Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

Segra

Hej Kastellen!

Jag vill verkligen tacka dig för att du har delat med dig av din historia här inne!
Det har betytt mycket för mig att läsa om det du berättar.
Känner igen mig så mycket i dig så det anar du inte.

Har dessvärre inte haft tid att skriva här inne till dig förrän nu.
Och nu är jag samtidigt lite bekymrad för vart du tagit vägen. Tänker på dig ofta och undrar hur det går för dig.

Din berättelse fick mig att inse att jag inte var ensam om att känna och tänka som du. Har under många år förstått att jag är medberoende och att jag själv druckit för mycket för att slippa konfrontera och stå ut med min sambos drickande. Har läst på om ämnet medberoende massvis av gånger men inget var lika effektivt som att läsa din historia, som egentligen var som att läsa min egen. Bara det att den tog skruv när någon annan skrivit den åt mig, så att säga.

Jag har precis som du valt att sluta dricka. Visserligen bara sen i påskas då jag nådde mitt bottenmärke.
Efter det började jag läsa här inne och hittade din tråd som som sagt verkligen fått mig att nyktra till och förstå vidden av vad jag hållit på med i drygt fem år.

Nykterheten känns som en stor befrielse och den hjälper mig att se saker som de faktiskt är och min inre styrka kan äntligen komma fram och ta tag i det jag förträngt så länge.

Tog mig i veckan till mitt första Al-anon möte, vilket jag dragit på i typ fyra år.....!!!
Det var världens tröskel att kliva över, men när jag väl klivit över den kom en våg av värme och hopp emot mig!
Så himla fantastiskt glad att jag tog mig dit och vill säga till alla andra som tvekar. GÅ dit!! Ni kommer inte att ångra er! Jag lovar!!!

Nu lite kort om min resa sen i påskas.
Jag sa till sambon att nu vill jag att vi är nyktra länge, minst en månad! Han höll väl med om att det vore bra, som han alltid gjort alla andra gånger jag tagit upp ämnet.
Enda skillnaden var att jag denna gång verkligen menade det och sa till honom att jag menade allvar och inte skulle acceptera något; -ja, men några öl kan man väl få ta, det är ju ändå onsdag och jada jada jada.... Ni vet vad jag menar... Vi har alla här inne hört det förut!

Jag kände en stor befrielse från dag ett! Skrev till och med i min kalender; Välkommen nykterhet!!! Och menade det ända in i ryggmärgen!
Det gick snabbt att återfå styrka kraft och mod och efter bara en vecka började även ett nytt slags mod växa fram. Ett mod att stå upp för det jag tycker och tänker och vad som faktiskt är viktigt för mig. Sambon däremot gjorde sig omöjlig och var svår att umgås med. Han verkade lida enormt och ville helst bara sova medan jag äntligen kände mig pigg och glad.

Nu till en parentes men en för mig en väldigt viktig och otroligt störande sådan. En som är otroligt skämmig och enormt svårhanerad.
Min sambo är inte bara beroende av alkohol utav även porr.
Så där ja, nu var det sagt också! Men lika bra att ta hela skiten på en gång.
Sluta mörka för omgivningen, vilket väl är den medberoendes signum, mer eller mindre.
Berättar för jag vill bli fri från mitt medberoende!!!

Med det sagt kan jag berätta fortsättningen på historien. Han bara sov och sov och jag, medberoende och kontrollerande som jag är, kunde inte låta bli att hitta historik i MIN dator. Något jag lovat mig själv att sluta kolla och som jag klickat bort (att spara historik), för att just inte kunna kontrollera utan istället lita på honom......
Jag visste alltså inte att jag hade sparad historik i min dator men råkade hitta sådan ända från januari i år!! Och den var inte så rolig, med tanke på att min sambo lovat att han slutat och att han aldrig skulle göra det på min dator!!!

Ja ni hajar kanske känslan? Som en kniv i magen! Precis som när han lovat vara nykter och ändå handlar hem alkohol. Precis som din man Kastellen, som får det att låta som det bara är ett par öl och att det är jag som är en glädjedödande som inte kan låta honom bara ha det lite bra..... Att sen jag har ont i magen skiter han blanka fan i! Känner igen den där historien om
O'lerys som dubbelskrev så himla klockrent!!!

Vi har haft det jobbigt och bråkigt lääääääänge men när sambon lovade att vi skulle vara nyktra minst en månad blev jag så glad att jag köpte en resa till oss till slutet av sommaren, till vår favorit ö i Grekland. Tänkte att vi skulle ha en morot och nått trevligt att se fram emot.....

