Hej, jag är en kvinna på snart 40. Är en missbrukarpersonlighet. Har haft en ätstörning och alkoholen har hela tiden funnits i bakgrunden. Kämpar på med att vara nykter sedan i början av januari. Det går bra, men det är många tankar, känslor som kommer upp. Så mycket jag trängt undan och så mycket jag döljer om mig själv fortfarande. Har gjort flera försök att sluta med följeslagaren A. I 10 år har min kamp pågått med mer eller mindre vilja. A har varit min tröst, vän som skänkt "guldkant" på tillvaron. Har haft många skäl till att dricka. Ångesten på slutet väckte mig på natten, gav mig näsblod. Sömnbristen och dagen-efter-känslan gjorde mig yr och frånvarande, men också kompenserande. Städade, donade, hittade på saker med mina barn. In har nu trätt en tröttare kvinna med ett mörkare sinne utan illamående och näsblödningar. Utan skärande ånger-ångest.

Jag tänker hitta glädjen igen och en tillvaro som passar mig. Jag letar med ljus och lykta. Lyfter på varenda sten i mitt inre. Jag vet att den existerar och jag kommer att hitta den för jag har stött på den förut.
Den glittrade och bubblade som kolsyra i mina ådror. Skrynklade till hela ansiktet i en stor, varm grimas. Tänder som blottades, ett gnägg som letade sig fram ur djupet av mellangärdet. Förvånade även mig. Det kändes så lätt och hoppfullt. Problemen som varit, dunstade bort för att försvinna helt. Världen fylldes av en kakafoni av tjatter, trumvirvlar och konfetti. Solen smekte min kind och brisen rufsade lekfullt mitt hår. Nej, jag var varken hög eller onykter, utan var just precis där jag skulle vara för att leva.

Minz

Min kära, kära syster, så glad att hon finns, även om hon är långt borta. Pratade med henne idag och tog del av hennes klokhet. Jag befinner mig i ett mellanland och väntar på vad som händer här näst. I o f s är det full rulle på hemmafronten, så väntan är mer bildlig än konkret. Var hos terapeuten och fällde tårar. Det är så förbannat att jag inte lyckas leva fullt ut. Att jag ältar problem. Jag har det bra, egentligen. Såg ett program igår om barn med hjärncancer. Jag blev så ledsen över deras lidande. Så tappra de var mitt i allt detta de fick genomgå. Vissa obotligt sjuka. Jag grät och kunde inte somna. Alla dessa barn i världen som får kämpa för sin tillvaro p g a sjukdom, försummelse och annat. Vem är jag då att komma med mina fjuttiga, små problem med att anpassa mig till livet? Jag vet att var och en lever i sin tillvaro och sin verklighet. Likväl blir jag förbannad över att jag kastar bort något som andra skulle vara så tacksamma över. Funderade länge på om jag skulle hitta ett annat ställe att vädra mina tankar, men jag stannar ett tag till.

Shiraz

Förstår inte helt det där med att du skulle vara annorlunda.. annorlunda från vad? ;)
Alla säger och gör saker man inte är helnöjd med!?
Har följt dina inlägg men har inte så mycket möjlighet att skriva tyvärr.
Beundrar din nyktra styrka! Go girl :)

m-m

Är väl vad det handlar om? Hos dig såväl som hos flera av oss andra här. Det är ju ett arbete bara det att ta tag i, och tänker att du kan kanske få lite bra tips av din terapeut? Jag har lyssnat en del på ljudböcker om det, passar bra i ämnet tycker jag, får liksom rösten och orden direkt till mig. Senast på Olof Röhlander Bli en vinnarskalle, och Sanna Ehdins Sluta kämpa, börja leva. Bra båda tycker jag. Olof Röhlander har en bra hemsida, www.upphopp.se tror jag den heter, där han skriver om mental styrketräning.

För min del kan jag nog ändå känna att ju längre nykterheten håller, så växer min självkänsla bara av det. Har liksom inget att dölja nu, ingen alkoholtrötthet, eller trögtänkthet pga vindrickande att dölja. Ingen skamkänsla över att det blivit för mycket att dricka och undringar över om jag pratat för mycket, eller sagt något konstigt osv.

