Hej,
Jag är ingen stordrickare. I alla fall inte i den mån att jag dricker väldigt ofta. Problemet med mig, vilket verkar vara ett problem för många, är att jag oftast inte kan sluta när jag väl har börjat. Detta leder till att jag pågår extrema misstag, gör min älskade sambo förtvivlad och får extrem ångest dagen efter.
Jag har flera gånger, när min sambo ställt krav på mig, heligt lovat att jag ska sluta. Detta håller i någon månad eller så men sen kommer det plötsligt något festligt tillfälle eller dylikt som gör att jag tar mig ett glas. I dem situationerna så rättfärdigar jag att jag ska dricka med att ”Varför ska de dricka och jag låta bli?” ”Jag är ju ingen alkoholist.” Sen lägger jag skulden på min sambo som ”tvingar” mig till detta.
Jag tror att mitt största problem är någon sorts löjlig stolthet att inte klara något som de allra flesta klarar av. Att dricka måttligt. Skammen i att ha de här problemen är en del av det också. Jag orkar inte med att förklara för folk att jag inte kan dricka och jag orkar inte med frågande blickar när man tackar nej till ett glas.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt detta.
Nu står jag inför ett dilemma. Antingen slutar jag dricka helt, eller så förlorar jag dem som står mig allra närmast och som jag älskar mest i hela världen. Då jag är en expert på att förtränga löften och rättfärdiga mitt drickande så vill jag ha tips på hur jag håller detta i framtiden och inte bara en månad framöver.
Tack!