Men när porrsurfandet blev påtagligt igen dog något i mig.
Och när han ringde till mig på jobbet och sa att han inte skulle få betald semester de två veckorna jag bokat in, och betalat, gick något i mig sönder.
Det blev droppen som fick bägaren att rinna över!!
Han hade alltså inte kollat upp detta med semester utan baran gissat att det skulle gå bra. Återigen totalt oansvarig.

Jag bröt ihop på jobbet och grinade. Mina kollegor kunde inte undgå att se hur ledsen jag var och jag bara kunde inte hålla emot längre.
Är ny på jobbet och har försökt hålla upp en fin fasad, trots blåmärke på arm och ständig ångest för förhållandet.

Jag konfronterade sambon när jag kom hem med att, nu har alla på jobbet sett mig storgråta pga dig.
Hans reaktion på detta fick mig att vända i dörren. Han gick till motattack och nästan skrek i raseri; Är det mitt fel att du börjar tjuta på jobbet!!!.???

Sen dess har jag hållit mig borta så mycket det går och förklarat att jag inte längre vill vara ihop med honom och att jag vill att han flyttar.
Det har jag sagt mååååånga gånger men aldrig menat det så mycket som nu.
Jag har insett att vårt förhållande aldrig kommer bli bättre och att jag faktiskt är värd ett bättre liv än det jag har med honom.

Jag reste bort över Valborg och då kunde han inte heller låta bli att dricka alkohol. 7 dagar klarade han!! Duktigt va??
Och när jag konfronterade honom med detta och sa att, du klarar ju inte att vara utan alkohol, så svarade han föga förvånande att: Det kan jag visst, men jag kanske inte vill. Detta är ju nått du bestämt, inte jag....... Osv... Har jag hört den förut? JAAA,

Han har försökt att fjäska och föreslå att vi väl kan hitta på nått kul, fast vi är tokosams. Och äntligen har jag förstått att jag har rätt att säga NEJ!
Utan krusiduller säger jag nej, jag vill inte umgås med dig, det är slut och du ska flytta. Upprepar detta som ett mantra och försöker inte gå in i diskussioner med honom för vad jag än säger så hugger han och blir riktigt elak!

Han har fått denna månad på sig att flytta och jag har deklarerat att efter det så byter jag lås och ringer polisen om han kommer hit ändå.
Han kör offerkoftan på och försöker få mig att tycka synd om honom. Han har ju inga vänner och inga pengar och stora skulder så hans chanser att hitta nånstans att bo är små. Men denna gång måste jag tyvärr skita i det för nu är det vinna eller försvinna som gäller.

Vill inte slösa bort fler år på att vara olycklig ihop med någon som förnekar sina problem och projicerar sin ångest på mig.

Så på väldigt kort tid har det hänt enormt mycket!

Hoppas att du Kastellen förstår vad du gjort för mig!! Och hoppas min historia ger dig styrkan tillbaka att tänka på dig själv och ditt bästa, för en gångs skull!!

Stooooort tack och lycka till med allt!!!

Tillsammans kan vi

Segra!!!

Äntligenfri

Wow vilken egoboost Segra, tack!
Jag har aldrig haft en tanke på att min historia skulle kunna vara till så stor hjälp, själv känns det mest som att jag skriver av mig och söker stöd för egen del. Tack för att du delar med dig, det betyder ofantligt mycket ska du veta!
Jag tror att vi är många som är i liknande situationer och delar liknande erfarenheter.
Det du beskriver om din partners brutna löften, projicerade, manipulerande och ljugande är ju typiskt för sjukdomen och oerhört påfrestande för de som är närstående.
Jag tänker även på det du beskriver runt porrsurfandet att även det är en del av hans missbruk. Har man en missbruks personlighet så tenderar vi att missbruka allt som ger vårt belöning system stimulans. Dvs vårt belöning centrum i hjärnan. Många som slutar dricka ersätter istället det med att missbruka något annat, eller som din man så kan man ha flera missbruk samtidigt. Därför är det viktigt för alla oss som vill sluta med vårt missbruk att gå till kärnan med problemet och arbeta med det bakomliggande beteendet till vårt alkohol missbruk. Om vi inte gör det är risken för återfall stor eller så riskerar vi att börja missbruka något annat, exempelvis träning...
Det låter iallafall som att du inte längre hyser så stort hopp om att ni har en gemensam framtid framför er, det låter som att du är redo att ta steget ur din relation och påbörja din vandring i framtiden utan honom. Tråkigt att det kommit till den punkten men ibland nödvändigt. Jag önskar dig all lycka på din inslagna väg och att du tar all hjälp och stöd du behöver för att fortsätta hålla dig nykter! Mötena och forumet är en mycket bra början!
För egen del är jag inte redo och har inte heller viljan att lämna mitt äktenskap. Jag har fortfarande stort hopp om en ljusare framtid tillsammans med min make, även om det finns stunder av hopplöshet. Jag jobbar mycket med mig själv för närvarande, med mitt val av hur jag vill använda min energi och vart jag vill styra mina tankar. Som medberoende kräver det en hel del själv disciplin men ger mer ork till annat.
Som du kanske hör av mitt "tonläge" så har jag haft en ganska bra vecka bakom mig. Nästa vecka kanske jag gråter på forumet igen men jag hoppas inte det. Hur som helst så kan vi bara ta en dag i taget, allt annat riskerar att bli för stort och övermäktigt.
Min förhoppning är att jag om några år har liknande historia att dela med mig av som mulletanten, mullemannen och Berra. Dom är fina förebilder!
Tack än en gång för dina fina ord, jag blev både glad och förvånad och det betyder mycket för mig!
Var stark och fortsätt vara nykter så ger du dig själv förutsättningar till ett fantastiskt och innehållsrikt liv! Kram

