För flera år sedan skrev jag här - massor... Om det som många av er medberoende känner igen (läs gärna - sök på blå-timmen). Nu har jag gjort en väldig resa. Har lämnat min man. Jag har varit lätt euforiskt, men också blå - fortfarande blå ... Att starta ett nytt liv, att skapa ett hem för mig och döttrarna, har varit roligt. Jag har upptäckt att det finns så många snälla människor runt mig, fått nya bekanta men också behållit många av de gamla. Men det har också funnits mycket oro - över de val jag har gjort etc. Och, framför allt, över mina döttrar. Det livet som jag och min man levde måste ha satt spår (jag träffar fortfarande min man - vi har i princip levt tillsammans hela livet - och det känns mycket konstigt att ha denna avmätta relation vi just nu måste ha - båda två .. mer om det i ett annat inlägg). Jag undrar också ibland - när började det. Fanns det alltid där?
Så till det smärtsamma - för jag skriver tyvärr här för att det är smärtsamt. Oron för barnen - numera tonåring och ung vuxen -har funnits där. Den yngsta - jag har verkligen sett henne växa sedan jag bestämde mig för att flytta. Bli glad, höja sina betyg för att hon tycker det är roligt med skolan igen, är med kompisar... Den äldsta, jag tycker vi har pratat, jag tycker jag försökt att nå fram. Men samtidigt har jag sett att hon brottats med sig själv, med inre demoner. jag har föreslagit kurator - hon har slagit ifrån sig men senare har det visat sig att hon faktiskt träffat en kurator under gymnasietiden. Jag har i min enfald trott hon behövt tid och lugn på det nya stället (de har bott hos mig hela tiden). Inte vågat pusha för mycket, men försökt att visa att jag är där. Men hon har också varit glad, träffat kompisar. Och sedan har de svartare perioderna kommit. Svårt att veta vad som beror på vad... Svårt att nå fram (har jag tyckt).
Nu har hon varit utomlands ett halvår och nämnt några gånger att hon vill berätta mer. Att hon har något att berätta. HOn vill, men vill ändå inte. Testa mig, säger jag. Jag står pall och jag kanske inte reagerar som du tror. Då skriver hon. Och när jag läser gör det så ont i mig - hon skriver om ätstörningar - först som anorexi som går över till bullemi och sedan till ortorexi. Om ångest, tvångsfixeringar, hetsträning. Hon har aldrig varit en benrangel, behövt läggas in på ett sjukhus, utan lyckats dölja det så väl. Trots signaler som jag nu ser fanns där. Hon tror jag anat - och det gör mig så ledsen att hon tror jag förstått mer än vad jag gjort men ändå inte gjort något åt det.(som med alkoholismen tyvärr - felsignalerna jag inte förstår, som gör mig orolig. Igen liksom...)
Samtidigt - mitt förnuft säger mig - NU berättar hon. Tidigare har hon inte vågat/kunnat/velat. Men det var ju DÅ hon behövde någon! Någonstans förstår jag att då, då var jag så sårbar, mitt i detta kaos som jag försökte ta mig ur, att jag inte såg och hon inte ville belasta? Eller kanske hon försökte - men jag såg ändå inte. JAG SÅG INTE FÖR JAG VAR SÅ UPPE I MITT. Tala om att känna sig misslyckad som mamma. Men nu vill hon, nu kan jag ta emot. Egentligen borde jag vara överlycklig. För nu förstår jag ju den oro jag känt, lättare kan möta hennes problem, förstå vad som händer när hon stänger in sig... Har ett förtroende.
Skriver här för att kunna vara ett stöd sedan. Hon behöver inte mina skam- och skuldkänslor, hon behöver den jag har blivit - den som gjort sig fri från medberoendet. Hon vet att jag vill väl, och jag måste bygga härifrån. Inte älta - återigen - allt som hände då.
Hade det här hänt utan min mans alkoholism? Vet inte. Och jag skyller inte på den. Jag skyller inte ens på mitt medbereonde - jo lite kanske - men känner sådan otrolig sorg över att jag inte har sett, att fokus har legat på min man och vår dåliga relation - eller snarare på hans relation till alkoholen. Att mönstret att inte se upprepar sig och att det drabbar henne!
Det som skrämmer mig, nu när jag läser på, är likheterna till alkoholismen. Förnekandet, "smusslandet" ... att gömma. Men inser också att det är jag som blir rädd av likheterna. Nu handlar det om en ung människa som vill bli bra, som har hela livet framför sig, och då måste jag inte blanda in mina hjärnspöken. Så jag försöker möta dem och tänker - 1. (negativt tyvär) - det borde jag sett eftersom jag vet hur det fungerar, 2 - nej, för detta skedde under den period jag höll på att börja möta mitt medberoende och försöka se vad som var (ja, då kommer det igen, varför såg jag inte henne då?).
2 - försöker gå till det mer positiva ... jag kan ju det här. Inte hennes sjukdomar exakt, men mönstren. Nu borde jag vara beredd, bara jag kan möta det som väcks i mig.
2b. Hon vill prata, vi har en relation och den är viktig för henne också. Vi skypar nästan varje dag nu.(hon kommer hem till sommaren ett parmånader).
2c. den resan jag har gjort ... jag hoppas den har bidragit till att hon berättar, Vågar inte tänka på hur det hade varit om jag och hennes pappa inte separerat. (lätt att tänka, vi skulle ha gjort det tidigare).
Till dig som läser - ja, vi har pratat terapi (jag betalar så klart om det inte finns bra på landstinget - kanske behöver hon både och) - och jag förstår någonstans att även om hon mycket bättre nu behöver hon kanske ännu fler verktyg än de hon faktiskt - med hjälp av kuratorn hon träffade en tid (och som tyckte hon var frisk!!! fast hon inte var det så de slutade med samtalen!!!) - har skaffat på egen hand.
Har faktiskt sjukskrivit mig - känns inte bra men samtidigt väckte det här så mycket. Har dessutom dåligt samvete för sjukskrivningen (i dag den andra dagen). Men herregud - jobbet känns så futtigt (fastän jag har viktiga möten och folk som väntar) - jag orkar liksom inte just nu. Kan man inte låta detta få tid, få landa så jag liksom kan fokusera framåt igen - och vara stöd (inte ält). I alla fall i två eller tre dagar. Är trots allt lite i chock.
Första känslan var att jag föll - jag var på väg till viktigt möte - gick faktiskt dit - och sedan åkte jag hem och bara föll. Tills jag insåg att ja, jag har varit orolig, ja jag har sett signalerna och ja, jag har försökt men inte förstått (korkad kan tyckas... och jag vet hur det är att vara medberoende men det här är ju mitt eget barn och det handlar inte om alkohol utan ett annat beteende).
Oj, så mycket och så långa röriga meningar. Slutar här med att säga - jag är så glad att hon berättade! Och någonstans känns det som allt det här började tillsammans med den här flodhästen som påverkat våra liv så mycket. Men också ... det går att välja om och även om det är jobbigt finns det ju alltid hopp!!