av Särbo11

Hej!

Ny röst på Forumet. Försöker få ordning på ett liv med min törstige särbo. Nog är det tur vi är just särbos. Vi har haft många roliga upplevelser tillsammans men också många tråkiga. Vi har en lång historia bakom oss. Jag har berättat för hans syster att han har problem för flera år sen. Hon pratade med honom då det är nog fem år sedan första gången, sen när jag flyttade berättade jag varför till henne.

Det är dock ingen annan i hans familj som vet något om det, borde jag tala om det för fler i hans familj?

Allt känns så frustrerande och min kompis som också vet om det här frågade om det var det här livet jag drömt om, nä inte fan har jag drömt om detta....!! Det fick mig att öppna mina ögon lite mer.

Känner mig så vilsen och frustrerad.

I en annan tråd här skrev jag att jag skickat ett mail till hans privata mail när ändå inget annat hjälper. Efter att jag skickat det ringde jag och sa att han hade ett mail jag ville att han skulle läsa. Han skulle duscha och äta först sen glömde han väl bort att läsa för han har inget reagerat på det ännu. Jag fick ju förståss ågren efter att jag skickat det å kände mig som en skit. Här på forumet fick jag dock uppmuntran, det stärker mig väldigt mycket, tackar för det!

Särbo11
mån, 2013-11-11 - 22:30

Dagarna går en efter en, som sjukskriven försöker jag återta mig själv och det går fortfarande upp och ner. Energin att göra olika saker är inte så stor ännu, får tvinga mig själv att ta promenader utomhus varje dag, det gör jag först när det blivit mörkt ute..... mörkret känns tryggt hur konstigt det än kan låta. Imorgon ska jag dock tvinga mig själv att gå ut i dagsljuset har jag som plan i alla fall. Min särbo har ringt och skällt på mig några gånger om skitsaker och ikväll ringde han och pratade normalt han pratade dock typ om väder och vind. Det faschinerar mig att han inte alls vill prata om vår situation överhuvudtaget, jag har tagit upp det så många gånger att jag inte orkar ta det en gång till. Ska det pratas får han ta upp det, jag var bara allmänt vanlig inte otrevlig och inte överdrivet trevlig heller bara neutral och svarade på frågorna han ställde om jobbet, vädret, sonen och så frågade han hur jag mådde. Jag orkar inte med att berätta ytterligare en gång hur jag mår egentligen för han har ingen aning om vad han orsakat verkar det som. Han vill egentligen inte veta hur jag har det och han är inte intresserad av att diskutera någonting som han orsakat. Han slår ifrån sig ALLT! Då finns ingen anledning att berätta nåt tycker jag. Han är absolut säker på att jag är psykiskt sjuk eftersom jag är så negativ mot allt och alla och han tror att jag går till terapeut för att det är fel på mig och mitt sätt att vara, tycka, diskutera, leva etc. Han tror nog att jag snart ska komma med en ursäkt för att JAG orsakat HONOM lidande så han blivit tvungen att ta till alkoholen. Ibland har jag nästan trott att det är jag som varit sjuk för jag har aldrig förstått hur han resonerat och reagerat bara tänkt att nu måste jag ändra på mig för att jag ska passa honom för han är ju så trevlig och charmerande så honom kan det ju inte vara fel på.

Det är tydligen så att han lever i en helt annan verklighet än jag. Till hans verklighet kan jag aldrig komma för det är obegripligt hur han handlat och handlar. Därför finns det ingenting jag kan säga eller göra som inte skadar mig själv. Att inse att det inte finns några känslor alls kvar för honom är inte ens smärtsamt det är en befrielse att veta att jag inte ens saknar hans alkoholluktande andedräkt hans psykningar och hans EGO. Tycker egentligen mest synd om honom nu. Jag hoppas dock att han tillslut kommer till någon slags insikt men det är inte tid för det ännu. Jag måste släppa taget och låta honom driva vidare.

Det tar tid att läka från ett långt förhållande men jag tröstar mig själv och tänker om det är smärtsamt för mig så har jag känslor och jag vågar känna dom och erkänna dom, jag vågar se mig själv och hitta mig själv. Jag är stark annars hade jag aldrig orkat stå ut så länge som jag gjort, nu tänker jag använda den styrkan till något vettigt istället, men det tar tid att läka och återfå sitt forna jag, den som inte är medberoende. Jag måste acceptera det som varit ta lärdom av det och aldrig mer försätta mig i en likadan situation. Dag för dag ska det gå!

För sonen har jag lagt skulden just på alkoholen precis som du skrev MB och att hans pappa inte kan dricka alls eftersom han, jag sa "förmodligen", är beroende av alkohol. Fast jag är ju säker.... men det känns så oerhört taskigt att säga till honom att hans pappa är typ alkoholist. Så gör jag nog för att skydda honom från sanningen, men det är väl kanske fegt av mig, men han är 18 år och borde ju tåla sanningen. Men jag är feg ändå eller hur? Han bor ju växelvis hos oss båda och nog ser han ju vad som händer när han är hos honom.