Äntligenfri

Plötsligt hände det någonting, en märkbar förändring i stämning, atmosfär och något som var svårt att sätta fingret på! Från ena dagen till den andra så kändes inte Maken som min motståndare, det var inte krig i luften och ett saknat lugn infann sig... I ca två veckor har det känts så. Han har inte gett något nykterhets löfte och vi vet båda att han har druckit men jag har struntat i det och han har varit vänlig på ett sätt som jag känner igen från förr. I veckan har han varit bortrest och jag fattar att han varit full på resan men det får vara osagt.
Idag har det varit svårigheter bland familje medlemmar runt ikring oss och ikväll flaggade han att han tänkte köpa några folköl till maten... Ingen är så törstig att man behöver Några öl till maten varav varnings flaggan åkte upp!
Jajamen han kom hem, tog mat och blev nästan omedelbart otrevlig och knäpp på ett bekant vis. Jag påtalade att han betedde sig som att han var full, jajamän blev svaret!
Så vart landar det då? Vad, hur och när har han druckit? Har han kört bil på fyllan igen, gömt sprit osv?
Verktygen när det uppstår jobbiga situationer är obefintliga, direkt ska det bedövas och fly in i dimman! Jag är så jävla förbannad, less och besviken!!
I fredags var vi på samtal och alkohol frågan kom som alltid upp, het potatis. Han menade att jag måste slappna av och lita på honom... Men lita på vad, att han kommer att svika igen, att jag ska få gå och invänta vad han bestämmer sig för, att han ska få ha makten över hur min och barnens helg kommer att se ut?
Nej tack att slappna av gör jag när jag känner mig trygg och lita på gör jag när han har jobbat upp tilliten igen! I min värld ställer han orimligt höga krav och förväntningar i det avseendet!
Ikväll på fyllan så passade han även på att lägga skulden på mig över släktingens dåliga mående eftersom att jag pratat med personen ifråga om våra alkohol problem. Denna jävla skuld beläggning! Det känns som att jag konstant måste försvara mig!
Jag ska leva under extrema och plågsamma förhållanden, jag får inte prata med någon för att få stöd och andras reaktioner och beteenden är mitt fel! Själv försöker jag bara att överleva men även det borde jag tydligen göra med ett leende!
De jag valt att prata med har känt till makens drickande sen före min tid. Det är släktingar som älskar honom oavsett och som vill honom väl.
Responsen har varit att alkoholism botas med ett lyckligt äktenskap och om maken super så är det mitt fel eftersom jag är så självisk. Jag måste ändra mig så han blir lycklig och därmed slutar supa!
Person nr 2 har själv alkohol problem och dessutom psykiska problem men älskar min make högt. Den personen har det senaste året ställt mycket frågor om drickandet och jag har berättat en del men också sökt stöd när det varit som värst och jag knappt har kunnat andas. Tragiskt nog har jag inte haft någon annan att kunna prata med...
Så visst det var kanske inte så smart men att det är mitt fel att hon nu igen dricker mer och oftare och ballar ur och ställer till rabalder är inte något jag tänker bära skuld över!
Jag känner mig drabbad! Dom super och beter sig som knäpp skallar, hur kan det vara mitt fel?
Om maken inte söp och gjorde mitt liv till en plåga så skulle jag inte behöva någon att prata med, och om släktingen inte söp så skulle hon inte bli knäpp och balla ur!
Jag efterlyser eget ansvar!
De beter sig illa men skulden är min! Jag hamnar under luppen som den som gör fel, ständigt under attack...!
Jag är i verkligheten också den som kämpar för att återhämta mina krafter efter en depression, jag är den som varit nykter i över fyra månader trots dessa levnads förhållandena. Jag är den som försöker laga det jag sabbat med och för barnen och jag är den som egentligen behöver stöd i allt detta!
Jag har fortsättningsvis inte lust att ha någon som helst kontakt med makens familj! Jag orkar inte varken prata med dom eller vara ikring dom. Jäkla energi tjuvar! Parasiter, kobra!
Ja jag känner mig ordentligt uppretad, jag har fått nog av att försöka men aldrig duga!
Är man tyst eller pratar man så är det fel, svara på tilltal eller inte svara-båda är fel, vara som du vill eller som dom vill- båda är fel, bry sig eller inte bry sig- båda är fel osv... På mig går det att hitta hur många fel som helst! För att inte tala om om jag söker stöd och hjälp så är det för att jag är egocentrisk... Suck! Dra åt helvete!
Så lördag kvällen tillbringas på numera sedvanligt vis i sovrummet för att slippa sitta och lyssna på makens elakheter. Sen när han smulligt av i soffan så kan man smyga ner och hämta sig lite snacks. Barnen är utspralade på sina rum för ingen hör tvn pga hans snarkningar...
Familje mys lördag var det tänkt ikväll, tur att en person fick som han ville helt utan hänsyn till oss andra!
Såna här jävla skit kvällar skulle jag kunna gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka, aldrig mer utsätta mig för dessa ständiga påhopp och anklagelser och aldrig mer utsätta mig för dessa sjuka manipulerande människor!
Jag skiter snart i dom hela bunten, dom bara tar och trycker ner och jag är spyless på att vara deras jäkla hackkyckling. Den som dom använder sig av för att rättfärdiga sig själva och sitt eget beteende!
Jävla skithelg, jävla skitliv när man inte ens kan lita på och luta sig mot den man älskar!
Fortfarande varken kåt eller lycklig men har hunnit få en glimt av hur det känns att ha en fungerande vardag...

