Hej, jag är en kvinna på snart 40. Är en missbrukarpersonlighet. Har haft en ätstörning och alkoholen har hela tiden funnits i bakgrunden. Kämpar på med att vara nykter sedan i början av januari. Det går bra, men det är många tankar, känslor som kommer upp. Så mycket jag trängt undan och så mycket jag döljer om mig själv fortfarande. Har gjort flera försök att sluta med följeslagaren A. I 10 år har min kamp pågått med mer eller mindre vilja. A har varit min tröst, vän som skänkt "guldkant" på tillvaron. Har haft många skäl till att dricka. Ångesten på slutet väckte mig på natten, gav mig näsblod. Sömnbristen och dagen-efter-känslan gjorde mig yr och frånvarande, men också kompenserande. Städade, donade, hittade på saker med mina barn. In har nu trätt en tröttare kvinna med ett mörkare sinne utan illamående och näsblödningar. Utan skärande ånger-ångest.

Jag tänker hitta glädjen igen och en tillvaro som passar mig. Jag letar med ljus och lykta. Lyfter på varenda sten i mitt inre. Jag vet att den existerar och jag kommer att hitta den för jag har stött på den förut.
Den glittrade och bubblade som kolsyra i mina ådror. Skrynklade till hela ansiktet i en stor, varm grimas. Tänder som blottades, ett gnägg som letade sig fram ur djupet av mellangärdet. Förvånade även mig. Det kändes så lätt och hoppfullt. Problemen som varit, dunstade bort för att försvinna helt. Världen fylldes av en kakafoni av tjatter, trumvirvlar och konfetti. Solen smekte min kind och brisen rufsade lekfullt mitt hår. Nej, jag var varken hög eller onykter, utan var just precis där jag skulle vara för att leva.

mnbv098

Du är på rätt forum! Vi är många här och du kan säkert finna tröst och stöttning av att vi är fler i liknande situation. Ibland blir man förvånad av hur lika våra erfarenheter och tankegångar är här.
Jättebra att du går i terapi redan! Din situation på jobbet låter hemskt jobbig. Kan du ta upp det med din chef eller någon annan ansvarig?
Jag tror också att abstinensen gör att det känns extra jobbigt i början, men det kommer bli bättre med tiden. Ta hand om dig nu och ge dig själv tid för läkning.

Stanna här och läs och skriv av dig.

Kram!

Minz

Jag får nog prata med chefen, men känner inte att jag vill erkänna för denne hur illa det varit m alkoholen, d v s jag vill släta över för att skydda mig själv. Det är så tabu och skamligt, speciellt om man är småbarnsmor, för så gör man bara inte mot sina barn. Jag har hört det så många ggr, om andra, att hur kan man göra så mot sina barn..
När man har ätstörning, så tycker folk mer synd om en, men man riskerar likväl sitt liv och kan bli ännu mera frånvarande, då maten finns hela tiden omkring oss. Varför är det så olika? Jag tycker inte att jag förtjänar lynchas av människor som knappt vet något om mig eller min bakgrund. De enda som har rätt att vara arga är min familj. Mina barn är små ännu så de har sovit när jag druckit. Sen har jag inte gjort mer knasigheter än att mannen tyckt det varit jobbigt att jag sovit så djupt eller varit sluddrig när jag lagt mig, men det räcker för att tilliten ska få sig en eller flera törnar. Jag inser mer och mer att medkänsla är en bristvara hos människor som inte gått i ens skor. Eller så har de kanske för jobbigt själva. Berättade litet för min enda vän, om mina problem, men verkar som hon övergav mig också. Men henne förlåter jag, hon har sig själv att tänka på. Jag är så ledsen... Verkligen ledsen. Inte nog med att inse att just jag av alla är alkoholist också med all skam, ånger och allt vad det innebär, så straffas jag även min omgivning. Det känns som jag kommer att gå under, men jag måste fungera för mina barns skull. Mina älskade, underbara ungar.

