Min särbo har lite problem med alkohol. Som idag när han mitt på dagen dricker vin. Han gör det ibland, jag vet ju bara det jag ser så hur ofta det händer när jag inte ser vet jag inte. Men gången innan denna om jag känner till var för ett par veckor sedan. Jag märker det direkt för han sätt att uttrycka sig ändras, jag känner förändringen direkt.
Finns en historik i vår relation med mycket negativt kopplat till de tillfällen då han druckit. Jag har därför så svårt för när han gör det. Han är alltid ångerfull efteråt, mår dåligt. Lovar att ändra sitt beteende, men det återkommer så jag vet inte om jag kan lita på vad han säger längre. Han blir inte dyngrak, men han blir någon annan och jag har så svårt för den han blir. Flamsig och fånig eller elak, självisk, opålitlig, man vet aldrig vad som kommer. Ofta kommer ev konflikter vi har upp till ytan just kopplat till alkohol, eller så skapar vi nya konflikter som självklart är svåra att reda ut då, och de samtal vi har då är sällan konstruktiva, bara destruktiva. Efteråt när hela vår relation är som ett stort öppet sår kan vi prata, han säger sig ha fått självinsikt. Då är det fina samtal som tidigare givit mig hopp om framtiden. Men det är ju bara tomma ord för sen är vi tillbaka där igen några veckor senare.
Att sitta själv och dricka vin mitt på dagen en måndag så att man är berusad klockan tre på dagen. Ska man tycka det är okej? Är det jag som är överkänslig och borde tolerera det här? Är det alkoholmissbruk? Det händer ju inte varje dag, han är inte utslagen efteråt, kräks inte. Det får mig att hela tiden känna efter, vara orolig. Och när vi dricker ett glas vin ihop noterar jag hur mycket han dricker, jag blir misstänksam och på helspänn.
Jag har så svårt att relatera till behovet av att behöva dricka mitt på dagen, en vardag. Jag har ingen relation till alkohol på det sättet att det känns som att det är jag som överreagerar, gör en höna av en fjäder. Det får mig att må dåligt hursomhelst, vilket inte känns okej. Men ligger problemet hos mig eller honom? Jag vet inte. Bara ledsen nu.

LenaNyman

Jag gör bara så här. Vänder på ditt inlägg. Dina sista rader är: "Men ligger problemet hos mig eller honom? Jag vet inte. Bara ledsen nu."
Och den första: "Min särbo har lite problem med alkohol."

Så du vet redan. Lyssna på och till dig själv. Du behöver inte känna dig förvirrad, överkänslig eller vilsen. Din magkänsla har redan talat om för dig att hur man nu ska titulera din särbos drickande så är intaget för högt, för destruktivt och det sliter på dig och er relation.

Kram.

/brakfylld

marlene

Samtal idag. Han med ångest och insikt om vad han gjort. Jag pratade om mina tankar, ifrågasättande av hans agerande. Jag har rätt till mina känslor och mina tankar, nu fick han dom som dom är. Tuffa saker. Hans egen plan? Ja han säger att han kanske har ett problem, eller är på god väg. Och att han ska hantera det själv. Hemma har han en flaska vin i kylen... i mina öron är det en dålig strategi och ett bevis på att han inte tar det på allvar utan säger vad han tror jag vill höra. Kommer han avstå helt från alkohol? Nej, det trodde han inte, något glas ibland kommer han vilja dricka. Och så länge han gör det kommer min oro och misstänksamhet ständigt finnas kvar, alltid. Jag tror inte han kommer klara att hantera det själv, han har ju redan testat det flera gånger. Och misslyckats.
Ord betyder ingenting nu. Handling krävs, och det måste komma från honom själv, att han vågar stå för det här, erkänner problemet för sig själv och inser att han behöver hjälp och inte minst tar tag i problemet och söker hjälp. Jag har noll respekt för honom nu.

Jag är kall som en sten just nu, känslorna har hamnat nån annanstans där jag inte kommer åt dom. Inga beslut kring oss och vår framtid är fattade, jag måste komma ur mitt vakum för att kunna besluta om riktning framåg, jag måste hitta landningsbanan först. Det gör ont att se våra drömmar om framtid krossas. Och krossas de inte måste de i alla fall revideras, till en framtid för min del tillsammans med en nykter alkoholist. Vill jag det? Vad vill jag med mitt liv? Tror jag på en framtid för oss?

villveta

.........känner igen detta. Igår skrev jag här på forumet ett brev med samma innehållet . Mina drömmar om mig och honom tillsammans är borta och det gör ont :( .
Kram

Jag resonerade precis som din kille. Jag kan ha ett problem kanske, svarade jag frugan. Då gick jag henne lite till mötes. Jaja jag fixar detta själv. Det gör jag ju inte så här i efterhand. Om han nu har ett problem så tycker jag ni skriver en lista på för och nackdelar med att dricka. Fråga honom om han kan tänka sig hjälp utifrån? Typp aa eller behandling.

Mittendaliv

Vad bra att du hittat till detta forum för stöd. Det har hjälpt mig mycket. Vi är många här som förstår precis vad du går igenom. Klumpen i magen, oroar, kontrollen och rädslan för framtiden. Jag vet att jag som du kände att hans ord betyder ingenting, eftersom jag blivit besviken gång på gång och det inte fanns någon koppling mellan ord och handling. Till slut blev jag kall, känslorna stängdes av. Så här efteråt tror jag att det var något försvar hos mig när jag helt enkelt inte orkade känna längre. Försök att hålla fokus på dig och vad du behöver för att må bra. Låt det ta tid och stressa inte fram något beslut om du i nte vet just idag vad du ska göra. Har du någon du kan prata med som kan stötta dig i detta så gör det.

Violturako

När jag dricker är där inget stopp,allt måste ta slut,har blivit värre när jag blivit äldre.

...fastän stoppet finns ju, – inom dig! Gäller "bara" att hitta, att förmå lyssna till det. Bra början att du hittat hit! Välkommen!

Li-Lo

Vad fint att du kommit hit. Du har märkt en skillnad i hur du dricker med åren, du är inte ensam! Starta gärna en egen tråd och berätta mer om dina erfarenheter, Här finns många delar med sig.

Ett stort välkommen,

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen