av trollnäsa

Jag är så trött på vad alkohol gör med mitt liv. Orkar inte ens sammanfatta min historia, men den liknar många andras.
Jag måste inse att jag inte kan vara bakfull EN GÅNG TILL i mitt liv. Mitt lilla problem är att jag "kan" dricka socialt, tex 3 glas vin på middag. Men var 15de gång blir det tokfylla, förnedring och spya. Besvikna barn och familj. Ångest.

Jag orkar inte med bakfylla och självförakt längre.
Finns nån därute som kan stötta mig?

Stigsdotter
ons, 2014-08-13 - 14:01

...de som inte kan gå på en fin middag, dricka fördrink och 2 glas vin. De där som dräller omkring med nedkissade byxor och inte klarar av att sköta ett arbete. Visst finns det dom som har det mycket värre än vad jag har och som har sjunkit djupare. Många är de människor jag hört säga ungefär som du och så tänkte jag också. JAG sitter inte på en parkbänk och super, JAG har ett hus och ett bra jobb. MEN, min parkbänk fanns i vardagsrummet.

Ofta gick det bra att dricka "värdigt" men ibland gjorde det inte det. När man har fyllt 40 borde man veta vart gränsen går och inte dricka så att man blir sjuk - varför kunde jag inte lära mig det? Problemet är ju att jag inte i förväg visste vilken av gångerna jag drack som skulle bli en sån där "för mycket-gång". Ungefär som att gå omkring med en tickande bomb, man vet aldrig när det smäller. Jag önskade att det kunde finnas något slags larm man kunde sätta i telefonen som gick igång när det blivit "lagom" mycket, bara för att påminna mig om "hit men inte längre, inte mer nu". Nån sån app finns ju inte :-)

Jag insåg också att alkoholen påverkade mig hela tiden - även när jag inte drack. Det är många som dövar depression eller olust med alkohol, jag med, men faktum är att alkohol utlöser depression. Man mår bara sämre, aldrig bättre. Alkoholen förändrar min hjärna och de förändringarna finns där även när jag är på jobbet utan att dricka.

Det handlar också om att nå sin personliga botten, hur långt är jag beredd att sjunka när har jag fått nog? Jag fick nog när jag insåg att tankar på alkohol upptog en stor del av min vakna tid samt att mina barn skulle påverkas. En människa som inte har alkoholproblem går inte omkring och funderar & planerar så mycket som jag gjorde. En människa som inte har alkoholproblem behöver inte säga till sig själv att "ikväll ska jag bara dricka 3 öl". En sådan människa behöver heller inte skriva på Alkoholhjälpen. Om jag upplever att alkoholen ställer till problem i mitt liv så har jag ett problem, detta insåg jag såsmåningom. That's it. Lösningen är inte att blunda för problemet och hoppas att en dag vakna upp utan problemet, detta kommer inte att ske!

JAG har insett att jag är en sådan som inte kan kontrollera mitt drickande. Ofta. Ibland kan jag dricka behärskat, andra gånger inte. Jag lider av en fysisk allergi som gör att jag inte kan dricka alkohol. Om jag dricker alkohol, ett glas en kväll, så kommer jag garanterat att dricka 2 glas nästa gång osv. Alkoholism är en progressiv sjukdom som bara blir värre, aldrig bättre. Den mentala besattheten som kännetecknar sjukdomen känner jag igen mig i - det spelar ingen roll hur mycket jag önskar att jag inte drack för mycket, helt plötsligt har jag gjort det i alla fall utan att förstå hur det gick till. Viljestyrka har ingenting med saken att göra när man väl förlorat kontrollen.

Jag som också älskade bubbel, och romdrinkar!!, som lärt mig uppskatta en fin (helst single cask!) whisky eller ett gott Amaronevin känner idag ingen som helst saknad efter dessa. Det är ju bara drycker liksom, finns annat gott att dricka. För egentligen, om jag verkligen rannsakar mig själv, så var det inte så mycket smaken som effekten jag var ute efter. Och då pratar jag inte bara om att bli full utan allt runt omkring - att det är så himla festligt att dricka bubbel. Men trevligt och festligt kan det ju vara utan alkohol. Faktiskt.

"Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Vem vill erkänna ett totalt misslyckande? Knappast någon! Hela vårt inre reser sig instinktivt inför tanken att erkänna vår egen maktlöshet. Det är verkligen hemskt att behöva erkänna, att vi - med glas i hand - blivit själsligen förvillade av en mani att dricka på ett nedbrytande sätt. Så förvillade att vi bara genom försynens skickelse kan bli befriade från detta." Detta första steg kämpade jag länge med, och emot!. Särskilt den andra delen (parkbänken igen). Men, ja, det var ju inte jag som bestämde längre, det var min alkoholdjävul. Efter att detta sjönk in ordentligt hittade jag vägen tillbaka till mig själv. På riktigt. Och det är så jäkla skönt, en sådan frihet!!!

Stigsdotter
ons, 2014-08-13 - 14:07

...jag har aptråkigt på jobbet efter semestern därför sitter jag här och lusar ned din tråd - Solly!

Glömde en sak: GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN :-)

Ebba
ons, 2014-08-13 - 14:14

De allra flesta som har problem med alkohol syns inte, de du ser på parkbänken med kissiga byxor är verkligen en pytteliten topp av isberget.

När jag började gå på AA trodde jag att jag var en finare sorts alkoholist eftersom att det inte syntes på mitt yttre, men om hur jag mådde inombords hade synts så hade jag sett just så trasig ut.

De allra flesta alkoholister syns inte.
/ Ebba

aeromagnus
lör, 2014-08-16 - 18:22

I vovember 2013 åkte jagbupp till stockholm för fackligt möte. Hade inte druckit på månader. Åkte direkt från jobbet. Trist åka tåg i flera timmar drog förbi bolaget. 6 7, 2 1 10.5 1 stor och en lite jäger. Hällde över i petflaskor så jag kunde dricka på tåget. Kom till centralen. Hoppade på tunnelbanan till Alvik. Åkte tre stationer till köpte en flaska till om det andra skulle ta slut. Minns inget sedan merän att jag går omkrin på landsbygden. Lyckas få yag på en taxi och hjälp av personalen att ta mig in på rummet. Dagen efter skulle det vara kurs bakis, tog återställare vågade inte in på kursen åkte till centralen ooohh systemet köpte tre flaskor. Bra med färdkost. Minnesluvkor vet att jag satt på en pendelstation. Nu har det gått två dagar, skulle jobba vsr inte hemma. På något sätt hamnar jag i Mölndal minns inte hur. Sitter på en station någon har ringt polisen eftersom man är orolig. Min fru get ej vart jag är. Polisen svänger in vill ha mitt id vet att devfrågar efter mitt personnummer kan inte svara ger polisen mitt leg. De kör mig till stationen och sedan till sahlgrenska, ringer min fru som efterlyst mig på missings people. Min fru ringer en arbetskamrst och de åker till Göteborg och hämtar mig. JAG ringer min arbetsgivare och berättar läget får hjälp, öppenvårdsbehandling som jag går på än. Lovade mig själv att aldrig dricka sprit men öl. November till juöli2014 går bra får ett återfall men för att skydda min son dricker jag ute minns inte men blir lobad igen livrädd vaknar jag i en cell. Först tror jag att jag blivit bortrövad. Dricker två dagar till. Då säger min fru välj oss eller flaskan. Har valt min familj. Vart viöl jag komma? Jo om man inte kan dricka normalt så kommer man ALDRIG att kunna dricka så som du beskriver det. Du måste göra ett val nykterist eller ett liv där inte du bestämmer utan a. Jag har bestämt mig att inte dricka mer, aldrig. Jag fick en flashback när jag satt i cellen nu i soffan. Vad i helvete håller jag på med. Ska jag slänga bort famil, jobb, hem, bil, husvagn mm för ett liv i rus och ångest. Nej keep busy living or keep busy drinking. SLUTA DRICK. Tankar på a kommer försvinna jag lovar men det tar tid.

Fenix
sön, 2014-08-17 - 22:41

att du delar med dig! En historia att komma ihåg när tankar dyker upp. Fy fana vilken fiende.

Vill_och_kan
tis, 2014-08-19 - 11:10

Jag har läst igenom din tråd och känner till stora delar igen mig från förra gången jag försökte sluta med A.

Jag insåg någonstans att jag måste sluta med A och lyckades efter mycket kämpande och lidande att hålla upp i fyra veckor. Men jag hade varken den rätta viljan eller rätt inställning.
Efter de fyra veckorna så började jag återigen med samma beteende som tidigare - men i ännu större mängder. Under de fyra veckorna så gick jag och tyckte synd om mig själv mest hela tiden.

Jag intalade mig själv att mina problem inte var så allvarliga även om jag insåg att mitt beteende inte var helt OK. Jag jämförde mig med personer som skrev på forumet i andra trådar och tyckte hela tiden att mina problem inte alls var lika allvarliga. Jag intalade mig själv att jag kommer såklart att kunna dricka normalt snart igen. Jag ska först bara bevisa för mig själv att jag kan hålla upp i fyra veckor! Om jag klarar det, hur stora kan då mina problem vara?

