Jag har varit sambo med en 12 år äldre man sedan 2011 och nu är vårt förhållande på upphällningen då han avslutade vår relation på fyllan på julafton. Jag själv är väldigt sparsam med alkohol då jag inte gillar känslan av att bli onykter. Jag har tidigare varit särbo med en alkoholist och denna relation var destruktiv rakt igenom och jag blev väldigt medberoende vilket jag sökte hjälp för. I denna relation så har jag berättat om det jag varit med om men det verkar som att respekten och empatin för mig tagit slut totalt på alla områden.
Min exsambo står mycket ute i garaget för att fly och står där ute och dricker öl. whiskey etc och blir rätt full emellanåt. Han köper öl och vin till helgen när jag jobbar kväll och natt och sitter och dricker ensam. Givetvis är allt bortstädat när jag kommer hem. Han gömmer burkar och flaskor där han inte tror att jag kollar. Nu kollar jag inte aktivt efter hans gömmor utan jag har haft andra ärenden till dessa ställen och hittat flaskor och burkar. Försöker jag prata om detta med att han dricker för mycket så blir han förbannad och tycker jag förtalar honom och menar att jag har en väldigt underlig inställning till alkohol och menar att jag ska sköta mitt.
Senaste halvåret har han blivit väldigt lättretlig, irriterad, höjer rösten och har knuffat mig vid några tillfällen vilket jag inte tolererar. Jag märker att när jag jobbar helgkväll eller natt så har han varit iväg varje gång och köpt alkohol eller när jag är borta på em/kvällen. Om jag köper en flaska vin till helgen så blir han på strålande humör.
Jag förstår att vår relation som inte fungerar gör sitt till och det jag är rädd för är att det är jag som gör att han dricker?? Hans pappa var alkoholist och hans äldre bror är periodare.
Han har varit otroligt elak vid flera tillfällen och säger ofta elaka saker som man inte säger till varandra.

jag vet inte vad jag ska tro. Är det jag som överdriver eller är detta ett begynnande problem?? Jag har mitt eget liv med mina vänner, ansvarsfullt jobb, föder upp hundar, styrelsejobb så jag klarar mig själv men känner ändå att detta gnager i magen då och då. Ska snart flytta till mitt eget då jag äntligen tror att jag hittat ett hus som kan passa mig och mina jyckar.

Med vänlig hälsning,
M.

Annalie

När man börjar fråga sig själv om personen ifråga dricker för mycket för sitt eget bästa så är det nog oftast en signal om att det är så det ligger till. Sedan kan två personer har skilda uppfattning om vad som är osunt eller inte utan att det föreligger ett problem. Jag försöker att lyssna på min magkänsla och har själv nyuppkomna "symtom" på min partners drickande som sakta men säkert eskalerat.(därför jag sökt mig hit och ställt samma fråga som dig i princip). Jag kan själv inte dricka alkohol utan olustkänslor inför alkoholen, vill inte dricka vilket iof inte är ett problem men det är ju en effekt av hans drickande, oro för hur mycket han dricker, ångest av hans berusningsgrad och beteende, att jag känner att jag undrar hur hans inställning till alkohol kan påverka min sons kommande förhållningssätt till alkohol osv allteftersom han mer o mer fått karaktären av ett fyllo när han dricker...Känns hemskt att använda såna ord om någon man älskar så mycket, men det är liksom det som dyker upp i mitt huvud. Oftast finns det kanske fler bieffekter som kanske var för sig kan kännas harmlösa, men om man sätter ihop dem så framträder ett tydligt mönster som inte går att bortse ifrån.

Annalie

Lita på din magkänsla - känner du att det är för mycket så är det för mycket för dig och det räcker!

Alkoholism eskalerar- som jag förstått det hela är det är vanligast att börja dricka alkohol, efter hand dricker man mer, ibland går det överstyr osv. Fördomen är att "alkisar hittar man på parkbänken", typ... Men det är ju väldigt få vi ser där. De flesta klarar ganska lång tid av att upprätthålla den fina ytan, ofta med hjälp av oss "snälla" medberoende som ursäktar, städar upp, döljer osv. Det blir alltså värre ju längre tiden går, tills alkoholisten accepterar sitt missbruk och aktivt väljer att ta tag i det på något sätt.

Att han knuffar dig eller talar till dig på ett otrevligt sätt, det är saker som du inte alls behöver acceptera! Bra om du hittar ett boende du vill ha, förstår att du kanske har känslor kvar för honom, och de är inte lätta att stänga av, men försök känn efter vad som är viktigt för dig!!!
Kram