Hej!
Jag har läst en hel del här på forumet av och till de senaste två åren. Tror det har tagit mig den här tiden att Verkligen se och erkänna mitt och min mans missbruk! Jag har i och för sig inte varit nykter mer än en och en halv månad minus en helg i januari, men jag är stensäker på att jag nu har nått vägs ände i mitt missbruk. Så fort jag känner minsta sug behöver jag bara blicka bakåt, känslan av att aldrig mer behöva uppleva många av mina minnen är utan tvekan starkare än suget efter alkohol! Jag har även pratat med mina barn och ställt raka frågor om hur de känner och har upplevt de senaste åren med vårt drickande. Deras svar är ibland så jobbiga att ta att jag egentligen skulle vilja slippa höra och gå därifrån. Jag har tvingat mig att lyssna och ta till mig det de säger, även minnet av deras ord är en stark drivkraft för mig att hålla mig nykter!
Jag är som sagt väldigt motiverad, har varit inne på detta länge och nu gjort slag i saken. Min man däremot är inte med på samma tåg och det är väldigt svårt! Jag vet inte hur jag ska tackla det. Han säger att han vet att han har problem men är inte beredd på att sluta dricka. Snarare tycker jag att hans drickande eskalerat men han hävdar att han dragit ner. Han dricker när "han känner för det, numera i stott sett alltid starksprit. Han har smygdruckit en del undet åren och gör drt än mer nu sedan jag slutat. På senare tid har han druckit innan han kommit hem eftet jobbet och då också kört bil på fyllan. Några gånger, såsom ikväll, har han tagit in på hotell för att dricka och sen kört hem. Alla tillfällen har j a g oroat mig då jag inte vetat vart han varit och han inte svarat i telefon. Till saken hör att han inte verkar ha ett dugg dåligt samvete utsn ständigt ursäktar sitt beteende med mitt tidigare beteende. Tydligen har jag sagt och gjort saker genom åren som gör att jag inte har rätt att tycka något i nuläget. Sitta i glsshus och kasta sten som han säger. Jag Har sagt och gjort en massa skit, som de flesta av oss och jag mår jäkligt fåligt över det! Men jag vill inte göra så mer oc h jsg har insett hur illa jag gjort min omgivning och mig själv. Men jag har väldigt svårt att acceptera skuldbördan av både mitt och hans missbruk! Att vi inte strävar mot samma mål är väldigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera hans missbruk. För närvarande går det massor av energi till att kontrollera honom och hans gömmor. Jag har ju valt att inte leva så längre samtidigt som jag lever med en man som än så länge valt att fortsätta... Vi har 6barn i hust mellan 2-17år, slla mår dåligt på olika sätt över konsekvenserna av vårt drickande, och nu över konflikten som uppstår av att vi gjort olika val. Jag har velat och försökt göra något åt detta under flera år men aldrig varit tillräckligt stsrk tidigar ,han har gett massor av löften men alltid brutit dom. Jag har därför inget som helst förtroende för honom idag och min självkänsla är i botten pga mitt själförakt och hans ideliga påminnelser om hur dålig jag är. .. Alkoholen trasar sönder mitt äktenskap och min familj, vad ska jag göra för att rädda oss?