Hoppas du kommer vidare med de känslorna, och starkt jobbat med dina nyktra veckor!

/m

Minz

Tack för pepp shiraz och m-m :) Jag ska kolla upp böckerna och Olofs hemsida. Självkänslan behöver en push. Hade jag varit konstnär, så hade jag varit fullt normal :))
I natt så drömde jag att jag var på någon form av musikfestival med syster och en barndomskompis som jag inte träffat på säkert 10 år. Överallt fanns öl. Kompisen tog en mellanöl. Syrran en stark. Jag letade efter den med mest alkohol och som var "störst". Fick då frågan om varför jag alltid ska ta den med mer alkohol och kände mig så orättvist behandlad. - Titta, din mellis innehåller 7% alkohol! Varför får inte jag då ta en starköl? En öl kan jag ju dricka. Kanske kan jag bara dricka under denna fest och sen återgå till det normala livet igen. Puh, vad glad jag var när jag vaknade!! Kanske är det ändå morgondagens Danmarksresa som spökar i det undermedvetna.
Känner dock igen känsla av orättvisa från förr - andra får ju, varför får inte jag? Så arg jag har varit och det har bara lett till att jag druckit ännu mera i smyg. Drick ni! Jag dricker minsann också!
Idag är den känslan borta, för jag har förstått att andra dricker inte på det sättet jag har gjort. Och visst, det kan tyckas orättvist, men så här är det och livet är inte alltid rättvist. Visst har jag lekt med tanken, efter att läst vissa trådar, att jag skulle kunna "unna mig" ett återfall, men det fungerar ju inte så. Unnar man sig ett återfall, så är det inte säkert att man klarar av att ta sig tillbaka och om man gör det, så kanske det blir långt senare och i värre skick än förra gången. Jag har accepterat läget. Nu gäller det att våga leva, vara en del av livet. Det finns en plats här för oss alla, även mig.

Minz

Har mitt sinne varit fyllt av i eftermiddag. Tänk om, en endaste ena. Bara då, i landet där de goda ölen flödar. Mina Danmarksresor är så förknippade med denna dryck. Konstigt nog ingen fylla. Det är väl därför tankarna virvlar. God öl i lagom mängd d v s 1-2 stycken. Suck, jag ska inte. Har haft en bra kväll, så det blir lättare att mota bort hjärnspöket. Litet rädd är jag dock. Tänk om jag går in i en affär och överväldigas? Jag ska satsa på god mat istället. Gå ut och gå vid havet. Lyssna på musik. Jag är förberedd. Jag tar en runda och tittar till mina sovande, härliga barn. De påminner mig om vad som är viktigt i livet. Kärleken. Den krymper obönhörligen för varje mun A. Projekt 2, att låta kärleken få flöda fritt utan att vara rädd för att förlora den.

Nike

Projekt 2, det var tänkvärt. Jag har inte sett det (negativa) sambandet mellan A och kärleken förut, MEN så rätt du har. Hur har jag kunnat missa det? Jag ska försöka mig på mer kärlek - både till mig själv och min härliga familj, och mindre rädsla för att tappa, förlora, skämmas, misslyckas. Hoppas du har en fin lördag, här flödar kaffet vill jag lova. Längtar till en kall nollöl lite senare.

Kram N.

Minz

Och sjuk. En bra anledning att få ta det lugnt. Tack Nike, hoppas du hade en fin helg! I lördags blev det hela tre nollöl efter botaniserande i den danska stormarknaden. Hade en härlig långhelg med slappande, frisk luft, träning, god mat och teaterbesök. Idag och igår har jag sovit massor. Det blir nog bra det här till slut. Jag klarade Danmarksbesöket trots farhågor :)

m-m

att du klarade resan så bra! En bra upplevelse att ha i självkänsleryggsäcken! Alla såna saker som du kan samla på dig och känna att du fixat kommer att stärka dig! Tråkigt att bli sjuk bara, krya på dig!
/m

Minz

Men nu med sällskap. Barna ligger utslagna. Ute skiner solen. Många lösa trådar i mitt inre som behöver kopplas rätt. Tankar som behöver programmeras om. Fast just nu sitter jag mest och spelar Quizkampen, Candy crush, farm heroes saga nåt osv osv. Terapeuten kommer åt känsliga knappar, som jag försöker gömma undan. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen, men det finns ju ingen återvändo. Jag vill vara bekymmerslös och fri. Får se det här som ett steg uppåt i min utvecklingstrappa. Ett steg uppåt, hur litet det än är (oavsett hur lång tid det tar), är ett steg närmare toppen (R Chlumska). Nu siktar jag förstås inte på M Everest, men tycker det är en bra liknelse som jag försöker övertyga mig själv om.

Minz

Hamnade på en sida om missbruk, där behandlaren var väldigt Freudiansk. Missbrukaren var sadistisk, masochistisk i olika grad. Även narcissistisk. Uppenbarligen hade det uppstått någon form av tomrum när barnet börjat separera sig från sin mor och upptäckt sin egen person. Det stod om fallos hit och fallos dit. Tung läsning. Jag kan väl hålla med om att man blir jag-centrerad vid missbruk, men samtidigt ville jag skaka om denne Freud. Jag är också människa. Inte bara missbrukare. Jag gör så gott jag kan. Jag försöker se till mina barns behov. Det verkade så hårddraget, det som beskrevs. Än mer förundrad är jag över att det finns fortfarande behandlingar som till så hög grad bygger på hans metoder. Inte konstigt att missbruk är så skamligt. Ska det bli bra måste synsättet ändras även här. Vilket tveeggat svärd. Så mycket skit man orsakar sin omgivning, men samtidigt finns ju den goda personen där inuti. Vi människor är som kalejdoskop, vare sig missbruk eller inte. Jag är rädd. Jag vill vara jag. Hur långt sträcker sig en människas förståelse? Just nu pulserar pekpinnar från mitt inre. Jag bör inte läsa all sk-t som finns. Jag skulle ju läsa de goda böckerna jag blev tipsad om. Kanske finns det en feminin masochist i mig som Freud skulle uttryckt det som...

Minz

Har läst mera, men litteratur av den goda sorten. Som jag ser det har jag två val. Acceptera min tillvaro eller göra något åt den. Jag är trött på mitt jobb, men har inte råd att börja plugga. Relationen är inte vad den borde. Har inte varit på länge, men vi har 2 barn och inget vidare trygghetsnät omkring oss. Det är i stort omöjligt att få tag på hyresrätt här. Maken har också tyckt att tillvaron varit mycket trist på sistone (det skulle ju bli bättre...). Alltså, det blir till att acceptera tillvaron just nu, ett tag framöver. Och hoppas på lottovinst ;) Ja, just det, man måste ju köpa lotter för att ha chans att vinna. Vill inte lägga mina pengar på det. Hmm, komma på en bra affärsidé kanske. Tänka, tänka, tänka. Ute är det sol iaf. Skönt!

Minz

Läste en "äldre" tråd här, som berörde mig djupt. Personen har verkligen skrivartalang. Det var så sorgligt. Personen blev konfronterad på sitt jobb och en behandlingsplan gjordes upp. Så långt allt väl, men sen kom massa konstiga beslut av indragande av fri arbetstid, bortplock från roligt projekt som sköttes bra. Det var här jag började bli så arg och ledsen. Varför sparka på den som ligger? Straffa för något som ska ses som en sjukdom? Tänk om det hade varit en annan form av sjukdom? Hade man gjort samma sak då? Inte undra på att människor drar sig för att söka hjälp. Det var min rädsla. Är min rädsla. Tänk om någon får för sig att barnen far illa, trots att jag jobbar med mig själv? Är nykter nu och kämpar med att så förbli. Läste någon annanstans om någon som blev "straffad" långt senare, trots flera månaders nykterhet. Det känns som det råder stor okunskap och att en gammal syn alltjämt verkar råda i människors sinnen. Varför tillåter vi detta? Vi förtjänar en tillvaro där det underlättas, så att vi får tillbaka glädjen igen. Jag undrar så hur det gick för personen. Hoppas på att empatin vann. Så klart att tilliten får sig en rejäl smäll. Men alla förtjänar en andra chans. Kanske t o m en tredje och en fjärde. Här är det dock upp till motparten. Var gränsen går. Vad man kan och vill leva med. Här handlar det om kärlek igen. Att älska sig själv, men även sin medmänniska. Det kan man göra på många bättre sätt än de jag läst om.

Minz

En annan värld och jag ska hitta den i djupet av mig själv. Först då är jag mottaglig att se den konkreta som finns framför mig. Fokus bort från den värld som jag inte vill vara en del av, men måste. Det finns en dag fylld av glädje. Vet att den kommer, även om det känns tungt emellanåt. Ska försöka blåsa liv i hoppet. Jag ska leta, lyssna in mina medmänniskor, som också när drömmar i sitt inre. Tänker tankar som inte uttalats högt. Jag har en dröm om ett liv där våra inre förenas hand i hand.
Förresten godmorgon på er :) Tillåter mig att vara flummig här :D
5 veckor idag tror jag det är. Ha en underbar lördag där ute.

Minz

Ikväll innan middagen lyssnade vi på musik. Barnen lyssnade på Sean Banan, Måns Zelmerlöv, Psy etc och dansade och sjöng för fulla muggar. Har varit den sura mamman igen, men det försvann med musiken och barnens glädje. Själv lyssnar jag hellre på indie eller vad man ska kalla det, med litet mindre kända artister och band. Förmodligen rätt PK. Den musiken fyller mig med känslor av annan sort. Barnens musik ger ju så mycket glädje och rörelse. Ibland tänker jag att man borde tagga ned litet och bara njuta av stunden och av det enkla, självklara. Nu kanske jag inte direkt gillar denne Sean som jag kan tycka är för mycket, men likväl så blir det glädje i huset när musiken dånar och benen spritter av dans. Summa summarum, bjuda in människor och vara delaktig, låta kärleken genomsyra livet och hitta glädjen i det enkla är det jag ska jobba på.

Minz

Var hos terapeuten idag och denne tyckte att jag ska hitta något där jag får utlopp för mitt inre känsloliv. Få in litet roligt i livet, inte bara måsten. Jag har länge funderat på teater som uttryckssätt. Hade det som tillval i skolan, men jag var alldeles för blyg för att ge mig hän. Kanske, kanske skulle jag kunna våga nu. Hur gör man för att sluta att vara rädd eller snarare våga kasta sig ut?
Tänkte gå och träna idag efter att ha varit sjuk i influensa, men hörde att huset är tomt i kväll, då barna och mannen är iväg. Det känns lockande att åka hem direkt efter jobbet och vara helt ensam. Kanske lyssna på litet musik, tända ljus och njuta av tystnaden. Åh, det vill jag göra, men känner mig så skyldig över att i så fall välja bort något som är så bra för mig, så nödvändigt, men samtidigt känner jag mig glad. Jag ska vara ensam hemma, helt solo, så härligt :) Jag har egentligen redan bestämt mig. Hur kan jag se fram emot att slappa i soffan med plattan i hand och spela det här evinnerliga frukt- och grönsakspelet som aldrig tar slut. Varje gång jag blundar ser jag morötter, jordgubbar, äpplen och små glada rödlökar med tårar i ögonen. De har klistrat sig fast i näthinnan vare sig jag vill eller inte.
Funderar på att byta namn på min tråd, om det nu går, till något mer positivt. Samtidigt vill jag komma ihåg hur det var i början. (Och ja, jag är i början ännu, men en liiiiten bit på väg). Fast jag är duktig på att piska mig själv. Läser just nu Moa Herngrens bok om en missbrukande mamma. Det är så tungt. Hjärtat blir alltmer blytungt för varje rad jag tar in. Min äldsta dotter är i ungefär samma ålder som dottern i boken och det gör ju inte saken bättre. Snäll, sa teraputen, det ska jag vara vid mig själv. Jag måste läsa klart boken nu när jag börjat. Vem vet vad den har att erbjuda i slutändan? Jag har ett antal böcker, filmer och låtar som betytt så mycket för mig. Konstigt nog är det sånt som kanske inte direkt anses som material till Nobelpriset, Oscars eller Polarpriset. Tänkte outa min lista vid senare tillfälle, för att inte vara så politisk korrekt i fortsättningen, utan vara den jag är och stå för det. Fast det kanske inte räknas när man gör det anonymt ;) Nej, jag har nog redan varit ärlig till viss del offentligt också.