Och dessutom, jag är ju inte alkoholist på riktigt. Jag köper enbart fina spritsorter. Amaronevinet jag köper är ju bara för att fira att vi ska äta en fin middag. Ölen jag köper kommer bara från hyllan med specialöl. Jag klarar för det mesta att dricka normalt i sällskap med andra. Jag har fru och barn, har en chefsbefattning på ett internationellt företag, kör en fin bil och bor i ett attraktivt villaområde. De flesta ser mig nog som framgångsrik.
- Då kan man ju inte vara alkoholist! Eller?
Sådär tänkte jag hela tiden. Jag visste att jag hade problem men ville inte inse hur allvarliga de var.

Under de här fyra veckorna så skrev jag här på forumet i en egen tråd och med ett alias jag nu inte hittar. Det hade varit kul att hitta tråden eftersom jag då hade kunnat visa att det tydligt syntes att jag inte hade bestämt mig på riktigt.

Nu har jag börjat om igen!

Den stora skillnaden är att jag nu förlikat mig med tanken att inte kunna dricka alkohol igen, någonsin! Och för det mesta så känns det helt OK. Det är ju inte en myt, det går verkligen att ha kul utan alkohol. Och du slipper dessutom alla otrevliga biverkningar alkohol har! Den andra stora skillnaden är att jag nu insett att jag höll på att förstöra mitt liv. Det finns säkert grader i helvetet och det finns säkert många som har det värre än du eller jag någonsin haft det. Men för mig så räckte det nu. Jag hade nått min botten!

Nu har jag iofs bara varit vit i 15 dagar men jag känner mig för det mesta grymt stark och jag är fast övertygad om att mitt beslut är och var det rätta.

Vad ville jag med detta inlägg? Bara beskriva att jag varit i din situation. Att du måste bestämma dig annars går det aldrig. Och att gömma sig bakom att "jag sköter mitt drickande ganska bra för det mesta" fungerar inte. Inte heller spelar det någon roll om du sitter på en parkbänk eller i en fin soffa i ditt vardagsum, A kan vara ett lika stort problem i båda fallen.

Jag hoppas att du fattar rätt beslut!

Ha en underbar dag!

trollnäsa
tis, 2014-08-19 - 14:37

Det här forumet är fantastiskt.
För mig pågår det en ständig tankeverksamhet. Mitt största mål är att vara stolt över mig själv.
ironi: hade öppet hus för 40 pers i fredags...hur trevligt somhelst. jag drack ej.

Men fick minst 8 st vinflaskor i present...

santorini
tis, 2014-08-19 - 15:59

Ett mycket intressant inlägg, vill_och_kan. Så lika vi är i vårt missbruk och förnekelsen. Även jag har naturligtvis tyckt att jag varit lite bättre. Jag har ju skött mitt jobb och ingen har klagat. Konstigt egentligen, hmm. Man VET nog innerst inne att det inte är bra men man intalar sej att det inte är så farligt ändå. Och där kommer omgivningen "till hjälp", dom som inte vet hur illa det är och tycker att man överdriver. Och så dom som blir störda av förändring. Ett glas kan du väl ta, och man vill så gärna tro på det. Och så eskalerar det. Varje gång jag höll upp och sen började för att jag tyckte att nu kan jag hantera det så blev det hastigt mer och värre.

Du säger en intressant och avgörande sak: "Den stora skillnaden är att jag nu förlikat mig med tanken att inte kunna dricka alkohol igen, någonsin!". Så kände jag och då först går det att få en varaktig förändring. Man måste acceptera det och sluta tycka synd om sej själv. Det finns värre saker här i världen än att inte få dricka alkohol.

Man når sin botten och fattar beslutet att nu får det räcka. Gå under eller skaffa sej ett bra liv. Hur kul var livet med alkoholen egentligen? Det fina är att livet är så mycket mer innehållsrikt och roligt utan. Så många fler valmöjligheter. Inte alltid kul och lyckligt men inte dessa hemska dalar och ångest och skam. Det kan känner tror jag närmast kan jämföras med den som blir frälst, en religiös känsla. Den syns också på mej. Jag är stolt och tillfreds med mej själv och min självkänsla är bra. Jag har kämpat mot alkoholmissbruk och jag har vunnit. Och jag ska aldrig nånsin tro att jag är frisk utan detta är för livet och det gör mej ingenting!

LillPer
tis, 2014-08-19 - 23:28

Vill o Kan, Santorini, ni sätter huvudet på spiken, pricken över i eller vad man nu vill säga. Jag tror att vi alla här inne som gör och gjort er resa kan skriva under på allt ni säger. Känslorna, ångesten, kampen, förnekelsen och till slut själva finalen då man inser att man inte vill o kan längre. Man har två val känns det som. Bestäm dig, ta kampen och skapa ett bra liv eller stanna kvar i misären och långsamt dö lite för varje dag som passerar.
Jag har också valt och jag vet att jag aldrig kan börja igen. Jag har testat den varianten typ tjugo gånger nu.
Lillper