Minz

1 veckas nykterhet. Kroppen börjar kännas normal. Det jobbiga väntar på måndag med samtal m chefen och vissa utvalda kollegor. Min chef kommer säkert ta ärendet vidare p g a situationen där. Det gör mig rädd. Vissa kommer säkert aldrig prata med mig mer och ev kräva mitt huvud på fat. Har aldrig misskött mitt jobb, har alltid varit den duktiga, ordentliga, som tränar 4-5 ggr i veckan (fast jag druckit). Tills för 2 mån sen, då jag inte orkade träna mer. Men jobbet har jag skött. Börjat träna så smått igen. Jag är rädd, tänk om det inte räcker att jag går i terapi. Tänk om vissa kräver nån form av psykisk utredning? Tänk om min chef beviljar detta för att få tyst på gänget? Jag är glad att jag kommit så här långt i livet. Trodde jag skulle dö innan 30. Jag kommer alltid ha ett psykiskt handikapp - har lättare än andra att hamna i depressioner. Förhoppningsvis kommer jag att bli snällare mot mig själv och lösa problem mer konstruktivt. Jag har min familj, det är jag tacksam över. Min man stöttar mig. Han frågar om han kan ta ett glas vin till maten. Så klart han kan, men innan har jag varit så arg över att han kan och får men inte jag. Idag känner jag bara tacksamhet över att den ilskan försvunnit. Men jobbet... Min gloria på sned. Inte längre den duktiga, ordentliga. Spetälsk. Hur kunde du? Hur kunde du göra så här, trots att du har 2 små barn hemma? Hur tänkte du egentligen? Du är utesluten ur vår fina gemenskap. Vi trodde du var något annat, men det visade sig att du var patrask. Kalla mig vad ni vill. Jag är van att vara ensam. Jag behöver er inte! Eller jo, egentligen vill jag vara med, vara omtyckt. Inte stå i kylan, men jag säljer inte min själ. Jag har gjort fel, men jag försöker, jag ska göra rätt. Vi får se vad måndagen har att vänta...

Shiraz

Kämpa!! För dina barn är du den bästa mamman som finns, oavsett!! Och var glad att du har en man som stöttar dig!
Din gloria har långt ifrån fallit på sned, du ÄR den där duktiga på jobbet som också tränar o.s.v.. Det är DU! sen kanske
det finns en mindre bra sida med alkohol, men det är bara en bisak som inte under några omständigheter identifierar din personlighet! Tror att det där med jobbet kommer gå galant faktiskt, tycker du är stark som fasen som är öppen där!!

En vecka - respekt!! :-)

mnbv098

Ja, du kämpar på jättebra och du tar tag i dina problem! Glöm inte att ge dig själv beröm. De på din arbetsplats som dömer dig verkar vara lite omogna. Försök att inte bry dig om dom, ge dom inte din energi. Den behöver du till dig själv och ditt tillfrisknande!

Asteroiden77

,, Hej,

Det är bara du själv som kan ställa sin diagnos, dvs om du har problem med alkohol, när du börjar dricka kan du sluta då? Kommer ett sug så starkt att du skulle göra vad som helst för att sluta att få tag i alkohol.

Alkoholism är en tredelad sjukdom, fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering. Jag saknade kraft att stå emot det första glaset, tabletten,, allt som förändrade mitt sinne. Jag behövde ta droger & alkohol för att få tyst på tankarna, som malde och malde.

Numera så känner jag inget sug och har fått hjälp utav en sponsor att läsa i AAs Stora bok, att enbart gå på möten håller mig inte nykter.

Om du behöver hjälp så kanske jag kan hjälpa till, precis som min sponsor har hjälpt mig.

Ta hand om dig.

Med vänlig hälsning,
-a

Ölhävaren

Hej Minz
Jag är ny på forumet sedan några dagar tillbaka och läser nu massor av inlägg. Vissa berör mer än andra och ditt berör mig mer.
Att välja att ta upp det öppet med chef och vissa kollegor som du ska göra, det är styrka! Styrka och mod!

