Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

villveta

....vänta inte längre. Jag har inte skrivit det tidigare men jag var hemma två veckor :(. orkade inte göra nåt utom att kontakta en läkare och be om ett samtal med nån som är duktigt på att styra mina tankar på nåt annat än honom.
Går inte att älta hela tiden , det går bara inte .

Hej UllaBulla,

Brukar inte skriva i den här avdelningen av forumet. Tillhör ju liksom andra sidan... men det vet du ju redan... Vill först och främst säga tack för din fina kommentar till mig för någon vecka sedan i min tråd. Omtänksamt av dig. Sedan vill jag säga att din och Stingos diskussion i hans tråd var (är) väldigt intressant. Egentligen är det nog så att "de båda sidorna" kan lära sig mycket av varandra. Själv känner jag mig dock som en buffel i porslinsbutik i den här avdelningen. Alltså, inte att du skulle vara en porslinsfigur - missförstå mig rätt! Men att jag nog kan klampa på utan att begripa att jag gör det. Med det sagt så...

... när jag läser här så känner jag så starkt - men lämna den drickande mannen/kvinnan!! Varför stannar man kvar? MEN jag har också börjat fatta att det här är andra sidan av myntet. Myntet som är sjukdomen alkoholism. På andra sidan (kan det stå) en människa som lider minst lika mycket och som kämpar minst lika mycket och mår minst lika dåligt som den som dricker. Samtidigt inser jag också att jag varit djupt medberoende i mitt ex och då framför allt i hans mer psykiska lidande (post-traumatisk stress). Därtill kan jag ju tänka vad som skulle hända om min mans drickande skulle eskalera och galoppera iväg. Vad skulle jag göra då? Lämna honom? Skulle inte tro det... Det är alltså lätt att tala om för andra vad de ska göra, men inte så enkelt när man sitter där själv.

Tyvärr går väl det här åt båda hållen. Precis som en utbränd medberoende vill skrika "sluta drick", så kanske en som tittar på den medberoende vill lägga en hand på axeln och säga "lämna"... På sätt och vis är problemet detsamma, men med olika ingång. Då kanske medberoende kan ha nytta av samma verktyg som alkoholisten? Att ta en dag i taget. Idag ska jag inte ta kontakt/fråga ut hen/leta flaskor oavsett vad som än händer. Imorgon får vi se och jag vet inte hur det ser ut om en vecka. Men inte idag. Idag lyfter jag inte luren vad som än händer. Kanske är det så att distans är nyckeln för den medberoende och att vända fokus från alkoholisten till sig själv istället. Lägga all tid och energi på den egna personen istället för på någon annan. Precis som alkoholisten inte bara kan fokusera på vad man missar utan alkohol, hur tråkigt livet blir, hur hemskt allt är när man inte får dricka - så måste fokus istället riktas mot allt bra som det nyktra för med sig. För den medberoende - fokus till allt som man slipper och hur bra allt kan vara utan att dras med ner i det mörka hålet.

Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... Tänker kanske högt utanför min egen tråd, vilket jag kanske inte alls borde göra... Menar bara väl och vill säga att din och alla andras berättelser här berör så starkt. Man känner så starkt för och med er och skulle bara vilja lägga en skyddande arm över er. Berättelserna här är en viktig påminnelse till en sådan som mig - om vad man har utsatt andra för.

Tycker att du är jättestark UllaBulla, som nu söker hjälp. Det är nog för mycket att bära allt själv. Dessutom ser man inte klart när man är mitt uppe i det. Varför inte låta någon hjälpa en och leda en rätt? Hoppas att du kan hitta ett bra och kompetent stöd som kan hjälpa till att lägga bitarna på plats igen.

Stor, varm styrkekram till dig

ja,jag vet så väl att det inte räcker med alanonmöten.Trots att jag varit en vaken medberoende länge så fortsätter jag framför allt låta min hjärna ockuperas.Även om jag ibland lyckas i mina föresatser att inte kontakta eller ringa så är det bara en tidsfråga innan jag bryter mitt löfte(dricker igen)Det är precis som du beskriver ,han är min drog.Att vara i kontakt med honom gör mig en mycket kort stund helt nöjd och lycklig.Sen försvinner han till sitt boende/sin värld och där står jag igen utan lindring och börjar då spinna på hur jag ska kunna knyta an igen.Där har du medberoendet i alla fall för mig i sin lilla lådda.Under de 20 år vi levde tillsammans så drack han faktiskt måttligt även om vi i början hade en hel del diskussioner då han drack för mycket och blandade in sina då små barn i det.Men sen la det sig på en hanterlig nivå på ett par flaskor vin i månaden.Dvs i stort sett en normkalkonsumtion.Det är därför jag hoppas och tror att detta är en hemsk fas som han kanske själv kan klara att inse att insatser behövs.Men jag har i sommar klarat att inte påverka och råda då jag förstått att han måste fatta det hela själv.Men i vilket fall så måste jag ändå påbörja mitt tillfrisknande på ett mer genomgripande plan.Bitar av mig har piggnat till,men alltför många släpar efter och faller tillbaka i gamla beteenden som varken hjälper honom eller mig.Jag hoppas att det kan ge MIG mer sinnesro.

Källan till problemet är inte ni heller,det är alkoholen och vad den gör med er.Och vilka känslostormar den sätter igång i oss.Ni kan trösta er med vad hon på beroendecentrum sa när jag bedyrade vilken fin man mitt ex egentligen var.-Jag har jobbar här länge och jag har ännu inte träffat en missbrukare som inte är en fin människa :)

villveta

En missbrukare som inte är en fin människa........Är det inte den bilden som varje anhörig har framför sig och som är bara en illusion ?
Ibland tror jag att vi säger bara saker för att säga nåt alls.
Tyvärr som gäller mig så finns det inte orden i min mun som är positiva för att beskriva vad jag tycker om min missbrukare.
Känslorna har svajat mellan de negativa och positiva men INTE nu längre . Om nån skulle fråga mig vad jag tycker just nu skulle jag säga - lås in honom omedelbart för hans missbruk gör mer skada för andra än honom själv.
Nej ....så mycket jag än skulle vilja så kan jag inte hitta eller se den fina människa.
Har tappat förtroende och kärlek och är redan övertygat att jag tänker inte strida mer för att eventuellt hitta allt tillbaka. Finns inte en chans att jag ska tro nåt bra om denna missbrukare.
Är han sjuk ? Ja det är han och....? Ha en vilja att vara frisk eller kom inte av närheten av de som är friska !!!!!
Arg !!!!!

vill veta.Och ungefär 16-17 år av dom har varit riktigt fina och (nästan) utan inblandning av problemet alkohol.Sen finns det de som blir förbytta av alkohol och fördärvar allt i sin omgivning.Så gör inte mitt ex än.Det kanske kommer,men än så länge är han mest bara bedrövlig och sjuk och full..Så därför står jag här på sidan om och lider med honom och hoppas att han ska vakna till.Kanske alldeles förgäves.

villveta

......jag vet det...
Det jag skrev var min egen ilska och bara mot min egen situation. Rent spontant men hur ärligt som helst !!!!! Kram

det är fantastiskt att först lära sig känna igen sinnesron... För mig var det så, att jag förstod att jag ofta levde i sinnesro när jag började märka de stunder jag saknade den. En viktig upptäckt för mig. Sinnesrohälsningar och kram / mt

Där hon skulle checka av mina behov.Sen gjorde hon också en test på hur hon jobbar.Jag fick plocka fram ett jobbigt minne och eftersom jag är barn till alkoholister så fanns det ju några att plocka av.Jag fick gå in i det minnet och känna hur jag kände och sen fick den stora ullabulla gå fram till den lilla.Men den stora hade inget vettigt att säga.Rättare sagt,jag kunde inte förmå mig för redan då hade jag lärt mig att man måste klara sig själv och kunna stoppa tillbaka besvikelser och tunga känslor då ingen ändå fanns att bemöta dom.Jobbigt att behöva se vilken krympling jag är bitvis.Inte konstigt att jag många gånger har svårt att känna vad jag verkligen känner utan mest upplevt mig som blank inuti.Nu ska det jobbas!

flodhästen i vardagsrummet just nu.Huvva så sjuk man är inifrån och ut.Och så många insikter i samma bok.Jag rekommenderar den till alla medberoende.Lite tungläst men väldigt nyttig.

