Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Fina xx
Min grundkärlek till dig är stark.
Likaså din alkoholism och depression, mitt medberoende och min arbetsnarkomani.
Jag kan inte säga vad som är den största orsaken till varför vi nu står här idag i denna olyckliga situation.
Denna sommar och ditt uppbrott har fått jaget i mig att vakna igen.
Jaget där mina behov och villkor sakta har vaknat för mig.
Vad som är viktigt i mitt liv.
Det har länge varit dolt då vi haft det tungt sista åren.
Jag valde att inte se.
Jag valde att leva i förnekelse i hur dåligt vi mådde tillsammans.
Min nya väg har varit att sluta fly.
Sluta fly de jobbiga situationerna som hittills varit i mitt liv.
Sluta fly från det faktum att vi inte längre kan ha det såhär.
Livet är för kort och vi måste bejaka glädjen och framtiden och nuet, annars slutar vi sakta att leva.
Jag har länge försökt att närma mig dig och det oss vi har haft tillsammans.
Det var fel väg
Jag har istället till slut insett att jag måste börja se mig själv och vad som är viktigt för mig istället för att försöka laga det som var vi.
Det gick nämligen inte att laga.
Vi måste i så fall hitta ett nytt vi.
Men först måste du i så fall börja din resa , mot att sluta fly börja leva och våga känna.
Jag kan i dagsläget inte heller säga att jag kommer att stå här, när och om du väljer att bli nykter.
Men jag hoppas att jag har kvar tillräckligt av det långa tålamod och den djupa kärlek jag ändå känner till dig.

Min älskade vän, ta dig samman och sök hjälp, den finns att få och just idag så finns i alla fall fyra fina flickor som finns där för dig.
Jag, xx och xx och xx

Jag träffade barnen före och sa att jag medvetet skulle ta ett steg tillbaka så att de skulle få chansen att prata ut.Jag har en förmåga att bre ut mig :)
De skötte det snyggt och lät väl egentligen honom bestämma hur långt in på benen de fick komma.Jag braskade ju på några gånger och fick onda ögat av honom.
Han mumlade om att kanske och nja att han skulle söka hjälp.Men vem vet.Kanske den milda approachen biter bättre än min tankvagnsmelodi.

Jag gick in tillbaka sen barnen farit men jag var inte välkommen.Nu var det något mellan honom och flickorna.Dvs de var vänner och bundsförvanter och jag var inte inbjuden.Jag sa bland annat som inte föll i god jord:
Är inte en av anledningarna till att du inte söker hjälp att du vet att de kommer att försöka förmå dig att sluta dricka innan de kan hjälpa dig? Och att det är just det du inte klarar i dagsläget.Det ville han förstås inte svara på.Jag sa också att nästa gång jag vet att han kör onykter så kommer jag att ringa polisen.Jag läste aldrig upp mitt brev.Nånstans på vägen mellan tangentbordet och hjärnan så är jag inte riktigt säker på att jag står för vad som står i brevet.Min längtan och min väntan och min kärlek.Just nu är den praktiskt taget utsuddad.Jag ska försöka få den att stanna i det läget så länge jag förmår.

till vare sig mig eller döttrarna.Men det hade jag inte förväntat mig heller.Fantastisk terapisession hos specialutbildad medberoende.
Inte en sekunds tvekan igår om att försöka eller vilja kontakta honom.heja mig.

efter sessionen hos terapeuten igår.Trots att läget egentligen är så uselt så mår jag förträffligt.Måtte nu inte himlen ramla ned över mitt huvud.

Han har gett mig samma budskap i flera år,alkoholen är viktigare.
Än sen att det är en sjukdom.Jag har gjort fullständigt klart att jag inte klarar att leva i relation med honom om han dricker.Även om jag just nu gjort en tillfällig tillbakablick i hopp om att väcka honom.

Han har valt att bli nykter på eget bevåg en gång förut och klarat det i alla fall ett halvår.Men det var tydligen inte värt det.
Var är mina skyldigheter mot mig själv?
Mot mitt liv,med vad jag behöver.
Nedspolat i toaletten för tillfället.
Dags att vakna upp lite.
Om jag då skulle gå vidare
Och gud förbjude upptäcka att livet utan honom faktiskt tom skulle kunna vara bättre.
Vad händer då?