Äntligenfri

Jag befinner mig i en för mig både ny och helt oväntad situation, är inte helt klar över hur jag ska hantera den...
Min man valde helt otippat att gå på ett möte på ett ställe som bedriver öppenvård behandling av alkohol enligt 12 - stegs programmet!
Han verkar glad och har tydligen bestämt sig för att göra behandlingen!
Jag borde ju hoppa jämfota och vara jätte glad, detta har ju varit min strävan och mitt fokus under så lång tid! Jag har otaliga gånger bett till gud att hjälpa oss!
Nu när det då väl går åt det håll som jag vill så känner jag mig helt tom!! Tom tom helt blankt! Känns som att luften gått ur mig, stor trötthet, ilska och lite bitterhet...
Jag har valt att tillåta mig själv att stanna kvar i dom känslorna och ge mig själv tid att landa i det. Jag har också valt att inte uttrycka vad jag känner just nu, jag tar det sen när jag hunnit sortera i det.
Jag väljer att hålla mig i bakgrunden av hans process, jag har inte ens frågat om upplägget av behandlingen och jag tror inte att jag inbjuder till det heller. Vill inte riktigt veta just nu heller, vill inte bli involverad just nu, han får sköta det själv, jag måste fokusera på min process.
Fokus måste vara där vi vill och kan göra en förändring. Om båda lägger sitt fokus på alkoholisten så blir det inget fokus kvar till den medberoende. Som en tårta ungefär, om en tar hela tårtan blir den andra utan fika! Nej dela tårtan på mitten i två lika delar så alla kan få sin del...
Jag är ändå glad och mycket förvånad över att han själv tagit det här steget. Det innebär att jag inte behöver oroa mig under helgen iallafall och det är befriande!
Helgen tillbringas i stugan. Jag och barnen åkte i förväg och blir kvar några dagar efter helgen. Maken kom senare pga mötet och åker på söndag. Idag blir det midsommar firande i grannbyn med roliga tävlingar och aktiviteter, sedan grill middag hos min pappa tillsammans med min bror, faster och farbror samt deras familjer. Ska bli jätte trevligt och förhoppningsvis annorlunda än förra året då jag och min man var fulla och startade storbråk...
Bläh vissa minnen önskar man att man slapp komma ihåg!
Ha en skön midsommar och var rädd om er, kram!

Fina, rara Kastellen! Tror din reaktion är helt naturlig. Du har kämpat så hårt så länge och när han väl tar tag i problemen så går luften ur dig. Man märker nog inte hur trött man är förrän man släpper taget en stund och andas lite. Är nog bra om du gör som du gör. Dvs håller dig lite utanför. Annars kommer all fokus och kraft fortsätta gå till honom. Låt han göra sin resa själv. Ta hand om dig själv och barnen. Önskar dig en fin dag. Kram

konstnären

Tror som muränan att luften pyser ut. Kanske omedvetet att man är spänd som en fiol.
Är i alla fall glad för din skull. Han vill nog nu, kanske nått sin botten.
Ta dig tid att vila och göra ingenting det behöver du säkert. Måste säga att jag skulle
bli chokad om min gjorde lika dant. Inget drastiskt har hänt här hemma. Någon brytning har
inte kommit till. Kanske är det så att han ska ner i avgrunden för att vilja förändra.
Hoppas du får en fin helg
Konstnären

Äntligenfri

Ja ni förvånad och överraskad är bara förnamnet... Positivt är det och ändå känner jag mig mest irriterad på hans plötsliga insikter!
Helt plötsligt så kan han allt, han har förstått dom tolv stegen genom annan litteratur än det jag läst, han peppar andra som han tycker borde göra en förändring, verkar ha bestämt sig och är motiverad för att inte säga engagerad i att leva nyktert! Själv blir jag irriterad! Irriterad på hans oförmåga att hålla tyst just nu, han snackar och avbryter hela tiden och om saker jag själv gick igenom för snart ett halvår sedan och lämnat bakom mig!
Jag vill inte börja om från början, jag ids inte diskutera med honom i det perspektivet om han inte kan hålla snattran och lyssna också!
Aldrig blir man nöjd!
I min egen process handlar det mycket om reflektion i det tysta just nu. Jag säger inte lika mycket som förut, har inte det behovet.
Jag låter insikterna falla på plats.
Makens plötsliga kovändning, eller anledning att han tog beslutet nu är glädjande nog till stor del pga al anon!
Mitt ändrade förhållningssätt med hjälp av al anon och de 12 stegen gjorde tydligen enligt honom själv att han tvingades hantera sina egna tankar, känslor och beteenden. Han hade inte mig att skylla på eftersom jag backade istället för att attackera. Heja al anon, det funkade, för oss båda!
Jag tänker också på att många på forumet har vittnat om att när dom verkligen bestämt sig för att lämna så har maken vaknat till. Jag tänker att effekten blir nog ungefär detsamma som al anon, dvs man flyttar fokus från alkoholisten tillbaka till sig själv!
Jag tror och hoppas att det här kommer att gå bra och jag ser fram emot att insikterna ska börja sjunka in lite, att dom börjar landa, så att vi kan prata mera samma språk.
Jag känner att jag behöver ta även hans förändring i min egen takt. Han ska börja gå på AA möten i kombination med sin behandling, behandlingen blir minst en träff i veckan samt att han betalat för att ha tillgång till sponsor dygnet runt.
Jättebra och jätteskönt, lättnad! Och det enda jag själv uppfylls av är en känsla av att, nu kan jag äntligen åka bort, ta en weekend någonstans tillsammans med mig själv utan att behöva oroa mig för barnen!
Jodå inga problem med mitt fokus inte! Uppenbarligen 100% på mig själv! Är jag självupptagen? Har jag lyckats så bra i programmet att jag gått och blivit självisk istället?
Jag hoppas inte det men jag känner att jag har en hel del obearbetade känslor och situationer från det senaste halvåret. Jag är arg på alkoholisten och jag inser att jag själv måste hantera det och sedan lägga det bakom mig.
Framtiden ser ljusare ut än på länge och en dag i taget borde gälla, jag kommer dit snart igen, måste bara landa i det nya först!
Midsommar blev jättetrevlig, proppmätt fortfarande efter sagolik middag, roliga aktiviteter och alkoholfritt på bordet! Alla verkade glada och nöjda, inte minst barnen. Maken tog till och med fram gitarren och sjöng en stund. Trevligt!
Hoppas ni alla hade en nykter och trevlig dag!
Kram