precis efter en sådan upplevelse, typ, som jag bar ut det nödvändigaste + några kära personliga saker till bilen mitt i natten, for min väg tidigt, tidigt. Efter en halvtimme ringde jag hem och sa att nu har jag gått. Det var en av familjeskäl mycket olämplig dag men den gången kunde jag äntligen bortse från det. Efter att säkert minst 100 gånger ha sagt "fattar du att jag står på tröskeln" behövdes detta för att han skulle fatta.

Jag vill inte ge råd... men ditt inlägg påminde mig efterhand som jag läste om mitt uppbrott. Inledningen kändes så positiv... den första varningsflaggan var minnet av de varningar för terapeuter som inte har kunskap om missbruk som tidvis förekommit här. Numera tror även jag att det är mycket viktigt då missbruket verkligen förändrar människans beteende och handlingsmönster så gravt. Den andra var din mans hastigt påkomna otrevlighet efter nån folköl - det känner jag också alltför väl igen.

Fint att du sett att du genom att sluta ta ansvar kan påverka stämningen... men i övrigt kan jag inte låta bli att säga som Grynet: Ta ingen skit! Ta inte emot mer, det räcker nu! Jag skriver detta med hjärtat i halsgropen, jag vill inte ge råd och jag minns de raka besked jag fick i början här... och att jag alltid valde min egen väg och lärde av misstagen. Det ska förstås du också göra och jag tror du fixar att göra det!

Det är inte din man som är jävla skit, det är missbrukaren i honom - en Mycket Mäktig Motståndare.
Trycker på Spara med tvekan men gör trycker ändå... du behöver inte finna dig i skitlivet och du ska inte behöva vara hackkyckling.
Önskar dig en bra dag! / mt

Pellepennan

Toppen att du i alla fall lyckas stå emot själv i allt det jobbiga du beskriver. Försök tänka på det och göra det till den framgång det faktiskt är. Så länge du grejar det kan du bara bli starkare och starkare, och då kommer du att kunna lösa det andra med. Kanske inte idag eller imorgon, men jag tror du löser det. Du förtjänar att ha det annorlunda och inte behöva ta skit som mt. skriver.

Det verkar som att han ger dig "lite godis" ett par dagar/veckor genom att behandla er relation lite bättre sen "tar" han ifrån dig det , genom att ´bete sig så illa på fyllan. Ja det är verkligen missbrukaren i honom. Tycker synd om honom eftersom jag tror inte han fattar vad han på det här sättet är på väg att förlora. Ja, läser han detta så hoppas jag att han förstår att det är högsta tid att ändra på detta nu. Det är en mäktig motståndare - missbruket - men även han har en del att tampas med. Du är nämligen inte själv utan det finns många här som kan stötta och de som har erfarenhet av din situation kan även ge dig råd. Tänker på mt och dom andra på medberoende sidorna.

Ta vara på dig, ta inte skit från honom när han är på fyllan. Åk till landet nästa helg istället och säg att du åker själv.
"Egogrisen" från igår kan stanna hemma!

//PP

konstnären

Oj vad jobbigt du har det, känner så med dig. Min man har vit i en vecka idag. Men mönstret har ju varit
att när han mår som bäst har det varit dags. Han gör på sitt eget sätt säger han. Och jag bara går och väntar
på nästa period. Har så svårt att lita på honom nu efter många svek. Jag la ju ner skiten i september förra året
och han skulle ju följa med på färden satt han på min sjukhussäng och bedyrade. Tyvärr blev det ju inte så.
Skulle tro att det handlar om ett 10 tal återfall. Hårda återfall rakt ner i h-vetet. Vi har pratat om vad som
gäller vid ett ev. fall, jag flyttar det är bestämt inom mig. Jag har utflugna barn och min älskade hund som i så
fall följer med mig. Jag bara nekar att leva i sådan oro. Hade besvär med magen sista gången och gick omkring och
var ständigt arg. Du bestämmer över ditt liv. Jag bestämmer över mitt och det kan inte vara så farligt där bakom kröken.
Vi får se, en dag i taget för oss.
Är med dig i tanken
Konstnären

Äntligenfri

Tack vänner, ni är som anonyma gåvor med stöd! ♡
Jag ställer mig frågande till hur någon kan rättfärdiga sitt eget beteende genom att skylla på någon annan! Det är något jag verkligen tjatat in hos mina barn, att de Alltid är ansvariga för sina egna handlingar, oavsett vad någon annan har gjort!
Själv finner jag mig i en situation där jag hålls ansvarig för andras handlingar om och om igen... Hur kan man hållas ansvarig för något man bevisligen inte har makten över att förändra? Hur har man mage att gömma sig bakom en sådan lögn? Elakt är vad det är!
Jag saknar fortfarande ett förlåt efter helgens elakheter och jag undrar vart ånger, ursäkt och insikt tog vägen!?
Förmodligen under bussen som jag blev kastad under...
Jag orkar snart inte ta mer skit, jag orkar snart inte fortsätta vara i en tillvaro som börjar kännas alltmer hopplös.
AA säger att det inte finns några hopplösa fall, att alla har möjlighet att förändras och det vill jag så gärna tro men är det realistiskt? Jag vill orka och jag vill verkligen att allt ska bli bra men jag kan inte kämpa ensam! Jag orkar helt enkelt inte.
Jag behöver känna en uppriktig Vilja till förändring, inte en oro över att det snart är helg igen. Jag behöver känna mig trygg inte gruva mig för att det snart är semester, och jag behöver känna mig älskad inte som någon som det är okej att sparka på. Jag vill bli försvarad inte anklagad.
Ta ingen skit säger ni och jag håller med. Du vet att det inte är sant så ta inte åt dig säger mina vänner och jag håller med! Men fortfarande är jag här och tar emot skit även om det är under protest, ständigt i försvar. Och nej jag tror inte att dom har rätt i sina anklagelser men det tär väldigt på mina krafter...
Maken är som vanligt igen, inte jag... Misstänker att han drack igen söndag kväll men orkar inte tala om det så jag undviker all interaktion.
Han vill prata renovering och planering, jag skiter i det, känns såå oviktigt i sammanhanget. Jag vet ju inte ens hur livet ser ut efter sommaren så varför ska jag bry mig om en framtid som kanske inte ens är min...?
Livet är inte roligare än vad man gör det till men just nu orkar jag inte ens ha roligt. Sova har blivit mitt nya missbruk och det jag tar till som verklighets flykt.
Jag fortsätter med en dag i taget under stark oro och en ökande känsla av tveksamhet.
Jag fortsätter också under totalt oförstånd hur någon kan tycka att det är okej att vara dum utan att sedan visa ånger och säga förlåt.

Vem värnar om mig, vem är rädd om mig, bryr sig om mig och visar mig uppskattning för det jag faktiskt gör bra?
Jag är den som under lång tid försökt förändra våra alkohol vanor, jag initierade KBT, jag ordnade med ett studie besök på en behandlings enhet, jag sökte läkare medicinerade och gick i samtal för att bli frisk. Jag såg till att barnen fick börja gå i samtal, jag tog de tunga öppna samtalen med barnen och lät dom häva ur sig. Jag har återupprättat förtroendet med barnen, jag har erkänt och tagit ansvar för de hemskheter jag varit orsak till. Jag har sträckt ut en sårbar hand för att få stöd och hjälp att hjälpa Maken men har fått dubbelt skit tillbaka. Jag är den som attackeras med skuld beläggning för andras dåliga val och beteenden och Jag är den som är nykter!!!
Kärlek ska inte göra ont!

