Efter ännu en vaken natt har jag bestämt mig att jag är klar med detta. Senaste gången min sambo drack sa jag att nu blir det inga fler chanser.. Så igår kväll hände det igen. Och jag vill inte vara en sån som hotar att gå men sen är kvar i alla fall. Så då måste jag väl gå nu då?

Det blev så tydligt helt plötsligt vad medberoende är. Att jag senast året fattat alla mina beslut utifrån risk att han ska dricka eller att någon annan ska få veta.
Jag vill bli fri från klumpen i magen, rädslan för vad som väntar varje dag jag kommer hem och alla dessa lögner. Utåt sett, som hos så många andra här, ser allt bra ut. sambon har bra jobb, många vänner och ett aktivt liv. Åh vad jag hatar alkoholen och alla framtidsdrömmar den förstör.

Och nu bara ilska och sorg. Känner mig lurad på något vis. Vi som hade gemensamma mål som jag har kvar men han bytte mot flaskan..Och svårt att lämna i en ålder när vännerna skaffar barn och köper hus. Och svårt att gå för var går man i en stad som inte har några lägenheter att erbjuda... Jag är så trött.

Mittendaliv

Helt otroligt men vi har haft 50 nyktra dagar här hemma. Känns inspirerande att räkna dom på något vis. Det kanske inte låter så mycket men om man är van vid fylleslag hemma 3-4 dagar i veckan så är det en stor skillnad. I dag kom jag plötsligt på hur mycket tid jag fått. Jag tror faktiskt att ca 90 % av min vakna tid förut gick åt till att fundera över när min sambo skulle dricka, vad jag skulle göra och hur jag samtidigt skulle dölja detta så att ingen fick veta. Det gör ont att tänka på.
Jag jobbar fortfarande med mitt medberoende för nu när jag fått känna hur livet ska vara vill jag aldrig tillbaka. Jag börjar bli friare i tanken, ger plats åt annat. Utan att på något sätt tro att det är över så känner jag för första gången på länge framtidshopp.
Forumet har hjälpt och hjälper mig mycket.
Kram till alla fina människor här!

50 dagar är jättemycket när det annars har varit fylla var och varannan dag!!
Och det är precis som du skriver att nästan all tid går åt att tänka på om han har druckit, luktar han sprit, var har han gömt det, man får gå på tåna hela tiden och passa vad man säger så det inte blir nåt utbrott m.m.
Det måste kännas som en befrielse att inte behöva tänka på det jämt.
Hoppas hoppas att det går bra den här gången!!
Du är värd att må bra och vara lycklig!!
Stor kram<3

Mittendaliv

Då var det dags att leta upp min gamla tråd igen. Jag har verkligen haft en fantastisk tid. Sju månader av nykterhet fick livet att återgå till ett liv. Även om rädslan var där ibland så slutade jag tänka på hans drickande och fick otroligt mycket tid till annat. Vi hade kul ihop igen och kunde prata om tiden som varit med distans. Han fortsatte hela tiden att gå på AA- möten osv.

Förra veckan när jag kom hem från jobbet möts jag åter av stanken av fylla, och sen har det druckits, ljugits, skrikits sen dess. Även om jag vet att återfall är vanligt så kom det som en chock. Det tog bara en dag för mig att falla tillbaka till ett tillstånd av konstant oro och ångest. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och var jag ska ta vägen nu?!

De senaste månaderna har lärt mig vilket liv jag vill ha för att må bra, och det kändes så snopet när det plötsligt försvann igen. Jag trodde inte att hans alkoholhjärna skulle komma tillbaka så snabbt och just nu får jag ingen som helst kontakt. Kanske hittar han tillbaka snabbt till rätt väg, kanske gör han det aldrig. Den ovissheten gör så ont.

Jag känner mig så ledsen, rädd och ensam....och jag vet att jag inte kan göra något för honom, bara vänta och hoppas.
Sen har jag allltid alternativet att lämna men just nu avvaktar jag bara och ser vad som händer.