Kastellen - det sista du skulle vara är självupptagen! Men det verkar som om mannen agerar lite som en alkoholist även nu när han ska vara nykter. Skrävlar och kan och vet allt bäst. En besserwisser som inte lyssnar. Allt ljus på mig! Innan har allt handlat om hans drickande och nu ska allt handla om hans nykterhet också... Förstår att du blir irriterad. Sedan finns det nog så otroligt mycket bitterhet, svek och misstro lagrat hos dig att allt inte plötsligt blir rosaskimrande. Det verkar som om huvudanledningen till att du stanna kvar är den yngsta dottern. Om han nu är och skulle förbli nykter, så faller det argumentet. Klart man börjar se alla hans fel pch brister nu. Antingen tar du den här chansen och lämnar honom. Eller så väntar du lite och ger er båda lite tid och ser vart det bär av. Nykterheten verkar ju göra oss ödmjukare än tidigare, så han kanske taggar ner om ett tag.

Tänker på dig mycket och önskar att du ska få ha det bra! Stor kram

Äntligenfri

Tack! Nej det är inte rosaskimrande utan snarare lite avvaktande och trevande...
Jag och lillan valde att stanna kvar i stugan några dagar till när maken och de äldre barnen for idag. Skönt! Jag gillar att tillbringa tid med mig själv!
Maken har ikväll varit på sitt första AA möte och var positiv efteråt. Han planerar att gå varje vecka utöver behandlingen. Väldigt positivt och hoppfullt men jag har inte kommit över min förvåning ännu.
Jag låter nog som en bortskämd tonåring som tigger och ber och önskar mig något mest i hela världen! När jag sen får det så är jag ändå inte helt nöjd!
Det är egentligen inte så jag menar även om jag själv hör hur det kan tolkas så.
Jag är otroligt tacksam och lättad över min mans beslut samtidigt som jag är ödmjuk inför att resan just har börjat. Jag vill absolut inte lämna honom, jag vill satsa på en gemensam framtid men var sak måste få ta sin tid.
Nutiden handlar inte bara om honom och hans process den handlar även om mig och barnen och våra processer! Ingen är viktigare än den andra, alla är lika viktiga.
Jag finner mig själv åter igen vara på ny mark med nya förutsättningar och jag behöver vänja mig vid det. Det innebär också att möjlighet nu finns för att gemensamt bygga en framtid och det är lite ovant och kräver en flexibilitet som inte varit aktuell på ett tag...
Tacksam för denna nya chans och nya förutsättningar! Tacksam för al anon som kan ge mig stöd och vägledning in i framtiden! Tacksam för alla er här på forumet för allt ert stöd!
Många kramar!