Äntligenfri

Jag vill tillägga att det är missbrukaren och det sjuka som jag snart inte orkar med längre, precis som mt skriver. Jag skulle nog orka i princip vad som helst om jag såg ett uppriktigt engagemang och vilja till förändring. Då skulle jag känna att vi går framåt!
Som det är nu så känns det mer som en ansträngning med vita knogar och sen är det sig likt när alkoholen kommer med i bilden, snacket är detsamma och beteendet likaså...
Så vad är det som krävs för att han ska vakna upp? Vad är det som krävs för att viljan att avstå alkohol ska infinna sig? Hur hjälper man någon att få insikt, på riktigt? Hur motiverar man en annan människa att välja familjen före missbruket?
Jobbigt är det med denna berg och dalbana. Nu när maken är nykter och som vanligt så infinner sig de varma känslorna i hjärtat igen, i lördags var det inget annat än ilska...
En förändring måste till och jag ber och hoppas på att Han blir den av oss som står för den avgörande förändringen!
Kram

LenaNyman

... att ha vissa saker ogjorda här i livet. Som om det inte var nog att må dåligt över sig själv. Jag är väl en bortskämd obstinat ungjävel och jag hade aldrig den tilltron till mig själv att våga skaffa barn. Jag tordes inte. Och jag är ensam. Jag gjorde en modig sak bara för att jag var så rädd för att rodna. I gymnasiet skulle vi ha redovisning och orera fritt i trekvart. Jag drog för gardinerna, samlade alla i ring, tände ljus och berättade för dom att jag var familjehemsplacerad. Bara för att jag var räddare för att stå i solsken med blossande kinder. Vad jag försöker säga här är att alla ni som är mammor och pappor ska ha en stor eloge. En rungande applåd. Ni vågade. Det krånglar till sig på vägen och ja, raksträckor är till för Autobahn. Kommer ni ihåg barnprogrammet med Hedvig och han, ugglan på taket? "Som om jag inte skulle kunna så enkla saker, jag bara frågar?" Nej, ibland kan man inte ens kliva in i duschen. Tänk om jag blir våt då, jag som redan dränkt mig.

mycket hjälp i början av att läsa, t ex Jaget och missbrukaren av Craig Nakken och biografier som Benny Haags bok och senare Jan Johansens. De, tillsammans med kunskap om hur den kidnappade hjärnan fungerar, bidrog till att jag kunde förstå styrkan, kraften i missbruket. En skrämmande insikt men också förklarande. / mt

Äntligenfri

Ett jobbigt och utmattande samtal hos terapeuten idag, helt slutkörd både före och än mer efteråt! Bröt ihop och grät massor.
Stort steg ändå då maken själv konstaterade att han är alkoholist. Starkt gjort tyckte jag.
Mötet blev ändå jobbigt och det är lång väg kvar, om det alls går. Viljan måste ju finnas där...
Ikväll hade barnen event på skolan och jag har varit där ensam. Hans barn frågade efter sin pappa vilket kändes lite sorgligt när besvikelsen syntes i ögonen men det kändes ändå bra att vara där.
Maken ringde nämligen under em och sa att han kände att han behövde tid för sig själv, tid att fundera lite vilket jag tyckte lät helt okej. Fundera och reflektera är ju alltid bra.
Sen när han sa att han skulle fara ut och cykla, käka en pizza och lovade att sova i annat rum utifall att han skulle vilja ta en öl så slog oron i kroppen igång igen.
Han sa att han inte bestämt sig om han skulle dricka eller ej, men utifall att...
Vem försöker du lura tänker jag!? Klart att han kommer att dricka!
Så vad blir det för reflektion på fyllan och vad blir resultatet här hemma senare ikväll? Det återstår att se men jag blir så trött,det blir bara värre och värre. Ljug smusslande, ursäkter osv. Jag fattar att han redan hade bestämt sig! Han frågade vad jag tyckte om det hela, men vad ska jag tycka? Jag är maktlös.
Vakna! Snälla vakna innan det är försent!