Jag börjar få lite kläm nu på mönstret.Förbannad med all rätt.Irriterad och klarsynt.
Sen kommer då de andra insikterna.Men han är ju sjuk,han rår inte på det osv.
Men det förändrar ändå inte ovanstående fakta.
Åsså blir det frontalrkock.Sen slänga på lite medberoende och kärlek i soppan också och krydda med dålig självkänsla.
Inget vidare välsmakande pyttipanna..

i min hållning.Inte ett livstecken från exet.Det knepiga är att jag vet inte om han skäms eller helt enkelt struntar i att han körde i fyllan.Eller att barnen konfronterat honom.

Men jag börjar få denna berömda sinnesro stora delar av dagen och bryr mig mindre och mindre om hur han mår och vad han gör.Om han dricker eller inte.
Det är inte att jag inte orkar bry mig om,för det gör jag.Orkar vill säga.Men just nu så har jag släppt taget och har börjat se min dag som prio ett.Fantastisk känsla.
Om han skulle ringa så skulle det bli mer,men sedär.Inte åh äntligen ringer han.Dock har jag inte i grunden fattat något beslut om vår framtid och min inblandning.Utan jag står mest på nån sorts autopilot till han gör nästa drag.

Ebba

Jag tycker att vi alkoholister ofta är som trotsiga små treåringar.
Jag kan själv!
Jag tänker göra SÅ!
Jag tänker inte göra si!
Nu lägger jag mig här på golvet och surar så får vi se om nån bryr sig!
Skillnaden är att vi är vuxna och faktiskt ansvarar för vårat liv och handlingar.

KRAM

utan kontakt.Det stämmer så bra Ebba att han är som en tjurig barnunge.Det här mönstret har ju upprepats förut när jag skvallrat vilket han upplever att jag har gjort.
Då har han rätt att sura och tycka att jag är OSOLIDARISK Tramsigt och barnsligt då det är hans barn jag pratar med.
Känner mig fortfarande stark även om jag börjar darra lite invärtes.Är det slut nu?
Kommer jag att bli förlåten för detta svek(korkat jag vet)
Dvs jag låter hans attityd till detta glida in i mig och jag låter hans syn på det hela förmörka mitt i övrigt tillfälligt friska och ljusa sinne.

Ja det är klart en sjukdom som måste behandlas. Då krävs att den sjuke vill ha behandling. Yyvärr är det så i många fall att alkoholisten vet, vet att det man gör är förkastligt och fel MEN man fortsätter för man vill inte behandla sig med rätt medicin, utan tar fel dos av fel läkemedel.........alkoholen. Tyvärr oavsett vad du och barnen säger är den inre viljan den avgörande. Tyvärr så hjälper sällan hot och bestraffningar, inte heller omtanke och kärlek. Så jävla förkastlig är alkoholen. Avgiftning med tvång är i många fall lösningen först när man är nykter kan den riktiga behandlingen starta. OM VILAN FINNS. Tänk på dig själv och dina barn.

kan inte riktigt beskriva känslan.Någon sorts utanförskap känner jag.Jag bor inte riktigt i min egen kropp utan tankarna sticker hela tiden iväg.Jag vill liksom fly min egen verklighet.Kanske dax för en riktig dippdepp igen.Jag vet ju att jag mår bra efteråt om jag låter de komma och bo hos mig.Men jag har ingen lust att låta mig ockuperas av denna känsla igen.Trött på att låta timme efter timme upptas av detta mående.

läser mina böcker och känner igen mig på varje rad.Försöker gå bakåt och har väl hittat en del nya sanningar.Men det hjälper inte riktigt.Ska fortsätta grovjobbet och hoppas att det lättar sen.

i själen.Börjar tänka idiotiska tankar typ:
Fakta1 Han körde på fyllan.
I min värld:
Ja,men jag var ju ändå så viktig att han inte bara struntade i träffen utan kom även om han nu var onykter.Han vågade "trotsa" gällande trafiklagar för att jag inte skulle bli besviken=bevis på att jag är viktig.
Fakta2
Han har inte hört av sig på hela veckan.
Men i min lilla värld:
Han skäms förstås.
Han har ju fått skäll av både mig och döttrar det är klart han lider av sårad stolthet.
Oj,vad dåligt han ska må nu när ingen bryr sig om...