Trött efter sömnlösa nätter...

Kram alla ni där ute som kämpar!

Nora

han har börjat dricka igen, det var en rejäl chock för dig. Återfall är tyvärr vanligt, min mann höll upp ca 1,5 år och så var det på'n igen. Jag hoppas han gör ett nytt försök att sluta snart, ju snabbare desto bättre. Ta hand om dig själv nu, kram till dig.

Mittendaliv

Usch för återfall! Tiden känns viktig, ju förr desto bättre, om han kan komma tillbaka på banan. Denna frustrerande maktlösheten, de där konstiga lögnerna som går hand i hand med alkoholen.

Det är verkligen svårt att förstå utifrån! Tyvärr känner jag att jag föll tillbaka direkt, kastade mig in i mitt medberoende för att på desperat sätt få slut på detta. Avbokade allt jag skulle gjort för att va hemma och vakta. Blir så besviken på mig själv! Vill bara ha tillbaka livet som det var för två veckor sen..
Sakta men säkert börjar jag idag inse det jag lärde mig förra vändan, vad gör spelar ingen roll alls. Men det är så svårt och gör ont att släppa taget.

Kämpa kämpa...

Det måste kännas väldigt jobbigt att vara tillbaka i detta medberoende när man tror o hoppas att det har blivit en förändring. Jag hoppas att han kan sluta igen o att ni kan få det bra tillsammans. Jag tänker på dig o håller tummarna!! Kram<3

Mittendaliv

Ett halvår sen återfallet och drickandet är nu tillbaka där vi var innan han åkte iväg på behandling.
Jag vill liksom inte tro att det är sant. Tror till och med jag haft en förnekelsefas och trott att vi snart ska vara tillbaka på nyktra banan igen. Så verkar inte vara fallet.. Nu har han alla verktyg, kunskap ovh kontakter för att påbörja tillfrisknandet men han gör det inte.

Återigen funderar jag kring den där sista chansen. Hur kan jag tåla så mycket och accepterat att leva i detta? Hur orkar jag jobba heltid, fixa allt hemma, ligga vaken på nätterna med ångest och framtidsoro och samtidigt hålla fasad att allt är bra. Varför?

För mig själv har jag satt efter semestern som ett slut men jag vet att jag kan ångra mig även denna gång. Med slut menar jag att jag måste lämna eller min sambo sluta dricka igen.

Jag kommer aldrig förstå det där med att supa bort sitt liv, kanske kommer jag aldrig förstå mig själv som levt i detta.

Kram till alla där ute som kämpar!

SomeonesFool

Hej,
Idag har jag satt upp mig i den kommunala lägenhets-kön. Kanske kan det vara något, Mittendaliv? Jag förstod det som att ni bor kvar i villan (eller var det någon annan i tråden som hade en sådan.) Sitter också med hus, barn, kanin, skolor och allt annat som sträcker sig som rötter ner i marken för att jag ska stanna.
Jag vet inte om vi kommer klara det här. Det här är en dålig dag. Lägenhetskön är lång och jag behöver en massa rum till barnen. Jag vet inte ens om det finns lägenheter i rätt storlek i den by där barnens skola finns. Helst skulle jag vilja att han flyttade, men jag tror inte han låter sig slängas ut riktigt. Ma måste skriva upp sig varje halvår för att stå kvar i kön. Men jag tänker som så, att om jag blir erbjuden en lägenhet om ett halvår, och jag befinner mig i helvetet då, då har jag flyktvägen upplagd. För det är ett av problemen här. Jag har ingenstans att ta vägen. Ingen släkt, inga direkt vänner (mer än barnens kompisars föräldrar som vi umgås med en gång om året i par.) finns i närheten. Men jag hoppas ju så klart att få slippa. Om ett erbjudande om lägenhet kommer och jag inte vill ha den, så måste jag ju inte.

