Jag har skrivit många inlägg tidigare om en man som det har vart stora besvär med, dricker sig full 2-3 gånger i veckan, lögner, lovanden som inte blir till, svek, artogans, en abort som han sket i som han skulle tagit ansvar vid... allt det här har naturligtvis satt stora sår och en del av dem blivit till ärr...

mannen har nu sett jag inte ringer som tidigare, har han vart full o ringt lägger jag på, jag kommer inte längre över, sover osv... har på nåt sätt lyckats tagit mig därifrån mer och mer tills för några dagar sen då bomben sas.... jag ska börja med ANTABUS!!!!!!!!!!!!

jag drogs till en dörr där stod det hopp (i huvudet)
Han sa han ska ta tag i sitt liv, orden bara rasa ur han, o där satt jag o drogs med...
han har vad ja inte märkt ringt och rådfrågat nån läkare... o jag har heller inte sett nå antabus..

jag talade om för han jag har träffat andra nu och jag vet inte hur framtiden ser ut....
jag var med han på kvällen, men mådde dåligt efteråt... vad har ni gjort om ni haft nåt ex som säger så här, jag är jätte rädd, jag sa härom kvällen att jag mådde inte bra av att vi var med varandra för alla dåliga minnen...
jag vill poängtera för er som läser att under åren har samma man sagt vid flertal tillfällen att nu får de va slut med drickandet, och att han måste ta tag i sitt liv, söka nytt jobb mm pga att han jobbar inom restaurang. Och varje gång så har han motbevisat allt, för han fått mig tillbaka o inte gjort nåt för att bli nyckter o respekterat oss...

trojja

Jag fick ett samtal igår av han, jag hör direkt om han druckit, jag sa jag hörde o han förnekade det flera gånger, tills han förstod att jag hörde. Han vart rasande och började hoppa på mig för jag vart med 2 andra. Jag va sjysst o talade om det, och jag har ibgen skylldighet att göra det. Det har vart slut i 6 månader...

men han va otrevlig och ville skylla allt obehag på mig, antar för jag kom på han med att va onyckter.
han skäms väl för han sagt han ska ta tag k sitt drickande, med nån terapi o antabus... va nog därför han vart arg o tog upp det där...
jag la på för jag orkade inte höra på han

var tvungen att prata med en vän efteråt som sa flera gånger till mig att jag INTE gjort nåt fel. Jag har inte vart otrogen, jag va sjysst som berätta mm. Att mannen vill bara styra mig, att han är frustrerad nu för inget funkar som innan.

Jag mår jätte dåligt över det här, och känns som att det
Är ingen ide att tro på nån förändring. Varför ska jag, det faller hela tiden på att det tar några dar sen är han igång igen

trojja

Han bad om ursäkt igår, men sa själv att det börjar bli patetiskt för att allt upprepas, han gör illa, han ber om ursäkt o allt snurras om igen. Jag sa jag vill inte veta av hans alkohol person.. jag sa att det är slut och vart det i 6 månader, han kan inte styra mig eller äga mig.. de här godnatt samtalen, varje dag samtal gör bara det värre.
jag sa jag vill inte ha med han o göra när det gäller alkoholen. Att det får han sköta själv. Jag sa att jag vill inte höras på nån vecka eller 2, för att få ro. Och sen sa jag att om jag träffar nån annan att det haf inte han med o göra...
i hans värld vill han ta tag i sina problem o vara tillsammans med mig, medan jag förstår mer o mer att jag måste gå vidare o läka

Nora

Stå på dig, prova att inte ta åt dig det han säger när han har druckit, vet att det är svårt. Låt hans ord vara som vatten på en gås, det rinner bara av, det är hans sjukdom som pratar. Du har varit modig och stått upp för dig själv med att lämna honom när han sviker dig med att lova att ändra sig och sedan börjar dricka igen. Nu kan du bara jobba för att få ett bättre liv för dig själv, väldigt bra att du sätter gränser för honom. Det är möjligt att du måste kapa alla band till honom för att du ska få det bra. Kräv att han får uppföra sig om han vill ha kontakt, uppför han sig illa igen mot dig så kapa kontakten med honom. Du är på riktig väg, och detta är kanske det som måste till för att han vill ändra sig.

