Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

Äntligenfri

Börjar bli en daglig rutin detta, läsa runt och ibland skriva några rader. Känns bra, lite som Facebook och status uppdateringar...
Tänker mycket på mt's råd om att ta kontroll över sitt eget liv! Jag inser att maken och jag befinner oss på väldigt olika platser beträffande alkohol och att det inte är något som jag har möjlighet att förändra. Hur långt ifrån varandra vi står i det avseendet blir extra tydligt när man läser Jellineks kurva, han bland de nedersta raderna i vänstra spalten och jag bland de övre raderna i högra spalten. Ingen värdering bara så det är.
Jag inser också att jag behöver mer stöd från likasinnade, som vet och förstår vad det handlar om utan att värdera eller döma. Därför har jag bestämt mig för att börja gå på möten. Denna sajt hjälper otroligt mycket och är jätte viktig för mig men ibland skulle jag vilja ha någon i min egen stad att prata med. Problemet nu är egentligen att jag inte riktigt vet var jag hör hemma. Ska jag gå på ett AA möte eller alanon? Känner mig kluven där och lite rädd för att gå ensam första gången...
Idag fick vi ännu en tonåring i huset! Kul och grattis till min underbara "lilla" kille! Detta innebär fika med släkt ikväll vilket också innebär att jag måste träffa min svärfar...
Min svärfar som inte gillar mig och ständigt letar fel med kritiskt granskande ögon. Samma svärfar som anser att alkoholism botas med ett lyckligt äktenskap och att om hans son dricker för mycket så är det mitt fel eftersom jag inte gör honom tillräckligt lycklig. Samma svärfar lägger skuld på mig för att jag varit sjuk och menar att det blev för jobbigt för maken och därmed är det mitt fel att han måste dricka för att orka! Sen ska man absolut Inte söka hjälp utan alla problem ska skötas inom husets väggar bakom stängda dörrar!
Krock!
Jag funkar ju inte alls såsom han tycker att man ska vara, dvs kvinnor ska vara tyst veta sin plats och visa respekt för de äldre!
Jag jobbar med att hjälpa andra människor, ironiskt nog även människor med missbruks problematik! Jag förordar till andra Och mig själv att söka den hjälp man behöver och kan få oavsett i vilket avseende. För mig är hjälp ett sätt att korta processen och minska lidande, varför ska man undvika det?
Jag gruvar mig iallafall för kvällen och vad som komma skall. Känner mig egentligen inte stark nog att möta honom idag men det är väl bara att bita ihop och klistra på sitt gameface... Förut kunde jag preppa med lite vin men numera är det bara att hantera situationen och alla känslor den medför!
Idag tänker jag tillbringa dagen i sängen under täcket och bara vara med mig själv, landa lite i det som är. Inget att oroa sig för bara mitt sätt att hantera kris, jag är på benen igen inom några dagar och på jobbet på måndag!
Ha en bra dag, kram

Pellepennan

När du berättar vad du jobbar med så blir det som att mitt förra inlägg verkligen var som ett råd riktat till någon som vet bättre än jag själv ;-) Du är nykter och det är ju en väldigt bra början. 4 månader är inte illa, och det är naturligtvis helt rätt. Har själv upplevt att mycket förändrades när jag själv var utan alkoholen och det kanske är ett rimligt pris att betala. Så länge man flyr in i alkoholdimman, är det ju enklare att hantera både sig själv, och i synnerhet andra "galenskaper" runt omkring. Men någon stans bär det ju ändå åt fel håll. Skönt att höra att du befinner dig i de övre traderna av kurvan! Själv är jag på sin höjd mitt i, men det är jag glad över. Att spela i "bottenligan" är verkligen ingen hit, oc jag har lärt mig att det tar tid att komma igen. Men varje positiv sak känns som en stor delseger. Ta vara på dig, hoppas mannen nappar på ditt erbjudande om en fin framtid ihop!

//PP

Äntligenfri

Pp jag tror inte för en sekund att jag vet bättre än dig eller någon annan här på forumet, dina råd och kommentarer är mycket värdefulla för mig! Hade jag vetat bättre än någon annan så hade jag inte befunnit mig i den här situationen nu... Helt säkert är att man aldrig ska vara vårdare/behandlare av sina nära och kära, inte för sig själv heller för den delen och anledningen till det är att man känner så mycket att det är omöjligt att vara objektiv!
Det jag ser klart i mötet med patienten är inte ett dugg tydligt när jag själv är i liknande situation, därför är responsen här på forumet snudd på livsviktigt för mig! Så tack för att du och alla andra orkar svara mig!
Ha en bra dag!

