Hej! Är ny medlem här på forumet och hoppar in här direkt. Nykter sen lite mer än 6 månader. Gått på gruppbehandling 3 dagar per vecka i 8 veckor. Går på efterbehandling 1 kväll per vecka nu. Jag är glad över mitt beslut att vara nykter och stolt över att jag lyckats!
Ikväll är det påskafton och jag är ledig. Har lärt mig att suget ibland dyker upp plötsligt och oväntat, ibland ökar det succesivt och många gånger har jag inget sug alls. Det går upp och ner helt enkelt och jag antar att det är "som det ska". Senaste veckorna har jag haft ett smygande sug, men jag är medveten om det och kan hantera det.
Hur som, har ätit påskmiddag ikväll hos min far ihop med syskonen som är på besök. Min far kan lugnt kallas för alkoholist, han dricker duktigt stora mängder vin och sprit varje dag. Mina syskon är svårt att säga, jag träffar dom inte alltför ofta. Men ett är iallafall säkert, när det är släktträff så åker ölen, vinet, nubben och whiskeyn fram. Det är jobbigt det där. Så dubbelt, blir både törstig och känner avsmak, det är ett sånt invant mönster att det ska drickas. Och släkten hjälper mig inte direkt, tar inte min nykterhet på allvar. Utan det ska bjudas och erbjudas och varje gång jag tackar nej så sneglas det och mumlas. Och samtidigt som suget infinner sig så känner jag sån tacksamhet över min nykterhet och att slippa delta i det jag vet kommer urarta till allt från bråk till sentimentalt ältande framåt kvällen. Ändå känner jag mig utanför och ensam, för i min släkt är det kutym att dricka. Den som inte dricker platsar inte in utan betraktas som snobbig, överlägsen och lite udda. Så det är inte utan att jag, när jag lämnade kalaset klockan sju när folket började fyllna till, känner mig sorgsen och nedstämd. Inte för att jag saknar drickat, utan för att jag saknar en nära familj som skulle kunna stötta mig istället för att truga mig.
Ja det är som det är. Jag hoppas iallafall att alla har det bra där ute, att ni sköter om er och är rädda om er själva! Kram!