Jag fick läsa ditt inlägg ett par gånger för att förstå. Det känns som om du på förhand förutsätter hur det ska gå. Känner igen mig själv i att göra så. Men... inte alls säkert att det blir så.

Jag är alldeles övertygad om att du är på rätt väg och att allt bara kan bli bättre. Jag håller tummarna för att allt gå bra på måndag och hoppas du berättar hur det gick.

Mulleman

Nu har jag läst vad du skriver och vill på bästa sätt välkomna dig hit bland oss andra, dina okända vänner. Vänner med liknande historia bakåt, tvivel, försök, misslyckanden bakom oss. Men just nu med siktet in i framtiden och här kan du helt enkelt inte behöva känna dig varken ensam eller dålig! Jag skriver också gärna mera en annan gång, men det där med jobbet. Joo, jag kan så innerligt väl delta i dina obesvarade frågor om vad andra ska säga. Vet du vad... rätt ofta beror tystnad och ögonkast eller ännu värre frånvaro och undvikande av blickar att personerna i fråga helt enkelt inte vet vad de skall göra eller säga i mötet! Kanske det låter "klämkäckt" av mig att säga, men jag tycker det enda raka är att göra så som du lite beskriver... ta det, rakt fram, svara på frågor, men ta ingen skit. Man behöver verkligen INTE känna skam för att man är nykter!!!
En sak jag lärt mig och sen jag själv blev nykter, Du behöver Inte alltid förklara så himla mycket. Får du en fråga så svara på den men förklara inte så mycket mera, ifall du inte får flera frågor förstås. Vi nyktra har det liksom inneboende att vi ofta vill förklara oss på olika sätt, det är trista skuggor ur det förflutna, medan vi verkligen försökte förklara oss ur något. Som nykter, behövs ingen förklaring eller berättigande till att vi finns och försöker hitta liv i livet vårt. Har du bestämt dig för att bli nykter så har du redan tagit det största och mest avgörande steget för DIG och det är det viktigaste.
Som sagt, här är du bland riktiga vänner som Vet av egen erfarenhet, vet på sitt eget sätt men ändå i grunden så lika. Vi kan hjälpa varandra så mycket bara med vår blotta existens. Önskar dig styrka och kraft i dina beslut! Kanske vi hörs, jag gör gärna det om du vill. Skulle så gärna finnas till på mitt sätt för den som så önskar. God Natt till dig och till de som läser! /Mullemannen.

Fattar inte riktigt varför du skall ta upp det med chef o kollegor. Har det inte hänt något på jobbet som har med din alkoholkonsumtion att göra så vänta lite med det. Nu blir du bara bättre för var dag som går. När du nu inte försöker att bota dina deppiga perioder med A så skall du se att du får ordning på den biten också A förvärrar bara det hela.

När det gäller kollegan som spridit ut ett rykte så finns det alltid såna människor på en arbetsplats ofta har dom problem själva. Vad har hen för rätt att döma en annan person. Skit i hen o satsa alla kort på dig själv du blir bättre för var dag som går! Nu kan dom springa runt o lukta o tänk va besvikna dom blir när dom inte kan känna någon bakfylledoft.Har du riktig tur så kommer det efter ett tag att riktas misstankar om att ryktesspridaren haft fel o då ligger den personen illa till. Jag förstår dig fullständigt med att du blir förtvivlad när du får höra såna rykten, men det är ofta så att när man dricker så förstorar man upp allting man tror nästan världen skall gå under,när man sedan varit nykter en tid så är det helt plötsligt en skitsak. Talar av egen erfarenhet.

Du skrev i din förtvivlan att du har inga vänner omgivningen sviker, men du har ju din man som stöttar dig, bättre vän kan du väl inte få.Det är många som inte vågar ta upp det med sin äkta hälft o då kan det säkert vara lite jobbigt. Sen har du kommit hit bland massor av vänner som har en kunskapsbank om A o vad den ställer till med som är helt otrolig. Har du något du undrar över så skriv du får garanterat synpunkter o råd på både det ena och andra. Sen om man kan överföra det på sig själv är en annan sak.