trojja

Tack för ditt svar Nora

ja det är väldigt svårt att låta det rinna av mig, det ända som hjälper är att snabbt lägga på luren, förut gjorde jag inte det.
jag har sagt att vill du förändra dig så gör det inte i hopp om att det ska bli nåt mellan oss utan gör det för dig själv. Ingen vet hur det ser ut framöver, men ja vet bara hur du beter dig, och ljuger om o om igen. Det är mina erfarenheter av dig.

jag har pratat med andra, och dom säger att även om mannen börjar med antabus samtal mm så kommer även det vara svårt om jag ska vara kvar vid han, det kommer inefatta misstankar, rädsla att de inte ska hålla, rädd om han ska iväg med vänner.... allt kommer vara ett arbete som jag inte orkar vara med på längre, OCH det är inte ens säkert han ens börjar ta hjälp...
som sagt tar jag chansen att gå, att börja om på nytt med mig. Jag tycker inte en man sla få chanser om o om igen, gränserna suddas ut hela tiden. Och snart blir jag ensam pga att jag gått tillbaka till han då mina vänner försökt fått mig inse, ingen tar en på allvar längre

trojja

Jag var ute en sund igår, ventilerade till 2 av våra gemensamma vänner, de verkar ha fått höra att mannen vart elak, o det var så skönt att de tog upp det, jag berättade kortfattat vad jag fått höra för skit av mannen, och de verkade fatta att jag vart ensam. Jag har ju skyddat det här från dem, o de är pga att mannen känner dem med.

Jag börjar prata om det, inge skitsnack, men sanningen måste fram... tycker inte han ska få komma undan med det, det ska inte vara nån hemlighet som jag måste hålla ifrån andra....
jag ska tala om om mannen frågar om det han kanske får höra nu att jag måste ventilera o det du gjort är npt du får ta ansvar över. Konsekvenserna kommer nu

Nora

skyddar honom längre. Att han dricker och uppför sig illa är hans ansvar. Det är också viktigt att du får stöd från din omgivning. Bra att du berättar hur du har haft det. Ser ut som du inte sitter i medberoendefällan. Hans motivation för att sluta måste vara han själv, inte för att han ska få dig tillbaka, så det är bra att du har sagt det till honom. Annars börjar han dricka igen om det inte blir er två, och det är ju ett jä... ansvar att ha för att någon ska hålla sig nykter, att man måste vara i ett förhållande med personen. Du har lämnat honom, och har bestämt dig för att få en bättre framtid, håll fast vid det. Lycka till, det låter som du är en stark tjej, och detta klarar du:-)

trojja

Ja nej det gör bara mig själv illa att skydda honom.....
som sagt ja det är hans ansvar, och kan man inte hantera alkohol och man beter sig illa mot sin omgivning ( nu mig mest) så ska man inte dricka det.
jag känner mig starkare för varje dag :-)
Tack för dina fina ord :-)
/Trojja

trojja

Har sett till att vara med vänner mera nu, jag mår fasiken bättre varje dag... vågar man påstå det?
Det har ju vart en lång process att lämna mannen... känns som det är fullständigt rätt..
På någe sätt vill jag inte han ska bli förändrad, för det känns som då kommer cirkusen börja igen...

jag kan inte glömma allt han utsätt mig för, år av svek, lögner, elaka kommentarer mm
det är mina erfarenheter av mannen.... så många chanser han fått... i flera år..
kan garentera att vänner och utomstående inte orkat med det här, jag skulle tappat respekt o det har de säkert gjort då jag ständigt fått återfall av mannen....

trojja

Måste ventilera

har pratat med han, han vart o drukit öl men gått hem, han försökte ljuga om ölen men de gick inte...

Varför jag ventilerar detta, o man kanske undrar va ja tar upp det, kommer på han, ens hör på allt... jo för det är en process
jag ser då att de är rätt att släppa hoppet om att han eventuellt tar hjälp, tar han hjälp mm är det svårare för mig att gå...
jag önskar ingen att må dåligt, men ja måste inse fakta och det gör jag på att jag hör hur han dricker i allafall, ljuger mm...