Äntligenfri

Nu har han druckit i två dagar efter det där bra men jobbiga mötet där han erkände sig som alkoholist. Jag vet inte om han har varit till jobbet idag men jag skulle inte tro det.
Tydligen steg han upp vid halv elva och for sedan iväg på cykel igen. Alltid något, att han inte tar bilen vill säga...
Imorgon har vi inplanerat After work på jobbet med avtackning av en arbetskamrat. Jag har sedan tidigare bestämt mig för att jag ska gå men med viss oro över hur det blir här hemma för barnen...
Dock känner jag att jag verkligen behöver få göra något roligt och inte bara sitta fast i eländet här hemma! Jag ser fram emot att få dansa och skratta, det känns som en evighet sedan!
Han ska hämta på dagis imorgon och vara med barnen är det överenskommet sen tidigare. Får se hur det blir.
Oro och förväntan att det blir fylla här hemma.
Jag ska självklart vara nykter och jag har sagt till de äldre barnen att ringa mig om det är något.
Jag kanske gör fel men känner mig lite trotsig också eftersom att han dricker när han vill och kommer och går som han vill! Jag vill inte att det ska drabba barnen men jag orkar inte vara inlåst hela tiden. Jag måste hämta kraft och energi ur glädje och den är kvävd här hemma.
Rätt eller fel nu har jag bestämt mig. Jag har även bestämt mig för att planera någon rolig trip med barnen i sommar utan maken. Jag vill inte ta risken att resa med honom igen.
Jag har fått nog nu! Droppen var förra helgen, har varit helt knäckt efter det. Jag tänker inte ta emot mer skit nu och jag tänker inte försvara mig mer! Han måste ta tag i sina alkohol problem på allvar annars måste vi gå skilda vägar. Jag kan inte låta barnen växa upp så här, inte på de här premisserna! Barnen och jag kan inte leva så här längre, det går bara inte, det är ett ohållbart liv!

m-m

Det låter klokt, Kastellen. Du har ett ansvar både gentemot dig själv och barnen. Ut på nykter AW imorgon, det bästa med att göra det NA är att notan blir hälften av den normala... (utom utomlands, där alkoholfria öl är dyrare än de med alkohol...), koppla bort hemma så gott det går. Du är ju nåbar för barnen, och körbar.
Hoppas det blir bra,
/m

Pellepennan

Hoppas du hade en kul och trevlig kväll på after work. Naturligtvis funderar jag på om din man tog sitt ansvar för att du med gott samvete och glädje i sinnet kunde gå iväg på aktiviteten? Jag hoppas verkligen det för det skulle visa att han även tycker att du är viktig och har rätt till annat än att bara sitta hemma och "vakta" tillvaron så att inget ska gå snett.

Tanken att göra några veckor själv i sommar är nog inte fel. Samtidigt förstår jag att det är svårt att planera och inte fråga din man, eller ens att ge honom chansen. Kanske skulle du kunna säga. Exempelvis: Vecka 26 - 29 har jag tänkt ha semester. Fokus ligger på kul saker, vila och samla positiv energi. Det är väl det som semester egentligen är till för? Alkohol kommer inte att få förekomma i år på min semester. Om du har lust att förekomma är upp till dig. Du är välkommen, men beslutet gällande alkohol är överordnat allt annat. Du full = du själv, Vi nyktra = familjen mys och skoj.

Gör klart att du inte kommer att acceptera mer skit och dravel nu.

Vet att det är enklare för mig att skriva än att genomföra. Ville bara skicka dig lite kraft och kanske bidra till handlingsstyrka!

//PP

Äntligenfri

Hej och tack för era kommentarer!
Jag hade en fantastiskt rolig kväll igår! Sång, dans, gapskratt och spex! Tokroligt!
Här hemma hade det varit lugnt så allt fungerade som det skulle.
Ett av mina barn var ändå orolig och undrade om maken kanske iallafall druckit mer än lättölen som stod i kylen... Blir lite less på att det inte verkar gå in att barnen har triggers och att han inte har förtroendet att dricka lättöl utan att skapa oro!
Idag har vi varit på skilda håll. Han med familje medlemmar och jag med ett av barnen på fritids aktiviteter. Jag kom hem, dom kolla på sport på tv så jag lade mig att vila ett tag.
Nyss gick jag ner till köket, maken hade cyklat till macken och på köks bänken stod ett fullt dricksglas med sprit! Jag hällde ut skiten, gick runt i huset och sa godnatt till barnen och gick tillbaka till sovrummet igen...
Så precis som förra lördagen och många lördagar före det så sitter jag för mig själv i sovrummet! Förra helgen var det för att slippa undan hans bråkande. Den här helgen för att undvika att bråk startas samt för att slippa vara i närheten av en fylle lukten. Känner sån avsmak när han stinker sprit...
Pp det låter bra och jag håller med om att jag egentligen borde ge maken chansen att kunna följa med om vi reser bort i sommar men jag vet inte om jag ens vill att han ska följa med, även om han säger att han ska vara nykter.
Jag litar inte på honom oavsett vad han säger och har varken lust eller ork att oroa mig för att han inte håller sig nykter. Hittills har jag inte sett eller hört att han försöker på allvar. I hans hjärna så dricker han en gång i veckan, förutom om det är fest, och då endast några öl, typ tre eller fyra, och han blir inte berusad hemma...
Förnekelse i kombination med missbruk är en stark kraft och han är inte ens i närheten av att besegra den, jag tror inte ens att han försöker om jag ska vara ärlig.
Det känns snarare som att han intalar sig att han kan normal dricka och att det är jag som äger problemet.
Så att resa någonstans med den inställningen och på de premisserna känns inte aktuellt, det blir ingen semester eller energi påfyllning för mig eller barnen. Nej han får göra sin grej, förhoppningsvis söka hjälp för sitt missbruk och lägga sin tid och kraft på att bli nykter så att hans fru och barn vill och orkar fortsätta leva med honom!
Den som lever får se och jag tänker inte bara leva, jag tänker ha ett liv!
Kram

