Hej!
Är ny här och känner mest hur skönt det är att få skriva av sig! Har alltså en sambo som under senare åren börjat dricka mer och mer alkohol i form av öl. Förr nöjde han sig med att dricka ordentligt under helger/semester men de senaste två åren har det gått åt pipsvängen. Själv har jag haft så fullt upp med att fixa och ordna med resten av familjen (två barn) så jag uppfattade aldrig hur dåligt min sambo började må. Under några månader blev han sjukskriven efter att ha gått in i den ökända väggen.Han drack mer och mer redan då, och började missköta sitt jobb. Eftersom han kunde jobba hemifrån så tog det tid innan arbetsgivaren uppfattade hur illa ställt det var, vissa dagar gick han inte ens ur sängen..... Sen började arbetsgivaren ställa krav på besök hos Företagshälsovård, provtagning för att se om alkoholintaget var för högt. Efter att han varit på besök hos 3 olika inrättningar så bestämde han sig för att lösa sitt "problem" genom att säga upp sig från sitt jobb! Så nu är han hemma hela dagarna och dricker ordentligt (8 st burkar 5,6% öl + ca 8-10 folköl) med 1 till 2 dagars mellanrum. Sen sover han hela dan efteråt. Mår så dåligt då vi har en liten son som är hemma med en pappa som bara sover på dagarna. En pappa som inte lagar mat, i bästa fall hjälper sambon till och brer en macka till frukost. Vi har även en stor hund som vi köpte i hopp om att långa promenader skulle bli bra terapi, numera ligger den inne hela dagarna och ibland blir den rastad under dan annars får den vänta tills jag kommer hem från mitt heltidsarbete vilket innebär att den får hålla sig 10 timmar. Om det bara var jag så skulle jag kunna hantera det, men nu drabbas flera som inte alls kan påverka sin situation utan blir lidande pga drickandet.
Sambon skyller på allt och alla, okvädningsorden haglar när han dricker och han sitter som en kung och skriker order och alla ska lyda! Vårt större barn törs inte ta hem kompisar längre för man vet aldrig vad pappa gör. Hur ska man få honom att förstå? Han har lovat bot och bättring så många gånger under årens lopp men det blir bara värre. När stora barnet för några veckor sen önskade att han skulle dö så vi fick lugn så gråter man i själen för vad man utsätter sina barn för. Ska man fortsätta kämpa?