Mittendaliv

Jag har tagit upp mina planer på flyktväg. Står redan i bostadskö men den är ganska lång . Funderar mycket på vad det är som gör att jag är kvar i detta. Räddsla för att bli ensam? Att sanningen ska komma fram? Egentligen är jag redan "ensam" eftersom det inte går att planera ett liv med en aktiv alkoholist. Sanningen vill jag bara skrika ut för jag känner mig som en stor bluff och jag skäms över det. Kanske är jag kvar för att jag inte vill ge upp hoppet om att mannen jag blev så kär i ska komma tillbaka. Jag saknar honom otroligt mycket. Jag inser att jag i stort sätt har stängt av känslorna för honom nu. Jag orkar inte oroa mig mer för att han dör i detta. Medberoendets bitterhet tar över och jag är både medveten om det och samtidigt inser jag att det får mig att inte tänka helt klart. Jag måste bli redo för nästa steg snart, vad det nu blir. Känns att jag står i ett vägskäl nu och behöver välja. Hur som helst blir det bättre än detta.

Eva-Karin

Jag har också undrat många gånger vad som höll mig kvar. Mycket var det rädslan. Han var verbalt slagkraftig o hotade. Jag blev tillbakadragen o tyst eftersom jag ändå aldrig kunde slå hål på hans bubbla av lögner o förtal. Allt jag sa kunde senare vändas emot mig. Också rädslan att han tidvis skulle ha barnen själv om jag gick. Det var outhärdligt att tänka på. Sen var det hoppet. Som jag har f-rbannat mitt hopp. I och med att det kommer korta glimtar av normalt liv ger man ju aldrig upp hoppet. Det finns ju där. Inom räckhåll ; det livet man vill ha. Vardagen som är målet o meningen. Och varför man inte berättar hur man har det för andra tror jag är för att vi lever i dubbla verkligheter. En charad och en eftersträvansvärd verlighet som det slår gnistor om eftersom den infaller sporadiskt. Jag kände så många gånger att jag levde i en fars. Utan skratt. I mer än tio år levde jag i en roll; Hålla humöret uppe på alla närvarande, släta till, rätta till, fixa så att det blir bättre, planera reservplaner varje dag, inte orsaka humörsvängningar osv osv.
I efterhand ser jag att jag uthärdade. Kärleken utarmades. Jag blev hård o iskall.
Efter polis o behandlingshem gav jag upp på äktenskapet. Jag kände att blir det återfall så dör jag. Jag kan inte gå och vänta på återfallet. Jag hade inte tid till det. Magontan kom bara jag tänkte på det. Jag mådde ju så utomordentligt bra när han var omhändertagen av någon annan på behandlinghemmet. Det var så jag ville leva. Jag fick ju en hel månad på prov. Honom förutan. Men det är en stor sorg. En förlust av kärnfamiljen. Som ett resultat omvärderar jag nu alla mina åsikter. Från det minsta lilla till det största.
Jag är imponerad av alla er som stannar. Jag vet hur det tär. Men jag vet också nu att jag behövde gå för att börja hitta mig själv. Hade jag varit kvar hade jag varit kuvad o ängslig, med eller utan alkohol spelar ingen roll. Min roll i den relationen var anpassning och att tillåta en annan människa - den närmaste - att behandla mig illa. Det fanns hänsyn men bara från ett håll. Det fanns omhändertagande men bara från ett håll. Det fick bara vara en som det det skulle tyckas synd om.
När empatin blir och senare förväntas vara ensidig ebbar den ut.
Allt gott till dig ! Vem är värd att få dina omsorger ?

linker

Så många vi är, alla vi med ständig klump i magen, oroliga blickar, sammanbitna, sorgsna, skamsna och som försöker hålla god min.
Berättelserna är så löjligt lika varandra. Vi borde skriva en såpa tillsammans. Den kommer att sågas totalt, så jävla klyschig och förutsägbar!