runt i forumet och fått klart för mig att jag är så totalt medberoende, allt stämmer in,,,För att göra en berättelse (9- års förhållande med en som dricker) kort så börjar jag...
Är en kvinna som levt tillsammans med en man i 9 år, under dessa år så har han utvecklat ett drickande som bara blev värre.
Från att bara dricka typ på helgerna så blev det under veckorna,en återställare typ på lördag morgon kl 8, och upptäckte han då att det började ta slut på innehållet i flaskan så vips, så drog han ner på stan och köpte mer.

Jag har fått samtal om att de har sett honom liggande i buskage på stan mitt på dagen, pizzakillen har lett hem honom,han har blivit tagen av polisen 3 ggr för fylla under det senaste året.Jag har ringt polisen ett antal gånger då han har blivit aggresiv mot mig samt gått lös på inredningen.

En gång knuffade han mig så mitt ledband gick av på höger hand på tummen. operation sjukskrivning 3 månader, och det enda jag fick till svar från honom: Förlåt det var inte meningen jag var full. Till läkaren på sjukhuset sa jag att jag hade ramlat i duschen. Ingen anmälan gjorde jag mot honom, de andra anmälningar jag har gjort har jag bett om att de skall lägga ner, för att jag inte har orkat gå vidare med det.

Det finns så mycket att skriva så jag vet inte vad jag skall börja, jag har bett han att söka hjälp men det enda svar jag har fått tillbaka
är att "det enda jag behöver är en kram, lite kärlek".

Han har misst sitt körkort för ca 8 års sen men tog ett nytt nu i juni, och jag tror att de har dragit in det nu då det har kommit papper från Transportstyrelse.
Vill tillägga att han sa att han hade sökt hjälp med att ta en massa leverprover på företagshälsovården, att han hade beslutat det själv.
Men jag tror att det var hans arbetsgivare som ställde det kravet. Då jag har sett en skrivelse från företagshälsovården om att de samt arbetsgivaren har erbjudit honom 12 stegs programmet, men att han har tackat nej.

Jag själv har sagt att han måste åka iväg för att få hjälp men "han kunde inte vara borta från jobbet". Han har inte ens berättat för mig att arbetsgivaren har erbjudit honom detta.

Enligt honom så blir han bra "om han får kärlek av mig". Men det har blivit så att jag inte kan, jag tycker han är äcklig när han är som han är.
Och vem har lust att visa kärlek när varenda dörr i mitt hus är sönderslagna.
Skall tillägga att han inte är dum när han är nykter, han är mest tyst, spelar på datorn kollar tv. Känns som att vi har levt ett liv på varsit håll.

Mina vänner, min son ja alla i min närhet har ställt frågan många gånger till mig- du som alltid har haft skinn på näsan, vart har det tagit vägen, och jag frågar mig själv! Men jag vet inte, man har hoppas på att det skall bli bättre, men innerst inne vet man ju att det inte blir det.

För snart två månader sen så var det ännu en helg med fylla, fredagen krogen, började bråka med mig kl 7 på lördag morgonen så tom grannarna i huset intill vaknade, han drog iväg på stan och jag bara kände som jag har känt så många gånger förr, skönt. dra iväg, då blir det lugnt hemma. Tills han kommer hem till kvällen. Denna kväll kom han hem vid 7 somnade direkt i soffan, men vaknade efter någon timma och bara reste sig upp slet mig i håret, tog tag i mitt ben slet ner mig från soffan och drog mig över golvet.Jag var så rädd så jag bara stod och darrade.Porslin sönderslaget och glas i hela köket och ännu en till dörr trasig i hallen.

Jag lade mig i källaren och sov den natten. På morgonen vaknade jag vid sju gick upp i köket och där stod fläkten på högsta samt plattan på, han hade försökt att tända en cigg med papper och glömt att stänga av plattan, själv låg han och sov i soffan.

Då fick jag nog, sa åt honom att plocka upp efter sig, men han tog på jackan och gick. Jag plockade ihop hans saker, ställde ut det på gården, pratade med grannarna så de skulle veta ifall det skulle bli bråk när han kom hem. Låste dörren.

Han flyttade ner till sin hemstad några dagar senare, sa att han hade sagt upp sig på jobbet, men jag tror att han redan hade fått besked om uppsägning då han tackat nej till erbjudande om hjälp.

Han ringde efter 2 veckor, han saknade mig, han tänkte på mig varje sekund...5 dagar senare ser jag att han har ett nytt förhållande!!!!

Nu sitter jag här och känner mig så fruktansvärd utnyttjad, 9 år som jag har slängt bort känns det som.
Jag trodde att jag skulle få tillbaka energin, orka göra något, men jag sitter bara och funderar och mår skit dåligt.

Hur kan han redan ha ett nytt förhållande! Jag hade hellre sett att det var han som skulle sitta och må dåligt och kanske fundera över vad han har gjort, men det är jag som sitter här och funderar, gråter och känner mig taskig som slängde ut honom.

När blir allt bättre????

fågel blå

din tråd, och det är mycket lika som min, förutom att mitt ex var elak mot mig på fyllan. Det lika är att de snabbt hittad en ny kvinna.
samt att man har bett om en förändring som inte kom.
Det du skriver "rädslan är nog att felet ska ligga hos en själv" är pricken över i:et,Känner likadant.
Skiljer det även 10 år mellan er???

Det gör det mellan mitt ex och mig.
Min rädsla är också att de skall bli lyckliga, just nu känner jag bara att allt är för jävligt.

Han har lämnat meddelande på telefon och sa att han vart kär...å det var inget planerat.
Men man tycker att allt är så konstigt, det var jag som fick nog, det var jag som ställde ut hans ägodelar och låste dörren. Han har hela tiden sagt att han älskar mig så mycket, ville bli gammal med mig, osv osv.

Men han har aldrig insett problemet, drickat.

Han sa att han sade upp sig på jobbet han hade innan han flyttade till sin barndomsort. Men jag har fått höra att han fick sparken.
Företaget hade alldeles innan jag slängde ut honom erbjudit han hjälp, men att han tackade nej.

Han skulle aldrig kunna erkänna för mig att han har fått sparken, det var därför lätt för honom att acceptera att jag slängde ut honom.

Han sa även då att han redan hade fått jobb dit han flyttade, men det har han inte.

Så han har varit utan lön ca 3 månader, kanske därför han vart kär......

Åh svårt att skriva ner allt man känner, blir lite som kaos.

Jag vill inte att han skall vara lycklig nu, jag skulle vilja att han reflekterar över det som har hänt, men tydligen inte.
Det är nästan tio år vi har levt ihop,och dessa betydde ingenting.

En sak som jag undrar över. Det verkar som att karlar snabbt träffar någon ny, vi kvinnor funderar över vad som sker, sitter ensamma och gråter över det som inte vart.
Jag själv blir förvånad över mitt agerande, för jag har sagt så många gånger till mig själv- tänk vad skönt det skulle vara, att öppna sin dörr, och veta att man är själv,
Men jag känner inte det,,,,
Känner bara tomhet, ledsamhet och ensamhet.
Dessa känslor känns konstigt på något vis, bara för att jag trodde att allt skulle bli bättre när vi separerade, men det är inte så ännu i alla fall.

Men exet, fick en ny kvinna en nytt liv, Jag går kvar i samma "skor".

Kram på dig