Fakta3
Han ljög och sa till yngsta dottern att han jobbade i lördags.(han satt förstås och söp)
I min värld:
Han ville skydda henne från de fakta att han faktiskt satt och drack istället.

Det värsta är att fast jag radar upp allt här så sopar det inte bort känslorna på vad som är sanning.
Min lilla värld fortsätter att regera fast jag borde veta bättre.

Kanske vi alla medberoende skulle slå sig ihop och bilda ett advokatsamfund för trasiga själar som råkat begå ett brott ;)

och ringde igår kväll.Han svarade inte första gången vilket är ett säkert tecken på att han är full.Så då måste jag ju ringa en gång till och då svarade han.Mycket glad att jag ringde så då blev jag såå lättad.Han den store fylleköraren ville prata med mig :)
Jag frågade igen hur det skulle bli då han inte hört av sig på en hel vecka.Men jodå,han ville absolut fortsätta träffas.Så vi skulle ses idag på lunch.Jag vet inte var detta ska leda,men på något märkligt sätt så känner jag att han kommer närmare sig själv eller den han var varje gång vi träffs.Jag inbillar mig inte att jag hjälper honom.Detta är fortfarande i egoistiskt syfte då jag inte klarar att släppa taget.
Ja fick ingen ursäkt naturligtvis för att vår sista träff blev så misslyckad.Vi får se hur det känns efter idag.Det känns som att jag experimenterar med mitt eget känsloliv och drar ut det till ett mycket långt gummiband som kan brista när som helst.
Och ändå denna tillfredsställelse i att han faktiskt ska komma idag.Mycket märkligt.

Dregen

Ullabulla !
Nu har jag läst hela din tråd i ett svep.
Oj.......jag är helt tagen, tårarna har runnit , känslor har stormat runt hur jag varit mot min fru, mina barn de senaste åren........
Din historia som du så känslosamt o öppet skrivit ........ger mig styrka att fortsätta min kamp , min strävan att leva nykter.
Jag är inne på min nionde nyktra dag idag.
Tack !

fast hemskt förstås att läsa att min sorgliga berättelse ändå kan ge bild åt hur jag och många andra har det.
Det är tungt,alldeles fruktansvärt ibland.Men ofta om inte alltid så har ni missbrukare om du tillåter att jag generaliserar det, ofta ett väldigt stort och öppet hjärta som gör det värt den här resan.Även om man ibland tvivlar alldeles fantastiskt.
Både på sitt eget och missbrukarens förstånd.

Fullgubbe förstås.Jaha,säger jag hur var det här då?
Jamen kan du inte komma ned till stugan istället?
Nja sa jag,fundera på om jag ska komma ned och hämta hit dig så att du kan vara här och nyktra till istället.
Jo,det gick han med på och vid 16 for jag dit.
Han luktade som ett bryggeri,men var helt klart i tillnyktringsfasen.
Väl hemma så börjar han spy och spyr väl en 4-5 ggr under kvällen.Ändå hade vi en fin kväll där vi surrade på om allt möjligt fram till 22 då vi la oss.Jag fick chansen att berätta ordentligt om min egen resa i sommar och vad gott den har gjort mig.
Han berättade att han fortfarande mår lika dåligt och inte hittar ro eller lust att leva nånstans.
Allt var bara en grå gröt.

Vi somnade i alla fall och han vaknade helt utvilad och fräsch i morse.
Jag trodde han skulle stanna en dag till då jag vet att det är idag som han riskerar att fortsätta fylla på.Men jag höll mig och skjutsade hem honom till stugan igen.
Jag fick nu se ännu mer av den man jag en gång träffade,så antingen så bjuder han till lite extra eller så har han också påbörjat någon sorts egen resa även om han fortsätter att fylla sig med alkohol i allt större mängd.
Vi kanske tröstade oss båda två med att hålla varann sällskap och visa varann en massa tyck om i denna eländiga situation.
Han lät intresserad av att träffa den terapeut jag vet skulle kunna hjälpa honom då han har så mycket dåligt mående och självmedicinering i sin alkoholism också.
Det är för enkelt att kategorisera honom som ren alkoholist även om han förstås platsar i den ligan också.