Minz

Hoppas du kunde vila litet och ta igen dig. Det är starkt att ge av sig själv, samtidigt som man behöver få. All lycka! Och hoppas du har kraft snart igen.

Äntligenfri

Tack! Kan inte påstå att jag fått så mycket vila idag trots att jag har vilat. Tyvärr har det gått åt en hel del energi idag åt att gruva mig för kvällens fika kalas med svärfar som gäst. Dumt att lägga så mycket av min kraft på en dum människa, jag vet, men tyvärr lyckades jag inte bättre än så...
Nu till det positiva istället!
Ikväll har jag varit på mitt livs första AA möte! Känner mig glad, lättad och upprymd! Varför jag inte vågat ta tag i detta tidigare kan jag inte svara på men jag är glad att jag gjorde det idag! Jag till och med gick iväg mitt under fikat och lämnade gäster och allt! Stolt över mig själv! Jag övervägde ett tag att inte gå idag pga sonens födelsedag men tänkte sen att det alltid kommer att finnas en ursäkt för att Inte gå om jag resonerar så...
Mötet var precis som vissa av er sagt, jätte nervöst innan men så fort jag kom in kändes det helt naturligt att vara där! Stark gemenskap och de flesta precis som jag med likvärdiga historier att berätta. Nu när jag tagit steget så kommer jag definitivt att gå dit igen!
Jag var osäker innan om det var rätt forum för mig men kunde snabbt konstatera att alla de som kallade sig alkoholist (dvs alla) hade samma mönster som mig, livshistorierna bland de flesta var likvärdiga så nog passar jag in alltid!
Lägger mig ikväll med ett lättare hjärta i bröstet och med en känsla av att jag har återfått lite styrka. Känner även ett behov av att dela med mig av min glädje och nya erfarenhet till alla som kan tänkas ha nytta av den!
Kram

Minz

Vad glad jag är för din skull :))
Svärföräldrarna får man dras med på gott och på ont :/ så klart att man vill göra ett bra avtryck oavsett hur knäppa de än är :P

Mulleman

...In i "Gemenskapen" som jag kallar fenomenet och mysteriet med det som man (jag) finner i AA. Det gläder mig väldigt mycket att du tagit steget dit och jag känner stor värme över att våra bröder och systrar där tagit emot dig med den värdighet, erfarenhet och gemenskap som många av oss alla som hittat ditt har fått erfara. Jag delar din känsla av upprymndhet, och får jag hoppas, sinnesfrid på ett helande omslutande sätt.
Som du säkert läser mellan dessa rader är det precis det jag vill förmedla, AA-gemenskapen är mycket viktig för mig. Direkt LivsViktig faktiskt. Jag har också varit på ett fint möte i kväll, så det betyder att vi faktiskt varit i den Dimensionen tillsammans!
Jag har läst allt du skrivit och trots att jag inte svarat eller kommenterat så har det glatt och värmt mig att se din rörelse och som jag fortfarande tycker, ditt ömsinta livsbejakande sätt att resonera kring ditt och din familjs nutid och möjliga framtid. Ett mycket viktigt steg är att DU behåller Din nykterhet! Starkt gjort och ditt sätt att beskriva hur du ser på din situation utgår mycket utifrån dig själv... faktum är att det är den enda du faktiskt har rätten till att ändra på. Bland vännerna i AA är det bara sig själv man snackar om, värderar och betraktar. Hoppas delningarna ger dig den fina känslan av att sitta tillsammans med människor som snackar utifrån Erfarenhet i sin mest uppriktiga "nakna" form, med den uppriktiga önskan att dela med sig för att hjälpa andra att behålla sin nykterhet!
GLAD för din skull!
Jag har kommit på en sak idag, när jag tänker på livet och åren som går så fick jag klart för mig följande: Skulle jag ha fortsatt mitt drickande så hade jag högst sannolikt fortsättningsvis förkortat mitt liv. Nu som nykter borde det innebära att ett levnadsår som nykter plötsligt innebär att året har 13 månader! Detta till följd av att vi nyktra lever ett mycket sundare liv utan alkoholens nedbrytningsprocesser i kropp och dessutom själ. Således kommer vi sannolikt att leva längre som ren bonus! Slutsats; den extra månaden per levnadsår kan jag ägna mig åt att Ta Det Lugnt när jag så önskar, ägna mig åt saker som tidigare hade framstått som onödiga eller omöjliga. Till ex att regelbundet gå på AA och träffa mina fina vänner! Jag hinner reflektera över mitt liv och för min del, livet med min fina Mt och andra viktiga personer. Jag hinner dessutom visa "upp mig" som en glad förnöjsam nykter person i min omgivning.
Jag vet att det betraktas som närmast lite skamligt och "svagt" att vara drabbad av ett okontrollerbart drickande, en svaghet till och med. MEN, idag som nykter så vägrar jag se mig som någonting annat än just precis en Vinnare! Och att vara det är knappast något att gå omkring och skämmas för.
Så Kastellen och andra som eventuellt läser detta, Lev och låt Leva, Det Viktigaste Först!
Men en liten brasklapp är på sin plats dock. Nykterheten är och kommer alltid att vare en Färskvara som måste vårdas och underhållas för varje ny dag. Men se det som en positiv produkt av ens insats, så är det bara att sträcka på sig och därmed ökar ens både beredskap och förmåga att räcka till även för andra. Någon har sagt: För att kunna tycka om andra på riktigt, måste man först tycka om sig själv för den man faktiskt är.
Kram kram Kastellen, allt gott till dig! Du är på god väg till fast mark med stora beslut i antågande, men du är inte ensam! Mm.