Det gör de hela mera klarsynt

trojja

Här om dagen satte jag ett lite svårt beslut, det är så att mannen ska iväg på en dag/natts resa med kollegor och det är bara rejäla fester, och inte nåt som innefattar arbete
efter han sagt han vill söka hjälp, ta antabus anser jag att han inte bör åka. Men eftersom vi inte är ett par mm så kan jag inte göra någe. Det är upp till han. Nu bor han inte själv utan har ett djur där hemma. Jag sa först att om han åker kan jag vara med lilla djuret över natten. Jag känt att det är nåt jag inte mår bra av o det hela insåg jag igår o det va att jag kan ju i te ställa upp när det handlar om att mannen ska iväg och festa. Jag vill inte ställa upp, och sa det till han igår. Jag sa att hade det handlat om att han ska iväg ang nån annan situation så visst, men INTE för han ska iväg o festa. Vad tycker ni? Är jag taskig eller? Det finns e andra som sagt de ka ställa upp.
Jag känner i allafall att det känns fel att ställa upp pga denna gång

Tigern

Nej, du gjorde helt rätt. Låt inte honom styra dig genom att ge dig skuldkänslor. Helt vansinnigt och idiotiskt och knäppt att han väljer så galet...

trojja

Ja det känns rätt, och han har inte gett mig nån skuld än, skulle han vart påverkad hade han nog försökt gett mig det. Det är nog mest jag som velat fram o tillbaka om jag gör rätt.
jag tycker också det är galet att ens åka på nå sånt. Åker han o får en annan som är djurvakt så är jag i allafall inte ansvarig

trojja

Mannen ska åka ändå!
hur är han funktad? Han har sett till att nån ska ta hand om djuret, ja ville bara lägga på när jag hörde det, ja sa jag vill ibte prata med dig
sa att det är idiotiskt att åka iväg när du sagt du vill ta hjälp. Sa sen ja du.... där ser jag hur pass svårt du har att hålla dig ifrån skiten...

själv sitter jag här och alla år bara gräver sig tillbaka, alla samtal, alla gånger jag velat trott, lyssnat blivit besviken osv bara bubblar upp. Känner mig drinerad på energi. .. finns inget i den mannen som talar ärligt o sant

trojja

Måste skriva av vad jag känner just nu

han va jätte full ända till 5 i morse, han åkte på resan, trots han sagt han ska söka hjälp, känns som ett stort svek, men ändå måste jag inse att han kommer inte förändras. Men ändå känns det i hela mig, det gör ont, att se den man ville leva med går och gör nåt så fel.... man tappar allt hopp, all förtroende, de bara försvinner, och så står man själv helt tom.
idag hade han drukit igen, gnällde att han va dålig, det ska ja höra på? Det blir helt fel... han gör illa o sen ska man lyssna på skiten....
får ta tag i en förbjuden kontakt igen på några dar.....
skrev till han att han slängt bort en hel framtid ihop med mig... det har han ännu inte svarat på... men varför ska han det?

jag är ledsen, kännner mig så fruktansvärt utnyttjad

trojja

Ventilerar

pratade med mannen igår och det lät som han hade tagit nån öl eller 2, det var triggande att avslöjja han, kanske fått höra att han ljög o sen sagt han druckit ändå, men ja har sagt till han att jag tänker inte fråga mer om han har drukit o att han ska försöka få det till en lögn osv som det blir många gånger. Sa till mannen att jag kommer antagligen höra om han drukit men jag kommer inte va på han om det, för jag vill inte höra hans jävla lögner om skiten....

igår var det som han hade drukit, det var oerhört svårt att hålla sig från att säga nåt, men jag gjorde det inte, kände att jag måste släppa taget om det, vad egentligen ger det mig i fortsättningen att komma på han? Säga nåt så han ljuger? Jag hör ju ändå om han drukit, men det där att släppa taget om allt, kontrollen, aha du har drukit igen..... känns som en mini seperation av bara gårdagen i telen, men på nåt sätt en viss lättnad...
kanske en lättnad att jag behöver inte bry mig, lägga mig i, kontrollera. Men ändå en tomhet. Tomt kanske för nåt har man hållt uppe, ett gräl varje gång en fajt som jag vunnit i slutändan... men är det värt det? Ju mer jag går in i det ju mer sitter jag ju kvar i den destruktiva relationen till han..

det är han som förlorar att dricka, han som förlorat mig pga av att han fortsätter med alkoholen.

