av Tjej23

Hej. Hittade in till detta forum och kände att jag kanske kan få lite tips och råd.

Inom loppet på 3 månader har jag hittar 5-6 tetra med vin (1l). Har konfronterat honom flera gånger och han svär på att aldrig göra det igen.
Innan dessa problem så drack han väldigt mycket när vi festade, vilket slutade med att han blev rent ut sagt elak mot mig, kallade mig fula saker och bad mig att dra åt helvete.
(Han är väärldens finaste, snällaste och goaste kille i nyktert tillstånd).

Hur som helst, de nära runt omkring oss vet om det här nu (senast det uppstod problem var för ca 3 veckor sedan) och han har lovat nu att inte smygdricka eller bli full någonsin igen, han har lovat att bara dricka 2 öl - resten av sitt liv. Att sluta helt fanns inte på kartan.

Till det jag känner nu:
Jag känner mig orolig att han dricker igen, jag tycker att han luktar alkohol när han kommer hem efter jobbet och han beter sig på ett sätt som han gör när han har druckit. När jag frågar honom blir han stött och säger att han bara är trött. Det beteendet går ALLTID över tills senare på kvällen, då blir han sig själv igen.
Inbillar jag mig något eller kan det vara så att han inte riktigt kan styra sina alkoholvanor och därmed fortsätta?
Jag vet nästintill 100% att han inte gömt något hemma nu, men är orolig att han kan ha gjort det på jobbet i omklädningsrummet.

Det är såpass känsligt för honom och han känner stor skam över detta, så jag vet inte riktigt hur jag ska fråga honom på ett bra sätt utan att han ska illa upp.
Jag vill inte att han ska känna skam, jag vill bara att han ska må bra för han är världens finaste kille.

MåBättre
tors, 2015-01-15 - 13:12

Hej tjej23!

Bra att du söker dig hit för att få stöd i dina tankar och funderingar. Jag "jobbar" på mitt egna missbruk men tycker det är intressant att läsa och skriva även på denna sida av problemet. Jag hoppas dock att andra medberoende här stöttar dig men vill ändå dela med mig av mina tankar kring det du skriver.

Jag tänker att du först och främst måste tänka igenom hur du vill att ert förhållande skall vara, är det okej för dig att han smygdricker osv? När du känner att du har hittat dina värderingar och känner dig hyfsat trygg med dem (lättare sagt än gjort) så är det nog en idé att sätta sig ner och förklara hur du känner. Du kommer nog aldrig att få honom att sluta dricka om han inte själv vill det och jag tror att det är viktigt att du är tydlig med att han får dricka exakt hur mkt han vill men att det inte är säkert att du stannar kvar då.

Att jaga honom och behöva vara orolig hela tiden är ingen hållbar lösning. Kan nästan tänka mig att han ser det lite som en sport att dricka utan att du ska upptäcka det, hur fånigt det än låter.

Ett tips är att läsa och skriva i andras trådar också, det ger otroligt mycket.

Jag hoppas ni löser allt och att han inser och tar tag i sitt liv! Lycka till!!

Tjej23
tors, 2015-01-15 - 14:32

Tack för svar!
Intressant att läsa det du skriver, det verkar väldigt klokt.
Jag skulle aldrig tvinga honom till att sluta dricka helt, utan det är vad JAG tror är bäst för honom, likaså hans föräldrar etc.
De har sett mycket av detta smygdricks beteende förr innan jag kände honom och hans mamma har mått väldigt dåligt över det, precis som jag också gör nu.
Jag vill absolut inte att han ska smygdricka och det vet han tydligt om. Jag känner bara att jag inte riktigt kan lita på honom till 100% när det gäller alkohol, och det är så frustrerande för egentligen kan inte jag göra så mycket åt saken. Det är precis som du säger, och som jag vet om, att viljan måste komma från hans sida.

Jag vill försöka komma över min oro och börja jobba på tilliten. Det är bara så himla svårt att släppa när jag misstänker något, vilket jag har svårt att hitta ett bra sätt att fråga honom. Tänk om han inte har det? Då är jag ju rent ut sagt elak som konfronterar honom. Tänk om han faktiskt har det? Men istället ljuger eller att han erkänner, vad gör jag då? Jag har sagt att jag lämnar honom då om det händer en gång till.

Eftersom du går igen alkoholproblem. Har du smygdruckit? Isf, går det att lova sin partner/någon nära att bara sluta och aldrig mer göra om det? Eller behövs det seriös hjälp att få ordning på smygdrickandet.