Minz

jag hoppas att ni finns kvar här ett bra tag till trots att ni är vidare med allt vad det innebär. MM, avundsjuk på dina skogsturer med fiske. :) Nej, jag unnar dig dem förstås och ska hitta ett sätt att fiska i syd. Älskade det när pa tog med mig på sillfiske. Jag trasslade in mig med övriga fiskare med många krokar. Lika glad var jag. Pa kanske var nervös eller nja, han var rätt ung så han var nog "cool" :)

Pellepennan

Så upplyftande och energifyllt det låter som när du beskriver ditt AA möte. Har själv bara et enda bakom mig men det är nog bara på grund av praktiska omständigheter. Du verkar vara på så god väg Kastellen, och jag tror nästan att den svåra situationen kommer att kunna ge dig extra kraft om du lyckas fortsätta fokusera på det sätt du gör nu :-)

Fiske Minz är verkligen något att rekommendera tycker jag. Som all aktivitet i naturen som ger tillfälle till eftertanke. Det gäller nog bara att hitta sin egen grej. Det förutsätter förstås att man gillar sig själv, för man tillbringar ju tiden just med sig själv.

Ha en bra dag!

//PP

Äntligenfri

Kan bara hålla med er, fiske och natur upplevelser är både rogivande och helande. Packar idag eller imorgon för att åka till stugan tillsammans med flera av barnen. Maken stannar hemma och vi är helt överens utan konflikt att lite andrum med lugn och ro från diskussioner och konflikter nog är bra för oss båda just nu. En liten paus på några dagar för att ge varandra distans och möjlighet att hinna landa lite.
Hur framtiden ser ut får just framtiden utvisa men jag har en förhoppning om att vi ska kunna gå framåt tillsammans! Känns, just nu iallafall, som att ett nytt lugn har infunnit sig. Kanske beror det på min egen förändring eller kanske beror det på oss båda. Jag vet inte och är egentligen inte säker på om det är av betydelse just nu. Den enda jag kan förändra är ju precis som ni säger mig själv så jag ska försöka lägga mer fokus på mitt eget förändrings arbete framöver. Gäller bara att hålla kursen nu så kommer jag nog dit jag ska så småningom...
Ha en lugn och händelselös valborg allihopa, pigga och utan ångest imorgon!
Kram

Äntligenfri

Vill bara säga hej och att jag hoppas ni alla mår bra idag! Jag läser ofta men känner och tänker för mycket för att formulera något längre inlägg idag...
Var rädd om er! Kram

m-m

Hoppas du har det bra i din stuga, med barnen. Ville egentligen bara skriva att jag läst/läser dina inlägg, och hoppas att du hittar en lösning för dig och barnen. Kan ni hitta en tillsammans, du och mannen, så är ju det bra, men i första hand måste du tänka på dig och dina barn, som ju behöver dig. Du själv gör ju en fantastisk resa med din egen nykterhet, bra jobbat!
Ha en fin helg,
Kram m