konstnären

Hoppas du mår bra. Lyckan kommer till dig och jag är glad att du nu har en nykter man. Det är du verkligen värd.
Ingen brytning på fronten här inte. Fattar inte att kroppen orkar. Ibland undrar jag om det är ett utdraget självmord.
Snacket gick igår att om han inte hade haft sin hund skulle han inte leva. Ja, ja tänkte jag, mycket snack men lite verkstad.
Flummigt jävla fyllesnack. Försökte sluta igår, gick ju inte sa han, svetten hade forsat på honom och darrningar tilltog undr
dagen. Så det blev lite självmedecinering som lindar in ångesten i bomull för bara några timmar. Jag har lappar framme till
psykakuten, öppenmottagningen som även har dropin tider. Alkoterapefterna där han gick en säger en gång.
Jag kan inget mer göra.Gör saker för mig själv och tillsammans med min syster min enda nyktra vän. Var även på möte igår och
det var mycket skratt och sorg.
Inget ska knäcka mig nu.
Kram och sköt om dig, tänk på dig själv
Konstnären

konstnären

Läste i dina trådar nu på morgonen. Vilken resa du gör och nu tillsammas med mannen. Din man insåg till slut
att han behövde hjälp. Undrar varför inte min man kommit fram till det ännu. I går var vi hos hans syster som fyllde
jämna. Pratade lite enskilt med hans syster om vilket h-vete jag har och att nu pågått drygt en månad varje dag.
Vad säger du sa hon är det så illa. Trots att han ringt till dom en två gånger på kvällarna och varit rejält packad.
Förnekelse kallar jag det. Kände mig bara dum som tog upp det med henne. Men ventilen behövde pysa lite.
Det bjöds på vin, öl, grogg. Mannen hade sagt till mig att han inget skulle ha, men vem blev chaufför tror du, just det
jag. Jag bjöd inte in till några kommentarer. Vet inte vad jag väntar på. I kväll ska jag på möte och träffa likasinnade.
Å, kastellen om han kunde göra som din man.
Jag tror oxså på avgiftning, han bara viftar med armarna när jag för det på tal. En ljusning i bedrövelsen är att han
aldrig är elak, men likförbannat ett gaggande fyllo. Negativ till allt, det är fel på den och den, fotbollen är katastrof
hade han varit förbundskapten hade Sverige varit med. I går kväll stängde jag in mig i sovrummet med en bok. Då började
han sin telefonterror till folk och upprepade allt han redan sagt. Hade svårt att koncentrera mig på boken.
Jag hoppas och tror att du har det bra nu kastellen, han är ju med dig nu, gott är det.
Nu blir det bilen, hunden och havet för lite motion, och meditation.
Kram Konstnären

Äntligenfri

Ja det är onekligen en resa, på gott och ont! Det positiva är att det är självutvecklande, tvingande till reflektion över både mig själv och min omgivning.
Jag har det bra just nu och just idag, jag är dock ödmjuk inför att det faktiskt bara har gått en vecka sedan maken tog sitt beslut. Men fortfarande en vecka att självklart glädjas åt. Det är en skön men ovan känsla att inte känna oro trots att jag inte är hemma med alla mina barn. Jag har haft ett par tillfällen med oro och onda aningar men det har snabbt stillats och jag inser att dom tankarna har varit obefogade. Men igen, det har bara gått en vecka.
Jag känner igen mig angående att prata och söka stöd hos familjen. Själv sökte jag ju stöd av min makes pappa och syster. Det slog tillbaka i form av att allt var mitt fel pga att jag är så självisk. Alkoholism botas enligt dom med ett lyckligt äktenskap så därför menade dom att maken drack pga att jag gjorde honom olycklig. Att hans syster senare ballade ur och började dricka för ofta berodde också på mig eftersom jag gjort henne olycklig genom att berätta om hennes bror...
Ett fruktansvärt bemötande och skuld beläggande mot någon som befinner sig i ett sårbart läge och söker stöd! Jag svär på att jag aldrig ska göra så mot någon människa!
Dåligt av dem att dessutom servera din make alkohol men det är nog precis som du säger att det handlar om deras egen förnekelse.
Skön iallafall att han inte blir elak men jag förstår och känner igen fylle gaggandet också, inte kul det heller! Mitt ex gaggade ofta på om hur allting var så mycket bättre på 80-talet, vägrade leva i nuet och gör nog så fortfarande...
Maken har firma fest ikväll och planerar för en nykter sådan med tidig hemgång. Som sagt så är detta väldigt positivt men nytt och ovant att förhålla sig till. Det är nästan som att ha en ny man, en ny relation.
Jag har byggt upp strategier för att hantera livet med en aktiv alkoholist, nu faller det och blir till stora delar överflödigt. Vilket är bra men igen ovant.
Jag känner iallafall att jag har stor hjälp av de verktyg och förhållningssätt som jag tolkar ur de 12 stegen. Jag tror att man kan ha nytta av dom i många andra situationer i livet också.
Avslutningsvis så vill jag bara säga att det är inte bara jag som gör en otrolig resa, se på dig själv! Du gör en makalös resa med dig själv och tillsammans med din make! Jag ser inget annat än att han också kommer att komma till insikt, vad annat har han för val? Han har ju själv nu tagit sitt missbruk så långt i botten att det inte finns någon annan väg att gå! Jag hoppas innerligt av hela mitt hjärta att det blir mycket snart!
Hoppas du får en energi laddande och härlig dag vid havet, naturen är fantastisk för själen!
Kram