Ska tilläggas att jag har inga problem att han tar några öl när vi exempelvis är på familjemiddagar, då sköter han sig alltid.
Jag är bara orolig att han inte kommer bli helt frisk om han kommer fortsätta "ta någon öl någon gång ibland".

Är det sug och behov eller en vana som gör att man fortsätter dricka när man lovat på allt till sin partner att sluta?
Han är ju en så himla underbar kille, finns ingen mer omtänksam person.

Tjej23
tors, 2015-01-15 - 14:45

Jag måste även tillägga att han har blivit bättre och han är väl medveten och erkänt för sig själv att det är ett problem.
Han har ringt till beroendekliniker och de ska ta upp hans/vårat fall. Men nu när han varit nykter (som jag hoppas men har lite misstankar) i 3 veckor så känner ine han att det är något problem längre, så nu säger han att det är enbart för min skull vi ska prata med någon så JAG kan få hjälp.

Vissa stunder känner jag mig sååå säker på att han druckit (tycker mig känna lukt och se samma beteende(han blir liksom "trög" och säger larviga saker som tex: "var det gottigt? kan jag få en kramis" osv). Kanske låter som en riktigt bitch men jag blir sååå irriterad, men han säger bara att han är trött eller blir arg på mig för att jag inte låter mig vara den han är, att han ibland är såhär. Jag har så svårt att tro på det, så himla svårt.
Så jag ska erkänna, jag är irriterad stundvis på honom nästintill varje dag, när han är sådär. Jag vill inte vara så, men jag kan inte kontrollera det.

Jag vill så gärna kunna lita på honom och det han säger/lovar, sluta känna oro, sluta att omedvetet leta efter vin hemma och i bilen, vill kunna känna mig glad, vill längta till att få komma hem, vill inte oroa mig över att han åker till systemet och handlar det där jävla vinet som jag inte vill se för att gömma det.
Det känns som att hela mitt liv kontrolleras av detta, jag tänker på det VARJE dag. Kommer bli psyk tillslut.

aeromagnus
tors, 2015-01-15 - 21:59

Att dricka i smyg är inte normalt beteende och vittnar om begynnande beroende eller fullt utvecklat beroende. Vet av egen erfarenhet detta. Don kille är som hag och många andra. Kan dricka normalt men vi vet inte med säkerhet när det övergår till onormalt mycket. Oavsett om han är världens gulligadte när han är nykter har ni ju ett tillitsproblem pga hans drickande. Drack han inte skulle problemet troligtvis inte finnas. Frågan är ju cad du vill ha ut av förhållandet för det bygger ju på tillit.

Kaeljo
tors, 2015-01-15 - 22:15

Hej,
Jag känner igen det där beteendet precis. För mig och min man började allt sådär en gång i tiden. Han gömde alkohol och drack i smyg och blev alltid för full på fester. När han smygdrack hemma och jag frågade honom om han druckit var svaret nästan alltid nej, men precis som du beskriver så märker man ju det på sättet de säger saker, hur de rör sig osv. Jag tror nog du ska lita på din känsla.
Nu har min man smygdruckt i stort sett varje dag i 20 år och det har verkligen tärt på förhållandet och kärleken och nu har jag kommit till en punkt då det känns som det är nog.
Så tro på din känsla och sätt gränser för dig själv.
Lycka till!

MåBättre
tors, 2015-01-15 - 23:44

Hej igen!

Håller med de två tidigare talarna, lita på din magkänsla och försök vara förnuftig, vad är normalt för dig? Det känns väldigt skumt att han eventuellt dricker i samband med jobbet/hemfärd. Som svar på din fråga så har jag själv inte smygdruckit speciellt mkt så är tyvärr ingen expert på det men däremot har jag nog också varit "världens finaste kille". Det har dock kostat i princip 3 fina tjejer och deras mentala hälsa innan jag på riktigt fattat hur mkt mitt drickande har påverkat mig och min omgivning. Skäms givetvis för det men nu siktar jag uppåt och återgällning på agendan.

Angående att söka hjälp osv så känner jag verkligen igen det där, det har hänt något och man har en djup diskussion med sin partner och det känns verkligen rätt att söka hjälp! MEN, dagarna går och ångesten börjar släppa och helt plötsligt så hade man inga problem längre. Märkligt hur man fungerar men antagligen en mänsklig försvarsmekanism på nått vis.

Skulle du kunna skriva ner för dig själv saker som har inträffat eller på annat vis gett dig olustkänslor i samband med hans drickande? Tänker att det kanske kan göra det hela lite tydligare för dig själv om du förstår vad jag menar? En lapp eller liknande som du inte behöver visa för nån.

