Halloj här ute!
Många av er som bloggar här skriver fantastiska inlägg om hur ni har det och det är kul att läsa. Jag är 39 år jobbar som matte/NO-lärare på högstadieskola i Småland. Jag har haft en mamma som var blandmissbrukare, men mestadels alkohol. När jag var nästan 8 år ledsnade pappa och han stack helt enkelt med mig till en annan stad där han jobbade. Min pappa drack på helgerna, inte mycket alls som en vanlig person. Han uppfostrade mig och tog hand om mig efter sin förmåga. Han satte alltid mig i första rummet och jag var livrädd att mista honom. Hade ju bara min pappa. När jag var 15 träffade min pappa en 11 år yngre kvinna som drack ganska mycket på helgerna. Min pappa gjorde inte det men helgerna var katastrofer. En jul var hon så full att hon gick genom julgranen så att kulor och glitter flög. De fick ett barn, min lillasyster under tiden hon var gravid, ammade drack hon. Min syster fick inga skador och tur var väl det. Jag kunde dricka normalt fram till ca 6 år sedan. Kunde ha spritförråd för flera tusen kronor som aldrig rördes. Sedan fick vi min underbara son och då började det. Började dricka varje helg nästan. Fredag full, lördag full, söndag bakis. Började gömma sprit och ljuga för min sambo om att jag inte druckit. Smart va? Hon såg ju att jag druckit. Till och från gick jag sedan på antabus men nästa varje gång började jag dricka. Toppen blev november 13 då jag skulle till Stockholm på fackligt möte. Hade ju naturligtvis planerat att dricka lite sådär lagom, ja ni vet lyckorus. Köpte några 7,3 öl, en 10,2 öl en stor och en liten jäger. Måste ju ha färdkost på tåget. Väl uppe i Stockholm var det inte slut men tog mig ut till ett systembolag och köpte lite till måste ju ha om det tog slut. Minnesluckor men vet att jag kom till hotellet, bra på lyset checkade in fick hjälp upp på rummet. Slocknade och vaknade på morgonen. Bakis och illamående. Idag var det möten, vågade inte visa mig utan drog in till stockholm till centralen ooohh ett systembolag bunkra igen. Minnesluckor. Vaknar i en väntsal på någon pendeltågsstation. Tar mig till centralen och kommer till Linköping. Snabbt som fan in på systemet. Det är nu torsdag, min fru är orolig, ringt polisen. På något sätt tar jag mig till Göteborg. Minnesluckor. Kommer ihåg att jag mitt i natten sitter på Mölndals station. Polis svänger in, någon orolig har ringt och tycker att jag behöver hjälp. Blir lobad och först kör de mig till stationen men sedan till Sahlgrenska akut där jag får hjälp.
De ringer till min fru som nu har gått ut med efterlysning på Missings people på fb mm. Mitt i natten ringer min fru till en kollega och de åker ned till mig. Jag åkte en tisdag upp till Stockholm, nu är det lördag. Abstinens, skam och skuld börjar infinna sig. Jag har ju varit borta en dag från mitt jobb utan meddelande inte bra. Jag fixar att tända av men jag mår dåligt. Syrran kommer ned med sin sambo och de stöttar. Det blir måndag och jag ska ställas mot min personal som varit jätteoroliga. Med darrande röst, knäsvaga ben inför 15 av mina kollegor berättar jag om mitt alkoholberoende. Gråten är nära men jag lyckas bemästra det. Eleverna på skolan ser mig och kommer fram, kramar mig frågar hur det är, några gråter. Vi trodde du var död. Inga av mina elever vet om att det berodde på alkoholen. Alla sms, mms, inlägg på fb jag fattade ju inte vad jag betydde för dom. En tjej kom tom upp på lärarrummet gav mig en stor kram och en stoor kanlebulle. Den har jag bakat till dig. Hur ska jag göra nu efter allt detta. Jag tar kontakt med personalchefen och jag får hjälp med öppenvårdsbehandling som jag går på nu. Jag ska också lämna prov på att jag inte dricker men det blir inte så för det går bra. Möte med soc, lobsamtal. Ingen utredning öppnas eftersom min fru var med och stöttade. Jag tar antabus, behandlingen går bra i 8 månader. Vi tar beslut om att upphöra med medicinen. Nu är det maj. Nykter ca 1 månad, åker till Stockholm på underbar semester går bra ingen alkohol. Mår ju toppen. Drar sedan vidare till Eskilstuna där syrran bor. Samma dag som vi kommer dit knackar djävulen på huvudet. Dags för ett rus? Köpen en liten och en stor jäger. Blir full. Vill inte dricka på hotellet och visa min son. Minnesluckor, vaknar i en fyllecell, lobad igen, jävligt bra gjort. Är livrädd fattar inget. Bankar och slår på dörren. Blir utsläppt klockan 3 på natten. Hem till hotellet. Frugan och sonen sover.
dag är det hans födelsedag. Jag har absitenens och drar ut vid 8 måste ha folköl. Dricker hela dagen. PÅ MIN SONS FÖDELSEDAG. Mår dåligt. På onsdagen så bestämmer frugan sig för att vi åker hem. Blir en lång resa i bilen. Hade ju gömt en flaska i reservhjulsbaljan så vid pissepaus passar jag på. Hemma sjunker jag ihop på utemöblerna, halvfull och hungrig. Frugan får handla pizza. Genomlider en helvetes natt, svettas, ångestattacker. På morgonen säger bara frugan. Åker du väg idag och handlar så skiljer vi oss. Nu tar jag beslutet. Jag ska inte dricka mer. Börjar äta antabus igen. Lobsamtal och nu kan det bli körkortsutredning. Lobsamtalet går bra socialsekreteraren är en ung tjej som jobbat på behandlingshem så hon vet. Vi har ett bra samtal och tycker att jag gjort bra val nu med medicin AA, behandling och att jag nu valt att avstå. Ska på återbesök på fredag 22/8.
Börjar blogga här, läser alla fina inlägg, börjar själv hjälpa andra. Känns bra men också avtändande på att själv dricka. Har gått med i IOGT.
Hur i helvete kan man vara så dum att efter första loben tro att man ska dricka igen och jag är lite under varning eftersom jag visste att jag om att mitt körkort kunde dras vid en lob till. Har ju inte kört onykter en enda gång. Jag vill bara säga till er som nu dricker och har beroende/problem om ni funderar på att dricka normalt någon gång. Sluta fundera, ni kommer inte kunna dricka normalt. Har alkoholdjävulen satt sina klor i er är det avhållsamhet och nykterhet som gäller. Tro inget annat. Jag har fortfarande dåligt samvete, ångest främst över att mitt körkort kan ryka en tid. Bor i glesbygd så jag måste ha ett körkort. Jag är arg över att ha svikit min son och min fru. Nu har jag valt att inte dricka. Klarar mig utan skiten. Ta hjälp av utomstående exempelvis behandlingsterapeut, AA. Vänner, släktingar och familj kan vara stöd men som samtalspartners är de dömande och ska ofta ge värderingar. Vi som dricker är inte dumma i huvudet. Vi vet att det vi gör är fel men vi har en sjukdom/djävul som vill att vi ska grogga med honom.
Det går att ta sig ur skiten, det ska jag visa och det gör jag. Aldrig mer ångest, skuldkänslor, må dåligt, ljuga, förnedra. Tänk på det!