Äntligenfri

Hemkommen från stugan under em. Kul att träffa maken och resten av barnaskaran! Barnen var nöjda med de senaste dagarna och berättade att dom haft det bra och att maken varit nykter. Glada och förvånade berättade de att han druckit vatten om kvällarna...
Ikväll är maken ute med jobbet, han tog bilen och planerade att vara nykter!
Jag skulle ljuga om jag inte sa att oron finns där. .. Kommer han hem bilburen och nykter eller faller han för frestelsen?
Nåväl oavsett så är ju valet hans, inget jag kan påverka men jag hoppas förstås få hem en nykter make!
Oj, läser min text och ser mig själv ta några steg bakåt i mitt medberoende, fokuset på maken...
Åter till mig själv!
Jag har haft en mysig kväll med barnen, gjorde ugnspannkaka vilket är en favorit! Sedan offrade jag mig för fotbolls VM för att få tid med barnen.
Fotboll på tv måste vara den tråkigaste sysselsättning någon kan tvinga mig till! Jag älskar att se mina barn spela men att se det på tv... usch! Själv gillar jag att se matlagnings program men då vill ju inte barnen sitta med...
Längtar efter att fiska i sommar, jag älskar all sorts fiske samt att äta den i alla former!
Jag har inte tagit mig tid för det på länge men i sommar ska jag göra det istället för att sitta framför tvn!
Ha en bra kväll! Kram

konstnären

Vad sugen jag blev ugnspannkaka det var länge sedan. Jag tycker fotboll är skittråkigt men tvn står på.
Du låter lugn nu och lycklig, även om saker och ting får ta sin tid.
Här hemma är allt vedervärdigt. I går när lugnet något så när infann sig för en stund, förslog jag avgiftning
på psykakuten. Men nej då, jag hade konspirerat med min syster som jobbar där. Jag ville enligt honom inget
annat än att låsa in honom på psyk så jag kunde bli av honom. Gapskrattade gjorde jag, svaret blev ja, det vill jag
så att du kan bli frisk i igen för du är sjuk, och alkoholism är en sjukdom. Det har smugit sig in en misstänksamhet
mot mig som jag nu har svårt att ta. Vad hjälpte det att jag sa att jag vill honom väl. Påstod oxså att jag satt och
kollade lägenheter och det är ju ingen hemlighet.
Var din man riktigt i botten när han tog tag i sitt problem. Det är i alla fall starkt gjort. Det visar ju att han
vill behålla dig.
Han sa även att han kunde flytta som idag då, det var inga som helst problem med det. Gör det blev mitt svar.
Alltså dom här orden låter som om man gick i förskolan. Orkar ingenting just nu.
Det som räddar mig är att jag själv är nykter och kan och måste komma till min lösning, mitt enda liv.
Är så glad för din skull kastellen
Sänder varmaste kramar
Konstnären