En annan tanke är att ni går på samtalsterapi tillsammans, kan göra det lite svårare för honom att "stänga dörren" när det blir tal om alkohol. Och kanske har han vissa saker som han behöver säga till dig?

Hoppas ni ordnar det iaf och ni verkar vara alldeles för fina båda två för att förstöra allt pga alkohol.

Lycka till!

Abc
fre, 2015-02-06 - 23:52

Hej

Jag känner igen mig i det du skriver, är i en väldigt likvärdig situation. Dessvärre har jag kämpat med detta i 2 år utan resultat, han smygdricker inte jämt och det går ca 2 veckor mellan gångerna jag upptäcker det (jag vet inte om det sker oftare men jag har blivit väldigt duktig på att läsa tecknen på att han druckit). Det är utmattande att agera polis och att inte våga lite på det han säger. Jag hat försökt många olika strategier för att få till en förändring. Min sambo har också gått till motattack, han skulle inte smygdricka om jag inte överreagerade när han dricker öppet. Det spelar ingen roll att han är världens finaste kille nykter, frågan är om du orkar leva med att vara den person du blir av hans smygdrickande (dvs. Misstänksam, arg,irriterad, ledsen, uppgiven och tråkig... jag listar här hur jag kan känna mig) samtidigt som du väntar, kämpar och hoppas på att det ska bli bättre och hur lång tid du är beredd att låta den kampen ta.

Tigern
lör, 2015-02-07 - 00:09

Jo, jag misstänkte att det bara fortsätter med tiden om den som dricker inte vill eller känner att de kan. Därför kapar jag linan nu så jag kan, i framtiden, minnas de goda stunderna och hur lycklig jag var. Är du kvar i ditt förhållande, och i så fall, vad håller dig kvar? Försöker inte att påverka ditt beslut eftersom man också styrs av känslor. Lycka till! :)

Abc
lör, 2015-02-07 - 10:54

2 väldigt små barn håller mig kvar, annars hade jag gett upp för länge sedan. Men barnen blir ju större och medvetna, kanske inte i nuläget om drickandet men spänningen mellan oss som ett par och bråken... även om jag såklart undviker att ta upp det i deras närhet. Problemet är ju att jag kan inte kapa banden helt, eftersom han är deras pappa så finns han alltid i mitt liv och jag vet inte vilket som är värst - att leva med honom och dessa problem eller leva utan honom och inte ha insyn eller möjlighet att påverka honom när han oavsett måste finnas i våra barns liv. Han är en bra pappa och älskar sina barn. Smygdrickandet sker vad jag vet enbart när jag åkt iväg med dem några timmar, han är enormt ångerfull varje gång men det faktum att han inte kan hålla sig i från det trots att han är livrädd att jag ska ta barnen med mig och lämna honom visar ju hur stort hans problem är. Vi får se vad som händer, jag har fått nog och står vid ett vägskäl, att fortsätta på samma väg är även det ett val men inget alternativ för mig. Jag vet att Inget av detta är mitt fel men jag känner mig naiv och dum som hamnat i denna sitsen.... jag vet bättre

vindstorm
tis, 2015-04-14 - 23:38

Hej, din text var som skriven av mig själv! min sambo smygdricker. Dock inte jämt. Ibland oftare, ibland med lite längre mellanrum. Upptäckte detta för 2 år sen och inser att det nog inte är så "lätt att sluta" som han själv säger att det är.. vilket jag så gärna ville tro på. Han blir aldrig stupfull, hotfull eller raglar omkring eller så. Men jag ser.. jag vet. Jag märker skillnad när han druckit. Och det gör mig så arg! Irriterad, frustrerad. Känner mig sviken och lurad. Vi har oxå barn, både gemensamt samt egna sedan tidigare. Och så även en till på väg. Jag är gravid och så arg på mig själv som blundat och hoppats, varit naiv o trodde att vi skulle ha lagt detta bakom oss vid det här laget och därför kunnat fortsätta graviditeten. Är så arg på mig själv som sätter ett barn till världen, ännu ett, när jag vet om att alkohol "problem" förekommer i mitt egna hem.. men vad är värst? Att stå ut, vända andra kinden till och försöka leva med det, eller att lämna och inte längre ha insikt i eller det minsta kontroll över hans tid med barnen?? Hur ska jag orka leva med mig själv om jag stannar kvar? men om jag lämnar.. Usch, orkar inte ens tänka tanken till ända.