MT jag inser att jag gjort framsteg men ändå tycker jag det går så lååååååååååååångsaaaaaaaaamt framåt, men det måste väl ta tid.

Kämpa vidare alla ni både medberoende och alkoholister vi rör oss långsamt framåt!!

/Särbo

Särbo11
tors, 2013-11-21 - 22:00

Måste bara få skriva av mig lite till. Jag och min Särbo har inte träffats på flera veckor och det är jag tacksam för undviker det fortfarande. Förutom ett väldigt kort möte där jag bara överlämnade en sak till honom var obehagligt nog det tog typ 10 sek. Jag tyckte att jag såg en vild blick i hans ögon som jag inte vill möta och absolut inte själv. Han har skrivit högtravande mail där han kungör vad som ska ske till Jul och hela december. Allt enligt hans egna åsikter. Han försöker på alla sätt han kan att trycka dit mig med taskiga kommentarer och spydiga formuleringar, men jag har inte reagerat, bara låtit honom vara. Om jag hör när han ringer svarar jag men då jag inte hört så ringer jag inte upp. Han brukar alltid säga att om det är något viktigt så ringer de väl igen då han inte svarar eller ringer upp så det måste ju vara godtagbart. Visst känner jag mig taskig när jag gör så men jag kan inte ta hans skitsnack nu och jag har inte märkt av att han vill mig väl på något vis, han är bara hatisk. Jag har gett honom massor massor med chanser att försöka på nytt med mindre alkohol men inte har ha brytt sig om att ta dem. Så nu när chanserna är slut då blir han grinig.

Min terapeut säger att jag gjort framsteg och vissa dagar mår jag ju bättre men vissa skit. Vissa dagar orkar jag göra mer än andra då jag i princip är energilös. Jag är glad för att min son är här och bor hos mig vi kan småprata lite på kvällarna och äta middag ihop, det lilla jag nu får i mig. Matlusten är inte stor. Har nu i alla fall varit ute och gått två dagar i rad och det är ju ett positivt steg. Jag vet inte om jag är en ovanligt dålig medberoende och kanske inte borde må så här dåligt över detta men jag vet inte om det är ett långt uppdämt känsloutbrott som nu drabbat mig. Alla år av undertryckta känslor som jag försökt hantera genom att skjuta dem ifrån mig, att inte visa hur dåligt jag mått inför alla, bara visat upp ett glatt ansikte, kanske inte ögonen alltid lett dock. Känns konstigt att jag sjunkit så här långt ner i dyn, är jag fjompig och borde kanske skärpa till mig? Men jag har ju skärpt till mig i så många år att orken tagit slut..... Det är så mycket som bara går runt runt i huvudet. Men kanske att jag en liten aningens tänker mer på framtid och mig själv än på det som varit och allt tråkigt som hänt oss p g a alkohol och obefintlig förståelse för vad alkoholen gjort oss. Visst har det varit roliga stunder också och jag försöker komma ihåg dem också men på något vis så överskuggas de goda av allt det onda just nu, kanske kommer det att bli ändring sedan när jag bearbetat detta ordentligt. Jag känner mig som en kattunge som slickar mina sår. Väldigt känslig och kan inte tro på en lycklig framtid även om förståndet säger mig att det borde finnas ett bättre liv för mig utan alkoholisten.

Mina egna fel och brister kan jag ju i alla fall arbeta med men hans kan jag inget göra åt. När man insett det är mycket redan vunnet:)

mulletant
fre, 2013-11-22 - 04:05

är är inget att förundras över efter det du gått igenom. Medberoende är en lömsk sjukdom, eller ett tillstånd, som man långsamt låter sig nystas in i - en nästan omärklig process. Och vägen till tillfrisknande måste få ta tid!
Jag sökte tidigare en länk till dig, en länk som jag delat många gånger här - och då var den borta, flyttad till nåt webhotell som verkade skumt. Jag blev konfunderad och riktigt olycklig men häromdagen kollade jag och då hittade jag den igen. Länken går till tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och där finns massor att läsa. En blogg som jag haft mycket hjälp av är Information och stöd för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/ - möjligen har jag redan delat den med dig.
Ta det lugnt och ge dig tid! Skriv gärna - det hjälper mer än man kan tro. Styrkekramar / mt