konstnären

Bra fråga. Hur hanterar jag det när min man går ur sin period. Har inget bra svar
på det. Det är inte som innan, trots att han aldrig hotat, varit elak mot mig.
Jag kan väl säga så här att jag har kommit på mig själv med att vänta in nästa period.
Det är inte alls bra för hälsan, tär på mig psykiskt. Jag har blivit misstänksam, svårt att
lita på honom. Jag skulle skita i det om han var en normaldrickare, men detta handlar om
något helt annat. Det är samma djupa missbruk som jag själv befann mig i. Känner mig även så
sviken av honom. När jag själv låg inne på avgiftning satt vi tillsammans på sjukhussängen
och lovade varandra att nu är det slut. Men det var tydligen bara jag som behövde. I och för
sig tog det 5 veckor innan han tog någonting, men fallet var djupt. Direkt tillbaka. Jag vet
bara att jag inte ska den vägen vandra.
Vad stark du låter nu. Glädjer mig och jag följer dig. Men ibland har jag inte ork att svara.
Förstår nu till fullo vad medberoende är, trams sa jag förut när jag själv var där.
Nu är det upp till honom, men jag varken kan eller vill leva så här.
Styrka till dig
Idag inget vin för mig
Konstnären

Äntligenfri

Tack för ditt svar! Jag förstår precis din känsla av att känna dig sviken! Vi har genom åren gjort många överenskommelser beträffande alkoholen, även angående hans alkohol vanor efter att jag valt att bli nykter. Varenda överenskommelse har han brutit finns alltid en förmildrande och självklar omständighet för att kunna dricka...
Min man har tyvärr inte ens perioder utan jag väntar, gruvar mig och är dagligen orolig för om han tänker dricka just idag...
Så fort det är helg, röd dag eller annan tillställning är det liksom självklart att han förmodligen väljer att dricka "några öl". Oftast vill han inte lämna klara besked i förväg utan glider på frågan i form av att vi fårse vad han känner för vilket inte på något sätt minskar min oro!
Ibland tänker jag på vad jag känner för då? Spelar det verkligen ingen roll att jag inte vill något hellre än att umgås med min make när han är nykter? Spelar det ingen roll att oron tar så stor plats att när han väl är nykter så vet jag inte hur jag ska förhålla mig till honom? Vem är han och vilka är vi, som äkta makar? Är vi ens vänner längre? Jag förstår inte hans val, trots att jag nyligen gjort samma val som honom. Jag upplever inte att han bryr sig om mig längre, jag spelar liksom ingen roll, åtminstone ingen viktig roll. Däremot vill han gärna ligga med mig eftersom, som han säger, han fortfarande tycker att jag är snygg och han tänder på mig. Att sådana uttalanden får mig att känna mig billig och kränkt kan han inte förstå eller så bryr han sig helt enkelt inte...
Idag är det dags att åka hem igen.
Jag har inte tagit mig för att ens påbörja packningen, än mindre städningen ännu. Vill liksom dra på det, gruvar mig och vet inte vad jag kommer att mötas av...
Magen är i full kramp och ångesten slår till som en förlamning. Känner mig inte alls så stark som jag uppenbarligen framstår som, relaterat till era kommentarer. Jag kommer inte att dricka, vill inte ens dricka men önskar så enormt mycket att jag kunde få känna stöd och glädje i min nykterhet! Jag önskar att jag kunde få känna det tillsammans med min make och äntligen få känna ett lugn i verkligheten. Det infinner sig inget utrymme för glädje och stolthet när maken agerar som motståndare.
Så vad gör man, hur hanterar man längtan efter något man inte får? Framförallt när det handlar om den man både gett och fått löftet om nöd och lust! Hur hanterar man besvikelsen av att mötas av ovilja när man själv vill så mycket och hur ska man själv agera i det?
Ni hör själva, särskilt stark är jag inte. Vill inte möta min egen verklighet även om jag väljer att vara nykter i den... Känner mest för att bryta ihop, släppa allt ansvar och alla förpliktelser och bara ligga under täcket och gråta tills allt försvinner...

Pellepennan

Har ni det på något vis. Båda kämpar och har kämpat med sin egen nykterhet och sin egen förändring. Känslan av att man kan vara stark i det och samtidigt har ni makar kvar som drar ner energinivån. Gör att lyckan som man kan tycka att man borde få känna när man gör ett så bra jobb med sig själv, ändå inte infinner sig. Själv befinner jag mig i samma känsla eftersom så mycket annat tråkigt hänt med relationen sedan resan i nykterhet började. Vi har nog redan skrivit om det, men det verkar vara ganska klart. Problemen finns där bortom alkoholen. Problemen som man kanske inte såg eller kunde ta till sig när man var avtrubbad i drickandet. Därför tycker jag själv att det egna valet att fortsätta sin egen resa blir ännu så mycket viktigare.

