Hej. Jag har varit här tidigare under annat nick. Och har försökt hålla mig ifrån alkohol. Men jag har som vanligt underskattat min motståndare. Det blir lätt så. Jag har varit alkis sen jag föddes, men det är svårt eftersom den här skiten finns överallt, och man inbillar sig att man klarar det bara för att hamna i samma mörka återvändsgränd. Jag dricker egentligen ganska sällan, men kan inte sluta när jag börjat. Jag halkar sen lätt in i nåt mönster med helgdrickande. Jag dricker aldrig på vardagar, det har jag aldrig gjort. Jag jobbar och har familj. Jag har egentligen alla insikter, vet att jag inte ska eller kan, och jag har läst massor i ämnet och kan den här sjukdomen. Ändå är jag här igen. Denna gång för att en relation sprack. En kortare sådan, men skoningslöst vad känslolivet sa ifrån, och återfallet satt som en riktig käftsmäll. 4 dagars krökande för att inte behöva hantera känslorna. Det var som vanligt, men ändå värre, jag tog mig knappt ur soffan där jag satt i 4 dagar. Det är ju ungefär så det slutar varje gång, 4 dagar av drickande, ingen dusch, ingen mat, ingenting annat än jag och flaskan. Jag vill verkligen inte längre detta. Jag kan som sagt sjukdomen, och har slutat dricka i stort, men har hela tiden hittat ursäkter för att få fortsätta, så till slut kommer återfallet. Nu har jag en helt enorm ångest och ett överjävligt sug. Jag vet att jag inte ska dricka idag eller i morgon, men just nu känns det tröstlöst eftersom hjärtat är lite sönderskavt samtidigt. Jag är inte troende, men f-n vad jag önskar mig styrka nu så att jag pallar vidare.