Säger det igen satsa allt på dig själv din man o dina barn. Jobbet de har man bara för lönekuvertet! Jag håller också tummarna o alla fingrar för att nu är du på rätt väg försök att inte halka av. Om du kollar lite extra så ser du säkert ljuset i tunneln! Det är ett underbart liv att vara nykter!
Skriver detta i anledning om att jag själv varit i en liknande situation, som löste sig helt automatiskt med att jag la av med A. Har tyvärr haft en del återfall men är nu nykter sen en tid tillbaka. Mycket tack vare detta forum, skriver sällan men läser i stort sett varje dag.

m-m

Jag håller med Higgins. Förstår heller inte varför du ska berätta något där, om det inte är så att du känner dig redo och gärna vill. Själv har jag hela tiden tänkt att jag berättar bara exakt det jag känner att jag vill och kan hantera att andra vet. Jag har valt att berätta att jag har lagt ner alkoholen pga att jag sovit dåligt, och att jag mår bättre utan. Punkt. Någon följdfråga kan ha kommit, men ingen som har frågat mig om det beror på att jag har problem. Valde också att inte alls prata om det förrän det gått en tid, så jag inte var mitt i början (har hållit uppe i drygt 3 månader nu).

Inte heller jag har någon vän att ta stöttning ifrån, och det tror jag är gemensamt för de flesta av oss. Jag har dock precis som du en man som stöttar och en psykolog att prata med då och då. Detta är ju ett känsligt ämne och är du inte helt säker på att din öppenhet kan ge dig stöttning skulle jag absolut inte säga något.
Lycka till!
/m

Minz

Som jag gråtit, men det börjar kännas bättre. Ska träna idag. Hjärnan testar mig konstant. Skulle jag inte ändå vara sugen på litet vin eller kanske folkis? Idag, nej. Vågar inte ens dricka den alkofria varianten. A har varit en falsk vän, men vad glad och upprymd tanken att dricka har gjort mig. Nej, jag har inte kunnat sluta att dricka i tid. Och så många ggr jag har sagt att aldrig mer... Nu känns det annorlunda. Det känns som jag har fått en sista chans och den vill jag inte låta försvinna. Sover fortfarande dåligt, men har varit fast i sömntabletteträsket för tio år sedan, så de kommer jag aldrig kunna använda mig av. Jag ska fundera på om jag ska berätta imorgon. Vi är en liten arbetsplats med ca 50 personer, så det är svårt att låta bli. De eller hen rättare sagt har varit efter mig innan. Har haft svackor innan. Det är väl det som kallas för att vara periodare, även om jag aldrig släppt alkoholen helt och hållet. Tack för ert stöd! Jag hoppas kunna vara där för er med.

Minz

Jag berättade för chefen i milda drag. Hon var förstående och sa hon inte dömde mig p g a det. Däremot var hon förundrad över att den/de som pratade, spred skvallret inte kom till henne, då det är hennes jobb att se till att en kollega som mår dåligt får hjälp. Ett steg avklarat. Men kollegorna... Jag tycker inte att alla har att göra med min psykiska status. Varför är människor så snara att döma? Jag förstår inte. Min chef och min man, båda var inne på samma linje att jag kanske överdriver, litet finare uttryckt. Jag vet att jag är sensitiv, men samtidigt är det svårt att bortse från frågor hur är det med dig egentligen? Bra, svarar jag. Är det riktigt säkert? Och det i sig är väl ingen fara, men de som vänder ryggen och de som slutar hälsa. Vad är det hos dem som dömer, som gör att de tror att jag gjort det här med vilje? Eller har jag? Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Just nu är jag så törstig på vatten, men jag vågar inte gå till lunchrummet av rädsla att stöta ihop med någon av dessa dömande personer. Jag vet inte om jag vågar gå och äta lunch heller. Kanske går jag en promenad i stället. Det är svårt att försöka vara stark. Jag är van vid ensamheten. Van vid utfrysningar. Det blir litet lättare med åren, men trodde inte att jag skulle uppleva det igen. Senast var när jag gick på gymnasiet. Det är svårt att inte gå tillbaka till känslor från förr. Jag är så trött. Vill blunda litet, sova, komma bort... Det kommer att bli bra. Jag har klarat mig så här långt i livet. Jag ger mig en klapp på axeln, men fy fasen vad jag är trött. Ska försöka träna 3 gånger den här veckan. Kanske jag kan sova bättre då.