Nu står jag då i ett vägskäl igen.Nykter och glad igår,full kl 11 idag.Jag sitter nu här och försöker hantera de känslor eller rättare sagt frånvaron av känslor som kommer.
Blank tom och även min framtid och min dag liksom ramlar ihop.
Jag som skulle ha en trevlig kväll med väninnor och kuckelura lite och kanske gå ut.Nu for all festglädje trots att ingenting har förändrats.
Jag trodde förstås någonstans att han skulle vara nykter åtminstone till i morgon.Han går alltså på sitt drickande igen med endast tre dagars nykterhet i ryggsäcken.Det kan hända att han skrapar ihop sig till vår träff i morgon.
Men han skulle eg sova över för första gången på 7 månader.Jag ser redan framför mig hur han tackar för maten,reser sig upp och åker ned till stugan så att han kan fortsätta dricka.Vad gör jag då? Blir besviken,förstår blir arg?Inte ens det kan jag känna in idag trots att jag egentligen kan förutse morgondagen.Alternativet är ju att han inte kommer överhuvudtaget.Då blir jag ännu mer satt på pottan.
Ta kontrollen,jaha hur då? Det handlar ju om att släppa kontrollen och bara låta sig flyta med och inte försöka planera så mycket.Men kanske att jag ska just det.Tro att morgondag och övernattning ska bli av.Och tillåta mig själv att bli riktigt besviken och arg om det inte blir av.Eller?

och träffade på en liten flört.Kändes väldigt bra för självkänslan.Men ännu mer förvirrande i hur jag ska göra med kvällens planer och min drinkare.
När jag stålsätter mig så kan jag se vår träff som en isolerad händelse där vi hittills har kunnat mötas.
Men just eftersom vi möts så går det också hål i min rustning.
Den tar flera dagar att laga.Men utan dessa möten ingen lindring eller bot för relationen.Att han väljer det han väljer om och om igen blir ju ett hån fast jag vet att det är precis det han kommer att göra.
Dvs jag försöker göra rätt från mitt håll,men han fortsätter ju i sitt spår.

margaretavilhelmina

Jag läser din tråd hela tiden och jag vill säga att du är en ofattbart stark människa. Jag kan inte råda dig till någonting men vill tacka för att du delar med dig.
kram

så svag och skröplig jag är just nu.Det är ju endast min låga självkänsla som inte har styrkan att sparka mig i arslet och be mig kliva ur det här med nån ära i behåll.
Nån form av självbevarelsedrift har jag ju och motor att försöka driva mig själv och det här framåt.Men när man har en motpart som är alkis så blir det liksom lite stenar på vägen.Men tack för din peppning.

Igår så ringde han vid 2 mjuk och darrig och erkänner att han är väldigt bakis och frågade hur läget var för mig.Inte så bra sa jag.Jag försöker att inte må dåligt i detta att du dricker så mycket just nu,men det är svårt att inte låta sig påverkas.Mjaha joho sa han,dvs ingenting.Men jag kommer vid 18 sa han då och framhärdade om det för första gången.Hade han backat ut så hade jag välkomnat det och det kände han nog.Vid 17 ringde han igen lite lite grötig och ville ställa in träffen för han hade inte fått sova som han behövde.
Nej sa jag du får lov att komma jag har förberett allting.Ok jag ska lägga mig igen och försöka slumra till. 18 30 ringer jag då han fortfarande inte dykt upp.Jag är på väg säger han och kommer 18 45.Så står han där i dörren,lite slirig
-Men du är ju full säger jag.Nädå,bara bakis.Sanningen står ju där uppenbar och jag säger inget mer utan vi tuggar i oss vår middag och stämningen är rätt tryckt.

Sen tog jag upp en av de insikter jag fått i veckan.
-Vi har ju pratat om det här med muren som byggts upp oss emellan och att varken du eller jag,famför allt han inte kunnat hitta nycklarna till hur man murar ned den.
Nu har jag fått reda på vad den består av säger jag.
Jaha säger han,vaddå
Skam och lögner säger jag.Så länge du ljuger som du gör pecis nu att du inte druckit så byggs denna mur på och blir ogenomtränglig.
Men den går att mura ned om du slutar ljuga.
Han svarade ju inte på det men förstod nånstans att här blir det ingen övernattning.Nä nu ska jag hem till stugan och lägga mig och sova.
Ja sa jag,jag kan inte be dig att stanna då du ju uppenbart har druckit.
Sen ska han då vänslas lite kramas och pussas och visar både sin ånger och sin längtan.
Sen åker han då iväg.Först efteråt börjar jag banna mig själv för att jag släppt iväg honom på fyllan.Visserligen inte så påverkad,men tillräckligt för att blåsa påverkad i en kontroll.

Jag meddelar barnen och nu äntligen ska vi ha en konfrontation,idag.
Vi ska träffas hos mig före och gå igenom vad vi ska säga så det inte blir så spretigt.
Då får vi se om han är nykter eller full när vi kommer ner.
Jag vet ju att onykter så tar han inte in så mycket.
Men jag ska föreslå barnen att vi skriver varsitt kort brev med kontentan av det vi ska säga och lämnar det så han kan läsa det nykter.