Ha en skön måndag och ta hand om er! Det ska jag försöka göra :)

Minz

Har gått på halvfart på jobbet. Sneglat på resor istället. Jag vill åka iväg. Just nu kan man komma iväg jättebilligt.

Mannen är hemma med barnen nu under sportlovet. Märker att stressnivån är obefintlig när man slipper hämtningar eller lämningar och alla aktiviteter. Kom på mig själv idag att nervöst undra om jag tömt bostaden på spår. Sen kom jag på att javisst ja, jag dricker ju inte längre. Det finns inget att hitta. Inget att dölja. Skönt.

Lindisen

Hej,

Började precis läsa din tråd, och har inte läst vidare för jag känner att jag behöver svara här.

Du skriver att din man stöttar dig, men samtidigt frågar han om han kan ta ett glas ett vin framför dig. Då förstår han inte allvarit i situationen.

Det känns som dina texter är ett tappert försök att rättfärdiga det du gör och samtidigt ifrågasätta allt du gör.
Anledningen till min kommentar är att jag såååå förstår vad du går igenom.
I hela mitt liv har jag ifrågasatt mig själv.
Vad om, vad händer annars, men hur??? Tankarna snurrar.

Det allt bottnar i här och som så genomlyser allt du skriver, är en usel självkänsla tjejen.
Du gör inte detta för att du vill. Du gör detta för att du tappat kontrollen.
Att tappa kontrollen när man är som vi är, det är förödande.
Det blir en ond cirkel och till sist en självuppfyllande profetia.

Minz... det finns dagar då du mår bättre. Det vet jag av egen erfarenhet. Mata dig själv med positiva saker då och vägra utsätta dig för sånt som får dig att bli ledsen.

Gör som jag, sök på nätet. Det finns miljontals människor som mår som vi gör och som söker hjälp. Många hittar den, tack vare sig själv.
Det finns så många som aldrig erkänner sitt begär eller sitt förlorande av kontroll.
Du verkar, precis som jag, vara dedikerad att göra ett bra jobb.

Jag kommer efter det här inlägget att läsa vidare. Ville bara skicka en spontan kommentar till dina första inlägg.

För övrigt vill jag säga att du ska skatta dig lycklig att en man velat skaffa 2 barn med dig och att du har allt detta.
Jag är snart 39 och lever ensam. Jag har stött bort alla som velat mig väl. Jag har aldrig ansett mig själv värdig en man eller barn.

Du har åstadkommit något stort.

Kram
L

Minz

11 veckor. Päron på besök. Jag kommer att falla. Skitsamma tycker en del av mig. Den andra skriker - NEEJ!! Bankar hårt bakom rutan. Rösten hörs svagt. Skitsamma tänker den delen som hörs mest. Vad är det för mening? F-N, vissa dagar känner jag inte ens för att leva. Så klart att jag tänker leva. Kan jag leva fullt ut? Är så sur, irriterad. Familjen har det bättre utan mig. Jag ska inte eller ska jag? Just nu tvivlar jag fullständigt på mig själv. Jag kan inte bestämma mig... Fast solen skiner ute och barnen skrattar. Vem är jag? Vad är jag? Jag tar en nollöl, så kanske det känns bättre? En skön lördag till er övriga!

Pellepennan

Hoppas verkligen du lyssnar på den svaga rösten. Du sitter inne med det slutgiltiga beslutet. Om du tar den vägen belönas du imorgon bitti istället.

Lycka till!

//PP