Hur ska man orka fortsätta vara nykter, har supit bort (konsekvens av supande) hus, jobb, körkort, pengar. Sitter nu ensam och isolerad i en sunkig lägenhet. Är även sjukskriven för depression/ångest problematik. Jag har en dotter på 9 år som jag trots allt har bra kontakt med och är väl tack vare henne som jag fortfarande lever. För 2 månader sen tog jag en överdos av tabletter och alkohol. Åkte ambulans in akut men var väl mer ett rop på hjälp antar jag.
Känner bara att jag har inget att se fram emot, räcker inte med bara min dotter.
Inget jobb, kass ekonomi, inget körkort/bil, allt ser bara nattsvart ut. Åker inte kollektivt pga. panikångest så sitter jäkligt isolerad här, brutit med tidigare vänner pga. mitt mående. Känner att jag orkar snart inte mer.

och fortsätt rakt mot befrielsen..Jag lever i en avslutad relation med en man som har det som du just nu.Han har visserligen körkort och jobb kvar,men det kan pga hans leverne ryka när som helst.Finns det inte någon därute i din närhet som du kan sträcka ut handen till? Någon av de avlagda vänner du har som kanske har förstått mer än du tror?Att gå tillbaka till alkoholen i det läge du är nu är såklart det sista som finns på kartan.Enkelt för mig att säga förstås som inte är alkoholberoende.Men jag är medberoende och har en viss insikt i det sug och det elände som ni lever i.Jag tror med säkerhet att din dotter hellre vill ha en nykter och ångestfylld och ledsen pappa än en onykter som mår tillfälligt ok.Mitt enda råd är,räck ut en hand till någon som kanske fattar den.Tänk på din dotter innan du tar första klunken.Det finns ett liv runt hörnet även om du inte ser det än.

Alkohol ger ångest, skam och skuld. Detta försvinner på några veckor. Känns som du bejöver en missbruksterapeut om du nu inte har det? Hobby? Har du inga intressen? Hålla sig sysselsatt är en bra egenterapi. Att isolera sig är farligt och ger en tankar och ursäker att ta till a. Jag är ensam och det är synd om mig. Tänkte likadant som du men vaknade x2 när jag vaknade upp i en cell

Jajamänsan

Jag har lyckligtvis inte slängt huset eller körkortet i sjön, men MYCKET annat i mitt liv har pga alkoholen brunnit upp. Det jag vill säga till dig är: GE INTE UPP! Trots att allt verkar hopplöst och mörkt, så finns det alltid nya vägar, och det gäller bara för dig att leta reda på just den vägen. Vad du än gör, så ge inte upp, och alkoholen är definitivt vare sig tröst eller utväg. Allt tar sin tid att ordna upp, men jag lovar dig, att om du blir nykter, så ordnar sig allt successivt, och det är också då som du får omgivningens och ditt egets psyke stöd och förtroende, och DÅ blir du genast starkare och därmed gladare. Tro mig, jag har suttit i skiten länge. Och sedan så är mitt råd till dig: Gå till en psykolog! Du kommer aldrig ångra dig!