LillPer

Det kommer definitivt bli bra!
Ge dig en klapp på axeln och en kram från mig också!

LP

Ölhävaren

att berätta för chefen. Det finns säkert olika åsikter om rätt eller fel. Personligen tycker jag du gjorde rätt. Har man en någorlunda vettig chef fungerar öppenhet nästan alltid bra. Känner igen mig själv i det din man och chef kallar för att överdriva. Har själv väldigt lätt att måla upp hur jag tror det är, eller kommer att bli men det har så ofta visat sig att jag har fel.

Sagt det tidigare och säjer det igen...har du styrkan att vara så öppen då har du styrkan att fixa alltihop! Jag önskar jag hade lite mer av det. Är själv betydligt mer försiktig och går runt med rädslan att någon till slut upptäcker vem jag egentligen är.

Du är värd mer än EN klapp på axeln.

Minz

Du ölhävaren, var på en föreläsning en gång, där coachen frågade hur många som tror att de ska bli påkomna med att de egentligen är något annat eller egentligen inte vet vad de pysslar med. De var en hel del som sträckte upp handen, men långt i från alla. Coachen sträckte också upp handen, sen sa hon att hennes bror är psykolog och han hade gjort yes-tecknet när hon medgav att hon också går runt med den här känslan. Hon berättade att det tydde på att man bl a hade god självkännedom. Jag vet att att du tänker på A i det här fallet, men är A inte du. Jag har så svårt att tro på det själv. Tack shiraz för dina kloka ord!
Igår trodde jag att jag höll på att mista förståndet helt. Jag var så trött efter en heldag på jobbet, för litet sömn och alla möjliga föreställningar i huvudet. Tänk om jag är på galen på riktigt? Vad A har rört om i huvudet. Hade jag fortsatt så hade jag nog tappat bort mig själv helt och hållet. Mina barn hade förlorat en mamma. Innan har det gått så bra att ta små pauser och ändå känna sig normal. Sen dags för fest igen och glädje. Jag vet att glädjen väntar runt hörnet, men har svårt att hålla fast vid den tron. Världen har mist en del av sina färger för tillfället.

Minz

Kom ihåg hur det var på botten
I det kolsvarta, kalla
det tunga som kvävde,
omgav allt
Kom ihåg våndan,
utsattheten
och hur ensamheten skrek
Hur världen tömdes på färger,
hur människor vek undan
Kom ihåg föraktet,
ja föraktet måste du minnas
Minns även rädslan,
dödens väsande väntan
viskandes ditt namn
Kom ihåg slitande sorg
över en snar förlust
en skam som brände
Barhudad utan rustning
Sorgen, glöm aldrig sorgen
Över att ha kvävt något vackert
Livet flödar än, men
går du in genom dörren,
kan du lika gärna ta farväl, för
Kanske kommer du
Aldrig åter

