Ja, det var inte meningen att jag skulle bli beroende! Det var ju bara så kul i yngre år att festa med sina polare på helgen.
Detta fortsatte bara av farten efter studier och alkoholen var en självklar gäst, ofta även mitt i veckan, då och då.
Alkoholbruket började senare mera ta formen som en kär vän att ta till för att fly från verkligheten, stressen och problemen med
att arbeta inom en hektiskt branch där man skulle vara tillgänglig, ofta 24/7...
Så har det snurrat på i många år (börjar nu närma mig 50). Fortfarande har alkoholen sin givna plats, minst ett par gånger i veckan.
Jag hör till kategorin som inte dricker ett glas för att det skulle vara gott, jag dricker för att bli berusad, och få glömma allt som
känns jobbigt. En flykt, en stund för att få må bra...
Jag har varit utbränd, lidit av depression, fått anttidepp och hela köret, ingen undrat över alkoholbruket, förrutom jag själv vid tillfällen.
Ingen har någonsin klagat på mitt drickande, jag blir bara mer pratglad och social, aldrig full så jag typ somnar där jag sitter eller inte kommer
ihåg vad jag sagt eller gjort. När jag druckit tillräckligt, då går jag och sover, rätt och slätt...
Frun har heller aldrig klagat, konstigt nog är det jag som brukar ta det till tals, att jag nog helst skulle, eller borde sluta dricka helt.
Hon komenterar med att jag kunde ju ta ett glas eller två och sen inte dricka mer! Men vad är det för ide med de????
Jag vill känna berusningen!!!!
Jag skäms att tillstå att jag läst på detta forum i både dess nuvarande och tidigare form. Känner till de flesta av er som är aktiva här och
har för länge sedan skapat en egen tråd som naturligtvis fallit längst bak tillsammans med många andra grusade förhoppningar.
Nu ger mig alkoholen absolut inget mer, den bara tar min energi, mitt humör och pengar.
Jag upplever ALDRIG någon positiv effekt mera, blir bara trött, hängig, dålig och har konstant ångest över mitt drickande.
Ångesten kommer som ett brev på posten följande dag, trots att jag inte gjort något speciellt, bara det att jag druckit.
Jag orkar verkligen inte ha det såhär mera, kroppen och det mentala måendet börjar säga ifrån på skarpen, ÄNDÅ har jag bara fortsatt
att köra huvudet i väggen, gång efter gång efter gång...
Hoppas få komma med i er gemenskap och kämpa mot detta elände...
All the best, Trötter