Äntligenfri

Hej, känns som en evighet sedan jag pratat med er på forumet!
Dagarna har varit fyllda av fotbolls matcher, cuper och gäster. Mycket trevligt och roligt men också uttröttande!
Samtliga dagar har tillbringats i nyktert tillstånd för både mig och maken! Även gästerna har fått nöja sig med alkoholfritt men ingen har klagat. Helt otroligt hur tillvaron kan förändras, jag fortsätter att vara ödmjukt tacksam för nuet också medveten om att förändring till det sämre kan ske lika snabbt som det förändrades till det bättre...
Maken fortsätter att gå på behandling samt möten. Han säger att det går bra och att han inte upplever någon abstinens vilket i sig oroar mig lite. Går det för lätt? Innebär det ökad risk för återfall eller att insikten om graden av alkohol problemet uteblir?
Nu behöver ju jag uppenbarligen lägga mer tid och energi på att jobba med mig själv och att vara här och nu! Sinnesro bönen behöver planteras djupare tror jag så jag behåller rätt fokus...
Framtiden vet vi ingenting om så varför oroa sig? Det jag vet är att när maken och jag själv för den delen väljer bort alkoholen så finns det en framtid för oss! Hur den sen kommer att se ut är ju till största del upp till oss själva!
Konstnären när maken slutade att dricka så vet jag inte riktigt om han hade nått botten men han säger själv att han kom till en punkt där han ifrågasatte vad han själv höll på med. Han säger att han ställde frågor till sig själv, typ, hur vill jag leva mitt liv? Hur vill jag att framtiden ska se ut och vad vill jag egentligen? Han säger att han insåg att han inte skulle kunna få det liv han vill ha så länge alkoholen är inblandad. Han säger också att han insett att han tagit till drickandet som en flykt undan problem och det jobbiga i verkligheten och att han nu bestämt sig för att sluta fly och istället ta tag i problemen.
Dessutom berättar han att han även druckit av ren tjurighet efter att jag slutade dricka, i ren protest för att visa att han bestämmer själv. Detta har han också insett det barnsliga i.
Jag ska säga att jag är enormt stolt över honom! Hans beslut innebär att vi har en framtid ihop men också för att han verkligen går all in! Han går på behandling och möten men dessutom så läser han massor av litteratur och verkar ta till sig och även ifrågasätta det han läser. Han läser dessutom AA 's Stora boken.
Jag själv har varit sämre på att jobba med mig själv sista veckan och mer eller mindre bara ångat på, glömt bort att stanna upp och reflektera...
Mera läsning, möten och reflektion finns det behov av känner jag!
Jag har en lugn känsla i magen och känner ingen oro för att resa tillsammans med maken i sommar. Passar mig dock för att bli för trygg så jag har reserver om det går åt pipan.
På söndag bockar jag av ett nyktert halvår, minus min återfalls helg i januari förstås men jag vägrar räkna den som dag 1. Beslutet var taget och processen igång, i mitt sinne kommer det alltid att vara trettonhelgen som var den avgörande vändpunkten!
Ett halvår! Tiden går fort men ändå är det inte så länge sen... Jag inser hur skört det är och jag är tacksam över att jag klarat det så här långt trots en svår tid i äktenskapet.
Livet kan med andra ord bara fortsätta bli bättre!
Kram till er alla, fortsätt kämpa!

konstnären

Å vad ditt inlägg andas frid. Jag blir lycklig för din skull. Familjen och allt. Det är du värd, och jag tycker din man verkligen tagit tag i sina
problem. Allt är så nytt här, men mannen ska till en alkoholläkare i morgon, kanske kan även han stötta. Jag ska komma igen, har varit och
är lite låg. Svårt men det ska gå. Vet inte om han är riktigt sjuk nu, men allt kommer ju fram i nykterheten. Tycker inte han är samma person.
Men ångest och oro river väl i själen. Vet inte om jag är glad eller ledsen, känner mig bara utpumpad. Känner ilska men försöker behärska den.
Man får inte förstöra för en annan människa som jag tycker han gjort. Det går bra med egna nykterheten snart 10 månader.
Livet kan väl bara bli bättre.
Är i alla fall glad för din skull.
Ska ut och hämta krafter nu.
Kram Konstnären

konstnären

Varm sommarhälsning, och hoppas du har det bra. Mannen har varit nykter drygt 3 veckor, skönt
Kram Konstnären