Minz

12 dagar och tisdagen har passerat. En dag då jag har möjlighet att dricka utan att någon ser. Jag är fortfarande så avskräckt att endast vatten och läsk passerar dessa läppar. 2004 var första gången som jag på riktigt började bekymra mig över mitt drickande och kontaktade beroendemottagningen och ville ha hjälp. De kunde och ville endast erbjuda antabus, för det hade bäst dokumenterad effekt. Det funkade i 2 veckor... Det passade inte mig att gå regelbundet till en mottagning för att dricka en klar, mystisk vätska. Blev nojig. Tänk om jag blir sjuk av en lättöl? Vad jag har bälgat öl, vin, sprit. På sistone bestod min "ta det lugnt dag" av 6 folkisar. En snabb tur till affären och första burken klunkades på 2 röda i cykelförrådet. Jag hällde över all dryck i pantflaskor eller annat lämpligt för att inte ha någon bevisbörda hemma. Och alla gånger jag har fått cykla kilometrar till det förbannade bolaget för att få tag på vin, whiskey, konjak, sprit som jag kunde fylla på i flaskorna hemma, så att det inte skulle märkas att jag nallat. När skräcken har lagt sig, så kommer jag säkert sakna alla dessa härliga ales. Jösses vad många jag har provat. Hittade en fin ale som kostade 90 kr flaskan... Men, men på slutet var allt ett "binge"-drickande på kvällen. Officiellt slutade jag med alkohol september 2012. Det höll i 3 månader. Även om jag vetat att jag är alkoholist länge, så har det tagit jätte-länge att acceptera detta. Efter ett antal uppehåll har jag tänkt att jag kan dricka normalt, men jag är ju snabbt tillbaka i missbruket igen. Det enda jag har lärt mig på vägen, är att inte vara en knasboll när jag dricker, för att ingen ska märka något. Jag är tacksam över att jag lever fortfarande. Jag är tacksam att familjen är kvar. Jag är tacksam över att det blivit bättre på jobbet sen jag tog ett snack med chefen. Och jag är tacksam över att min ende vän, tog kontakt med mig och vill ses. Jag trodde att hon inte orkade. Just nu känns det som allt ordnar sig ändå. Världen är litet grå och skrattet fastnar lätt i halsen, men det får jag ta. Jag har haft sådana skräckbilder framför mig att mina barn, när de är större, har en sliten mamma som sitter ensam i sin lägenhet och endast bryr sig om sitt dricka eller ännu värre är död. Min mammas partner är änkling sedan länge. Hans fru dog i alkoholrelaterade skador 50 år gammal. Det är i en framtid om tio år för min del. Jag har accepterat läget. Så här är det, för all framtid och jag tänker finnas där, om tio år och förhoppningsvis längre än så. Jag får acceptera min ensamhet. Jag får bearbeta mina sorger. Jag måste lära mig tycka om mig själv, men det är den svåraste biten, för jag har aldrig känt mig riktigt som andra. Aldrig riktigt passat in själsligen. Det ska gå. Det måste.

Minz

Dagarna virvlar förbi. Hjärnan fortsätter att testa mig. Titta där är bolaget. Är du inte litet sugen på att gå in där? Är du inte allt sugen på ett glas vin eller kanske en god bärnstensfärgad öl med perfekta små bubblor? NEJ!! Sluta tråka! Jag vill inte!
Har träffat min vän idag. Vad kul vi hade :) Detta är något jag saknar i mitt liv. Så här vill jag ha det fram över. Imorgon ska jag träna. Härligt! Jag längtar! Jag håller på att bli riktigt smal. Inte för att jag har varit överviktig innan. Konstigt med tanke på allt jag fått i mig. 4-5 kg borta, bara sådär. Hyn börjar bli bättre. Inte lika torr och glåmig. Jag sover litet bättre, men är ändå mycket piggare nu. Jag tror att livet vänder nu. Det kan bara bli bättre. Ångesten finns där på lur, men inte i närheten av hur det var förra veckan. Jag lever. Jag LEVER! Apropå lever - undrar hur min lever har det? Förra våren var det bra. 2004 var det dåligt. Asch, den ska få läka nu.

härligt att höra hur du låter i din text idag. Visst är det maffigt när man känner att det vänder, att hoppet tänds!
Ha de,
Fenix

Minz

Tack Mullemannen o ni andra! Så klart att jag tar emot stöd :) Har varit så förtvivlad att jag inte riktigt tagit in kommentarena, men de betyder så mycket. Jag vill gärna höra mer sen, om livet som kämpande, som nykter. Hur man står fast vid sitt val. Jag kollar på era trådar, de som jag hittar.

Ja, skönt att det kan vända. Gäller bara att hålla fast vid det :)