Är det något som är skönt då är att åtminstone ha kontrollen över sig själv. Den blir ovärderlig och jag tror att det kan bli som en drog i sig. D-----r i h-----e, men jag tänker i alla fall inte supa mig full! Vad som helst, men inte det ;-)

Och det är nog en ganska bra inställning. Så önskan man åtminstone hantera det jobbiga, och sakta men säkert bli starkare för det liv som ligger runt hörnet. Jag är nämligen helt övertygad om att det ligger ett liv runt hörnet. Ett bra liv.

Om man tänker sig att ni har haft modet att göra upp med ert eget drickande, och så att säga hygga huvudet av fyllehunden i er själva. Varför i hela friden skulle man då acceptera att leva med en annan fyllehund? Jag skulle inte palla det själv i alla fall. Då skulle jag hellre sitta helt ensam och jobba på mig själv, och förbereda mig på livet som finns där, just runt hörnet!

Ta vara på er, och ta ingen skit :-)

//PP

konstnären

Det är svårt att känna glädje och stolthet när man har sin man som motståndare.
Känner själv att denna helg har tagit hårt på mig. Man vet inte vad som ska hända.
Denna oro och ovisshet kan lätt knäcka vem som helst. Men jag har gett mig faan på
att vara lycklig om så allena i mitt liv. Ingen ska få förstöra det jag har byggt upp.
Idag hade inte min man något kvar så han gick hem till en vän och fick sig två glas vin.
Han gick sedan vidare till en bekant och lånade en flaska whiskey och lite öl. Kalas
för honom på en söndag. Jag känner mig äcklad just nu. Jungeltelegrafen går hem till mig
att nu har mannen varit hos mig och lånat. Beslutet ligger hos honom, vad gäller A.
Vi kan ju inte besluta åt några andra.
Hoppas i alla fall att du kunnat koppla av något. Låt inte detta äta upp dig. Vet ju inte
om ni har små barn. Mina 3 killar är ju utflugna för länge sedan.
Känner mig tom just nu, flyr in i en bok.
Bryt inte ihop och gör dig beroende av honom. Stå rak. Det handlar bara om att dom tror dom
kan manipulera oss. Jag går inte på det längre.
Tänker på dig
Konstnären

Pellepennan

Hur har veckan varit Kastellen? Har funderat hur och vad du kom hem till i söndags? Hoppas det går bra och att du kanske är tillbaka
i stugan med barnen? Har själv, som från klar himmel haft en riktigt jobbig dag. Konstigt hur det kan dra över en utan förvarning.

Men imorgon vaknar man till en ny nykter dag, den bär säkert ny positiv energi med sig

Ta var på dig!

//PP

Äntligenfri

Hej och tack för att ni bryr er om, det värmer i hjärtat!
Lugnt läge när vi kom hem förra söndagen. Maken var nöjd, glad och uppåt angående sin helg. Ville gärna dela med sig av hur bra han hade haft det och jag tyckte han var insiktslös även i det... Först bete sig som en skit och sedan ska man dela Hans glädje, finns en respektlöshet i det...
Veckan har trots allt varit lugnare och bättre än på länge och jag har till och med känt mig glad utan magont mot slutet av veckan. Maken har varit nykter tror jag, och har han inte det så är det hans problem, hans skam att han isåfall har smyg druckit! Känner att jag just nu kan släppa mer av oron, det tar inte All energi för närvarande.
Vi hade ett bra möte hos terapeuten i veckan och har kunnat prata lite därefter, närmat oss lite. Vi är ju inte på samma plats beträffande vårt drickande men kanske att vi är i samma process...
Maken påstår att han både läser och tänker mycket, att han har dragit ner mycket på sina intag men det vet ju bara han. Jag tycker mig iallafall ha sett en förändring denna vecka, framförallt i resonemanget och attityden. Det inger mig med hopp om framtiden!
Vad som sedan ligger i framtiden kan bara tiden utvisa men jag har känt att han faktiskt har en vilja till förändring.
Han har till och med sagt att han tycker att jag är jätte duktig som inte dricker och att det är tack vare mig som han har påbörjat sin process! För mig är det stort!
I helgen är vi hemma. Maken har planerat för en alkohol fri överraskning. Tyvärr är jag inte så pigg, virus, så vi får se om det blir något. Tanken är hur som helst God och viljan finns där vilket är trevligt och långt mycket mer än han visat på flera månader.
Jag har varit på jobbet hela veckan, varit produktiv och känner mig starkare igen!
Hur går det för er pp och konstnären? Har tänkt på er också. Kram