Särbo11
sön, 2013-12-01 - 23:39

Efter fyra veckor av självömkan eller vad jag ska kalla det känner jag mig skyldig att börja jobba igen, vet inte om jag eg är redo för det, men bara 25% till att börja med ska jag väl ändå klara. Jag längtar ju så efter att bli den där starka och kloka kvinnan som jag skulle vilja vara som kan lägga historien bakom mig och se fram mot resten av mitt liv som ett spännande äventyr. Jag har i alla fall slutat att gråta över honom, nu är jag antingen arg eller tycker synd om honom.
Han har svårt med sin självkänsla av en anledning jag tror jag kan gissa mig till som ligger i hans barndom men han kommer aldrig någonsin att erkänna att det skadat honom i själen, han nekar fullständigt till att det påverkat honom på något vis alls. Jag tror att han som liten inte tilläts ha de känslor han hade och då låste han in dem längst in i sitt medvetande och den känslan vill han aldrig någonsin släppa ut. Om han gjorde det med en duktig terapeut tror jag han skulle må så mycket bättre och det känns frustrerande att han inte själv kan försöka göra något åt det. Istället lever han på att trycka ner mig som levt nära honom så länge och jag har inte fattat vad det handlat om bara tyckt att han agerat väldigt konstigt.
Jag har vridit mig själv ut och in för att vara honom till lags, och funderat många timmar dagar och år på vad jag är för människa som bara gjort fel hela tiden i princip. Självkänslan tog så mycket stryk att jag började tycka det var jobbigt att umgås med andra människor jag inte kände, jag blev tystare och tystare ihop med honom. Det var ingen idé att argumentera emot det blev bara bråk och jag hade ju naturligtvis fått för mig att jag hade rätt i allt, som han sa direkt jag hade en avvikande åsikt. Han är som ett barn i en vuxen mans kropp när det kommer till vår relation och vad jag betyder för honom, vilket jag ju förstått inte är mycket.

Mulletant jag har läst länken sedan tidigare du gett mig och det var den som fick mig på spåret, jag insåg vad jag drabbades av förutom alkoholen. Tar mig igenom det bit för bit. Äter visserligen lyckopiller och får ta hjälp av tabletter för att somna ifrån alla grubblerier om mig själv och vad jag varit med om både som liten och i en lång relation. Vaknar oftast mitt i natten i alla fall snurrar och snurrar i sängen tills jag tillslut somnar om igen framåt småtimmarna. Men det är inte alla kvällar jag behöver ta någon hade bestämt mig för att inte ta någon idag utan somna av mig själv, ja det har ju inte gått så bra hittills. Nu är det för sent att ta en.

Han ringde mig tidigare i veckan, var irriterad jag pratade om hans alkoholvanor och han försökte avleda mig med sidospår åt alla håll men jag högg inte på de trådarna han slängde ut. Kände mig faktiskt ganska nöjd efter samtalet att jag inte gått på hans avledande manövrar som jag alltid brukar göra utan stod på mig och lät bestämd, slår vad om att han satt och undrade efter samtalet vad som hände, varför jag inte reagerade som jag brukar jämt, hugga på allt så huvudproblemet aldrig diskuterades då slapp han ju undan gång på gång. Listig som en räv har han varit och jag har inte fattat nåt oerfaren som jag varit i att det kan finnas människor i nära relationer som inte vill en gott, har ofta sagt att det känns som vi rent av är fiender med varandra. Det har inte känts ok att diskutera med honom utan som att prata med en vägg. Han som är vältalig och låter tvärsäker på sitt, har alltid åsikter om allt, men kan ändra dem tvärt under samma dag, förvirrad och oförstående har jag levt ett liv i någon egen fil där bredvid. Synnerligen märkligt att man kan leva i 20 år med en människa som behandlar en illa.... ofattbart konstigt jag måste ju va dummare än dummast har jag tänkt, men läste att om man sätter ner en groda i kokande vatten kommer den att dö med en gång, om man däremot sakta höjer temperaturen i vattnet vänjer den sig och härdar ut väldigt länge i ett alldeles för varmt vatten som till slut tar död på den. Det är så sant så sant.

Ska försöka få några timmars sömn innan jag ska iväg till jobbet i morgon, då ska jag in till stan för andra gången på fyra veckor, dit har jag inte velat åka, sist var till doktorn och dit måste man ju gå.

Att skriva ner sina funderingar och känslor är terapi i sig precis som många av er skriver, jag tjatar säkert om samma känslor i flera inlägg men då får det väl vara så.

Godnatt/Särbo

mulletant
mån, 2013-12-02 - 04:46

hoppas du har sovit gott! Och ja, ja - det är bara att tjata på. Vrida och vänd och älta, samma saker, ut och in, gång på gång... det är den vägen vi går och vi behöver varandra att få kraft och stöd av... för att bli medvetna om likheter men också tipsa om alternativ.

Fortsätt skriva, läs gärna vad jag skrev till Izzy nyss. Kram och ha en bra dag på jobbet! / mt

flygcert
mån, 2013-12-02 - 08:05

fortsätt skriva!!!
Det är så välgörande! Och: känn inte tvång att gå tillbaka till jobbet - testa dina 25 % och se hur det går, men stressa inte med att gå upp i tid!!