Pellepennan

Var kanske inte direkt något genomtänkt/smart jag skrev gällande att trots allt föreslå gemensam semester. Du har så rätt i att det förmodligen bara blir jobbigt och att du fram till dess tvingas leva i osäkerhet om hur det ska bli när ni väl åker? Du får väl ta och planera för något eget trevligt med barnen. Det som är bra i fall du gör det, är ju att du åtminstone tar beslut och återtar lite av kontrollen vad som sker framöver. På så sätt är du mindre utlämnad till vad "dagsformen" hos maken kan tänkas ge dig för en tillvaro. Tror du kommer fatta bra beslut, och att du får ditt liv!

//PP

JmT

Känner igen mig på hans beteende.
Tog också cykel/gå turer på kvällarna.
Folkölen är mest för att hålla det tidigare intaget av starkare varor.

Min fru stack och gav mig ett ultimatum.
Jag mådde inte bra och antagligen inte din man heller.
Hon kom tillbaka efter en vecka.
Man ser genom fingrarna och ser inte sitt eget beroende.

Jag insåg inte att min fru tyckte det var så hemskt,
men inser det mer och mer ju fler dagar det går utan alkoholen.

Jag har ingen lång meritlista, varit nykter i två veckor, men jag har bestämt mig för att att vara alkoholfri framöver.

Mår mycket bättre fysiskt och psykiskt. Börjat ta tag i träning, gör långa skogspromenader.
Man lurar sig själv om man säger att man kan bli en normaldrickande man som tar en öl och ett glas vin en lördagskväll under myset.
Jag dricker alkoholfria öl.

Ska på A-möte om tre dagar.

Man inser inte vad man har innan det är borta.

Hoppas allt går bra och att han tar 'tag' i sitt problem..

Äntligenfri

Tänk så fort det svänger...
Vi hade åter ett långt och lugnt snack i söndags. Jag förklarade för maken hur jag känner och hur det känns i mig när han dricker, även en folköl. Jag förklarade att jag inte vill leva så här längre, att jag inte orkar mer och att jag vill och behöver att han blir nykter!
Jag sa att jag är villig att stötta honom hur mycket som helst och att jag kan göra behandling tillsammans med honom om han vill.
Jag berättade hur viktigt det är för barnen, mig och vår framtid att han tar tag i sitt missbruk och jag sa att jag vill att han ska söka hjälp.
Jag förklarade även hur mycket jag älskar honom men att jag måste välja att gå skilda vägar om han väljer att fortsätta dricka!
Han sa att han egentligen inte vill vara helt utan alkoholen men att han har insett att han måste eftersom vår familj inte fungerar annars!
Gissa om hoppet spirar?!
Jag är medveten om hur svårt det kan vara att bryta sitt missbruk och jag vet hur stor risk det är att göra snedsteg och ta återfall, men jag kan inte låta bli att känna mig jätteglad!
Den här veckan har kylskåpet innehållit alkoholfri öl och maken har luktat gott varje kväll. Vi har till och med lagt oss ungefär samtidigt om kvällarna.
Jag har haft energi och ork långt många fler timmar om kvällarna än tidigare och det har efter endast tre dagar fått mig att inse hur otroligt mycket av min energi som gått åt till att må dåligt över makens agerande, eller oro därav.
Nu förväntar jag mig inte att allt blir rosa skimrande eller att vi kommer att tycka lika hela vägen under resans gång, men jag hoppas såklart slippa uppleva det vi har bakom oss igen...
Jag stannar där för ikväll, för just idag är stenen i bröstet och krampen i magen borta. Hjärnan och hjärtat har ro och det är jag tacksam för! Jag tar en dag i taget och försöker leva i nuet som känns både bra och hoppfullt! Kram