Sista skälvande dygnet av 2013 blev det så dags att skapa en egen tråd. För att markera den förändring jag inlett tidigare i höst med att reda ut och förstå mig själv och alkoholen, vi två som var så bra men som blivit så fel. Jag är Nike, är nära de 40, och har nog haft alkoholproblem i ca 15 år. Först i termer av kopiöst festande då jag rörde mig i musiksvängen och gav mig sjutton på att bräcka de flesta andra (män) i såväl musicerande som drickande, och därefter pimplande av fin-vin i stadigt stigande mängd och frekvens i takt med ju högre akademiska grader som nåddes. För några månader sedan fick jag nog, jag känner liksom att jag är färdig nu, att jag druckit klart. Därmed inte sagt att jag kunnat eller velat(? vågat?) sluta helt. Jag har börjat en förändring men vet inte riktigt vart det bär, bara att jag inte vill mer, jag vill inte leva såhär.

Nike

tack Minz <3

Det är mest ovissheten nu som är jobbig, plus att jag mentalt kastas tillbaka till när vi för några år sedan separerade och jag fick ett totalt sammanbrott som det tog över ett år att komma tillbaka från. Har sett att ni är flera som skrivit om serotonin och depressioner både för egen del och i släkten, och här är en till som har och har haft det så. För min del mycket årstidsbundet, men helt klart ngt slags ökad känslighet överlag. Kanske är det som gör mig rädd nu med, risken att kastas ner i dendär avgrunden igen. Funderar på att ta en omgång av dedär antidepressiva som står här på hyllan, men vet inte riktigt.

Nåja, jag försöker ta hand om mig. Hålla mig nykter, äta, sova och jobba på så gott jag kan.

kram alla

/N

Askan

inte heller riktigt vad jag ska skriva men du är i mina tankar och jag blev djupt berörd när jag läste i går. Ovisshet om konsekvenser av sitt handlande är fruktansvärt stressande. Mitt värsta faktiskt. Man kan ju inte fly från sig själv.
Att sova, inte dricka och jobba låter bra. Ge allt tid. Och kanske ta kontakt med en terapeut i förebyggande syfte? Dels för att få någon att vädra sina katastroftankar inför men också för att få en nykter (!) och samlad blick på allt. En sansad överblick mitt i ens egen kaotiska skräckfilm. Och i ditt fall kanske också för att minimera rädslan för att falla genom. Om man går och pratar med någon tror jag risken för att få ett sammanbrott minskar drastiskt.
Sköt om dig. Håll huvudet högt.

Om man läser mellan raderna så får man känslan av att typ du hade en affär med någon annan för en tid sedan, och det har nu kommit upp till ytan.
Nu så får du stora skälvan med tanke på vad som kan hända med erat förhållande och hur du ska kunna emot stormen i och med detta.
Kanske mest med tanke på din historia om årstidsbunden deppighet och tidigare stormar/prövningar i erat förhållande.

Tänk inte så, var sak har sin tid. Det behöver inte betyda att du ska falla lika djupt denna gång som förra, du har mer erfarenhet och kontroll nu.
Du ser det i förtid och kan mentalt förbereda dig, inte förutsätta att det ska barka åt h..te, du kan göra skillnad redan nu.

Om det skulle vara en otrohetssak så förlåts det oerhört mycket mera än vad vi normalt sätt får reda på, att alla skulle låta stoltheten gå före en massa år av ett annars så fint förhållande det tror jag inte alla vågar gå ut med, men visst blir det en tid av misstänksamhet och ibland en vedergällning med att "ha en tillgodo".

Hur det än går så istället för att vara rädd och gråten, låt problemet få ta plats och sin tid, ta det rakryggat och försök inte smita ifrån det.
Ja jag gjorde fel och det var ett stort misstag som jag hoppas på att du en dag ska kunna förlåta mig för, om inte så hoppas jag att under tiden att få vara kvar hos dig tills du en dag gör det.

Var dag har sina problem, att ta ut dem i förtid har ingen någonsin mått bra av, det kanske inte ens blir ett problem, men det blev det under tiden du väntade på det för att du mådde så himla dåligt.

Ingen ide' att gråta över mjölken som inte är utspilld ännu.

Berra

Nike

Åh men vad fina (och konstruktiva) ni är, jag blir rörd och glad av det ni skriver. Ja, ni har rätt i att jag är bättre rustad idag, just iom tidigare erfarenheter och jag försöker ta till verktygen som hjälpte då, ffa att INTE sluta äta och sova för då blir en ju knäpp ganska omgående. Kanske är jag mer rädd för att falla ihop än vad den faktiska risken är.

Berra du har helt rätt i att det ligger en gammal affär bakom - en som jag hade för ett antal år sedan i samband med att vi hade det skitdåligt och jag varit vansinnigt arg på min make länge utan att yppa ett ord. MEN eftersom jag faktiskt ville stå rakryggad för det misstag jag gjort så berättade jag om det i samband med att vi separerade kort efter. Min make reagerade då i princip inte alls, och vi genomförde separationen. Problemet NU, när vi varit ett par igen i nära två år, är att det plötsligt blev uppenbart att vi haft HELT olika bild av vad som hände, omfattning etc.

Jag tänker att det får ta sin tid och hoppas på det bästa. Vårt förhållande har varit så bra numera, särskilt efter att jag tog tag i mina alkoholproblem - tänk att jag var rädd för att DET skulle förstöra! När det istället verkligen bara gjorde relationen bättre.

Nu får det gå som det går. En dag i taget, även med detta.

Tack igen hörrni.

kram N

I och med att ni var separerade ett tag så har ni ju startat om på en ny kula.
Man kan inte gå och älta det som har varit, att ni blev ihop igen betyder att allt gammalt är raderat.
Vet ett par där killen gick och var svartsjuk på hennes fd.killar, och var rädd att de skulle ha någon sorts företräde till hans tjej.
Jag sa la ner, ett förhållande är inte någon form av äganderätt till en pryl eller en person, man vårdar en tvåsamhet.
Om du inte förtjänar den andres kärlek så kommer du att upptäcka det,
och då finns det två saker att göra en uppsträckning eller en handräckning.

Se till att den andre blir behandlad som din prins eller princessa, eller sök dig en ny väg, den som söker sig tvättade kläder och lagad mat på bordet borde flytta hem till sin mamma.

Det finns skyldigheter i ett förhållande också. Inte bara förbrukning av varandras förtroende.
Vilka de är, är upp till var och en att upptäcka själva.
Det finns inga generella regler för hur ett förhållande ska skötas.

Berra