Alkoholister försöker alltid/ofta lägga över skulden på andra för sitt drickande. Man har då ett giltigt skäl till att dricka. Ofta skyller man på sin partner fast man vet inte att ens partner har rätt. Tyvärr är driften till alkohol större än driften till sin partner. Det känns som om separationen här är ett faktum. Det kommer göra ont för dig men det kommer gå över. Du måste tänka på dig och dina känslor även om det är svårt att strunta i en person som man egentligen har känslor för. Vad som är rätt eller fel i detta är inte relevant utan du ska göra det som känns bäst för dig.

trojja

Jag förstår va du menar med att de försöker lägga skulden på sig själva, den här mannen gör inte direkt det så, men däremot blir han till martyr, han gnäller att han är dum, han fortsätter me det, säger han har ångest, dan efter märks det inte, säger han ska bli nykter, dan efter kan han ha drukit osv osv.... han säger med frustration att han är dum och att han vet jag är ledsen....
sen är han expert på att hoppa på mig för nå gräl tidigare när han är full, han vill licksom få till ett gräl, och många år har jag setat kvar i grälet, blivit sårad, han lagt på i örat, sagt elaka kommentarer, vart dryg, och pratat med mig som han tycker jag är dum och vill trycka ner mig... dan efter låter han ångerfull, och jag sagt flera gånger att vi kan inte prata när du är full för jag far illa, han säger förlåt och skäms och sen börjar hela grejen med att nej nu trojja, NUUUU ska de bli ordning på mig,

nu går jag inte på detta längre, har hört på det här 4 år nu....
nu lägger jag på luren om han är full, jag litar inte alls på han ska förändra sig

trojja

Ventilerar mig, det känns bra att göra det här, det hjälper mig att veta att nån läser, och att nån kanske svarar då och då

jag känner sorg, är ledsen för all förlust av tid, energi, och kanske att jag gett så mycket känslor till mannen, har inte fått mycket av han...
tänker på aborten för över 1 år sedan
att han samma dag inte va med mig, utan valde att dricka som vanligt de dagarna i veckan, inget va förändrat, trots jag var rädd, bad han komma, nej utan han va bland vpra vänner drack och riade sig, den veckan var han som vanligt full 3 dar, skällde ut mig dessutom, mitt i all rädsla och att jag var sårad...skällde för jag hade talat om jag var gravid till en av våra vänner. Jag fick gå igenom aborten själv, jag kan inte känna nåt när jag skriver det, tror jag inte orkar med hur verkligheten kändes, men ändå så förstår jag inte hur han inte kunde finnas där, det var hans barn med, och han som älskade mig..... jag fick ta hand om allt, rensa, ta ansvar, o ändå gick jag tillbaka till skithögen efter det några gånger. Kanske jag försvarade det hela med att men han är ju alkholist! Det är fel att göra det, men det var väl enklast.

har svårt att tala om det här irl, jag slår bort samtalet, blir så arg, det gör ont....
allt sånt här kommer upp ju längre jag kommer ifrån han, det är nog därför jag hållt mig nära honom, just för att jag inte orkat fejsat verkligheten

trojja

Uppdaterar

mannen har inte sets till med att ska få hjälp, tror inte ens han försökt på det sättet hans ord framkommit....
mannen är full lite varje vecka, dock inte 3 g per vecka men häromdagen hade han blandat morfin o öl... åkte dit av oro vilket är typiskt medberoende. Jag vände nästan i dörn. Han såg förfälig ut. Helt nerdrogag, kunde inte fästa blicken mot mig. Det gjorde ont i mig, och jag tyckte inte ens synd om honom, vilket jag brukar göra. Jag tyckte mer synd om mig när jag satt i hans misär. Och det vart jag glad för att känna