Jag var sjukskriven i flera månader - att plötsligt förstå vad som hänt och händer med en och runt omkring en är omvälvande och det måste få ta tid! Jag har ägnat många, många timmar här på forumet, och gått på samtal många, många timmar, och jag har fortfarande en stor bit kvar. Jag är starkare, jag vet mer om mig själv och vad som är ok för mig osv, men det är ändå inte bra - jag behöver fortfarande stöd, jag behöver fortfarande älta om och om igen för att få rätsida, för att få bekräftelse på att det inte är jag som är konstig/som överreagerar osv.

Jättebra att du kunde stå på dig i ert samtal - att du kan hålla fokus är ju viktigt för dig, för annars är det ju som du skriver bara "som vanligt" - min exsambo var och är precis som din expert på starka åsikter, manipulation och att flytta fokus. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hur jag säger det eller så, för han lyckas alltid få mig ur balans. Du är stark!! Att vara stark innebär inte att du omedelbart löser alla problem som uppkommer, att vara stark innebär att du hittar lösningar, att det kan ta tid men du kommer ta dig fram i livet! Och: det kommer bli bättre, det kommer bli lättare!

Kram!

Särbo11
ons, 2014-01-01 - 04:46

Har spenderat många timmar till hos terapeuten å JA, det har gått framåt. Börjar få lite mer kläm om hur jag vill ha det, hur jag vill leva mitt liv, jag försöker hitta mig själv och faktiskt lovat mig själv att sätta upp mål för mig själv som jag vill uppnå på min väg framåt. Har aldrig tror jag riktigt formulerat ett mål jag ska uppnå så där tydligt och skrivit ner det. Har liksom lite planlöst drivit hit och dit men ändå klarat mig hyfsat bra egentligen utifrån de förutsättningar jag haft under mitt liv med alkoholisten. Har börjat förlåta mig själv för hur jag har agerat i vår relation och inte ta på mig skulden för hans drickande.

Jag har knappt någon kontakt alls med honom och det gör mig gott, jag tycker jag lever ett bättre liv nu än med honom. Jag saknar honom inte alls faktiskt. Har spenderat julen med min syster och hennes familj och med min son. Det har varit den bästa jul jag kan komma ihåg, så rofyllt och skönt utan att behöva sitta på spänn och undra hur mycket han ska häva i sig under julaftonen. Inte behövt kontrollera hela tiden att han har det bra så han inte ska dricka i "onödan". Så fantastiskt skönt. Nyårsafton har jag spenderat med vänner som agerar som vuxna människor och som inte dricker ohejdat mycket. Det var så lugnt och skönt.

Däremot misstänker jag att mitt ex köpt ut starksprit m m till sonen som är 18 år. Vi har tidigare kommit övrens om att inte köpa ut. Om han har gjort det då vet inte jag vad jag gör. Men då kommer jag bli heligt förbannad. Min son har tillbringat kvällen med vänner hemma hos oss. De sover nu, men skurhinken står inte på sin plats så jag fattar ju att någon mår dåligt.... Har själv varit nykter sedan oktober inte druckit mer än nåt glas glögg innan jul. Jag har pratat med sonen om hans arv och att det inte är ok att dricka sig berusad som hans pappa brukar göra. Jag blir så ledsen när han druckit, det är dock inte så ofta hittills vad jag känner till i alla fall.

Det är bra att jag får lite hejarop här på sidan, har inte varit här på länge men det har varit en jobbig period ett tag då jag försökt bli människa igen. Kraften börjar komma tillbaka och jag jobbar 50% nu, det kommer jag att göra någon vecka till. Sömnen är det si och så med men den är i alla fall lite bättre nu, vissa kvällar somnar jag men vaknar ofta mitt i natten och kan inte somna om utan snurrar och snurrar, försöker läsa mig till sömns eller lyssna på musik etc.

Jag inser att jag har en bit kvar innan min självkänsla är på topp, men jag tycker själv att jag tagit stora kliv framåt har fått övningar av min terapeut som jag ska göra. Jag har börjat tänka goda tankar om mig själv och försöker känna efter vilka känslor jag har i olika situationer, lär mig lyssna till mitt inre. Har inte gjort det på så länge att jag rent av glömt hur känslorna känns och vad de eg vill säga mig.

Tack MT och Flygcert för era synpunkter de betyder mycket. Det är uppmuntrande att läsa att JAG är stark :)

Kram till alla som skriver och läser!!

mulletant
tors, 2014-01-02 - 07:30

att du är på rätt väg Särbo11! Starkt jobbat! Fortsätt gärna skriva och berätta hur det går, det är till hjälp för dig att reda i tankarna och för andra som får följa din resa.
Kram, kram / mt