Hej!
Jag är ny här och hoppas att ni med erfarenhet av det medberoende jag nyligen insett mig befinna mig i kan hjälpa mig.
Jag lever sedan åtta år tillbaka med en man, vi kan kalla honom K. Vi har två barn tillsammans som är 6 och 2,5 och sedan tidigare förhållanden varsin dotter, min är 11 och hans 18.
För tre och ett halv år sedan insåg jag att K är alkoholist. Då kollade jag en helg från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag hur mycket han drack, genom att märka upp hans bag in box med ett litet märke på baksidan. På 48 timmar drack han tre st hela BIB och tre st enliterstetror. Alltså femton liter vin. Jag är själv nykterist och har vuxit upp med en pappa som var alkoholist, så jag har alltid haft svårt att avgöra vad som är "för mycket", vilket K också påpekade när jag konfronterade honom. Först nekade han och sedan blev han arg för att jag "kontrollerade" honom, sedan sa han att jag inte har någon koll eftersom jag själv inte dricker. Men till och med jag fattar ju att det är helt galet att dra i sig så mycket på två dygn. Det läskiga var att jag aldrig såg honom dricka. Inte en enda gång såg jag honom fylla glaset, bara att BIBen när jag kollade plötsligt bytts ut till en ny utan ett märke på baksidan. Och jag märkte inte på hans beteende att han var full. Trots femtom liter.
Iallafall, jag ställde ultimatum. Vid det laget hade jag också hittat en MER-flaska med vin i hans jackficka, full när han gick ut med hunden och tom när han kom tillbaka. Så jag sa att det finns inte en chans att jag lever med en alkoholist så som min mamma gjort. Han nekade först i evigheter, sen gick han med på att gå i terapi (ensam) och att ta varannan månad vit. Herregud så blåögd jag var! Det höll tre månader, sen var det sommar och så var allt igång igen. Någonstans här blev jag gravid och i i november föddes vår yngste son.
K har alltid sovit två-tre timmar mitt på dagen, varje dag pga svåra sömnstörningar. Detta har så klart lett till gräl mellan oss då jag menar att han borde ta tag i sina sömnproblem eftersom det lägger en enorm börda på mig med barnen, att vi alltid måste ta hänsyn till att "nej pappa kan inte hjälpa till/leka för nu måste pappa få sova". Jag börjar nu inse att sömnstörningarna beror på hans alkoholism även om han fortfarande förnekar den.
Det första året med yngste sonen gick ganska bra. TROR JAG. och det är här min fråga kommer in: Jag tror att han druckit hela tiden egentligen. Men att jag av någon anledning inte "ser" att han är full, inte märker att han luktar. Han har gått upp kanske 25 kilo på två år, ansiktet är plufsigt, han äter typ en gång per dygn (alltid på natten), han är deprimerad och sköter inte sin hygien. Han har inte jobbat på ett och ett halvt år nu med undantag för en månad i somras där han plötsligt "sa upp sig" (jag har nu fått veta att han fick sparken) men det som är galet är att så länge jag inte ser honom dricka så är det som att jag saknar det sista beviset.
Han kan neka eftersom han vet att jag faktiskt inte sett honom dricka. Jag fattar ju med förståndet och hela kroppen att han är fullblodsalkis men det är som att jag inte vågar konfrontera honom med alkoholen för att jag saknar den sista pusselbiten. Han somnar så fort han sätter sig ner, han tål inte att man frågar hur han mår, i höstas stal han regelbundet varje natt 300 kr från mitt kort som han gick och tog ut pengar på bankomaten med, vilket han först nekade till, sedan skyllde på min dotter, sedan sa att han också hade rätt att ha pengar även om han för tillfället inte hade jobb. Listan kan göras lång, jag är normalbegåvad och vet att han är alkoholist, men han nekar så att han blir blå. Det är jag som "överdriver, tjatar, börja inte med det där igen, inte fattar för att jag själv inte dricker, är jag dum i huvudet, tror jag att han dricker när han ska hämta killarna på dagis" osv. Tills jag bara blir en stammande, oerhört förvirrad spillra av mitt forna jag. Det är så förbannat jobbigt!
Vi blev kallade till dagis för ett par år sedan då personalen märkt att han luktade sprit när han skulle hämta vår äldste son, men K förklarade bara att han ibland tar ett glas vin vid tre (han jobbar mest hemifrån eftersom han har social fobi och inte klarar av möten) så att han ska kunna skriva lättare. Han manipulerade både mig och personalen så att vi trodde honom, ingen anmälan gjordes. Jag skämdes som en hund men var så lättad att det fanns en "bra" förklaring.
Hela hösts var vidrig, han var nog konstant full även om jag inte märkte det. Hn har alltid en påse med apelsin och citronklyftor i jackfickan, jag antar att det är för att ta bort lukten?
Iallafall, jag har fått nog och i slutet på februari sa jag att det var över. Jag nämnde inte alkoholen då jag insåg att han bara skulle neka och då skulle det inte vara ett "giltigt" skäl att göra slut. Han bad då om att få två månader på sig att fixa ett boende, så vi kom överens om att sista april skulle han flytta. Han har sagt till vår äldste son att "Mamma vill att jag ska flytta, så då måste jag det fast jag inte vill", jag är så arg för att han inte tog nåt som helst ansvar utan lade all skuld på mig. Jag har berättat för min dotter, men han har inte velat säga nåt till sin. Och så häromdagen kom han och sa att han måste få bo kvar hela maj också, för att han inte lyckats fixa nåt boende. Jag fick PANIK och insåg hur beroende min mentala hälsa är av att han flyttar när han sagt. Det är som att jag hållen andan och håller på att sprängas. Vi bor i Sthlm, det är inte direkt så att det kryllar av lägenheter, speciellt inte om man är arbetslös och har betalningsanmärkningar. Vi har hela tiden varit överens om att jag ska bo kvar med killarna eftersom hyresrätten är min, men nu börjar han säga att han har rätt till halva lägenheten enligt sambolagen. Jag blir GALEN! Jag måste bara få ut honom!
På tisdag ska vi till soc. Jag har aldrig varit i kontakt med dem tidigare, då jag har ett välavlönat jobb, sköter mig och inte behövt deras hjälp på något sätt. Men K berättade i förra veckan att han tagit kontakt med dem och "ljugit och sagt att han hade ett beroende så att han skulle få hjälp med en bostad", vilket såklart ledde till att de kontaktade familjeenheten eftersom han erkände missbruk (som han nu vill att jag ska säga att han inte har, "eftersom han JU INTE HAR DET") och bor med två barn. Så nu ska vi dit. Vi ska utredas, barnen ska utredas och dagis kommer att bli kontaktade och ifrågasatta varför de inte anmälde det tidigare tillfället. Och K vill alltså att jag ska ljuga. Det kommer jag aldrig göra. Han är inte kapabel att ta hand om barnen, jag låter honom inte vara ensam med dem en enda sekund eftersom han varit full dygnet runt sen i februari. Han blir aldrig våldsam eller så, men bara tanken på att han hämtat på dagis innan jag fattade (för ett par veckor sedan) att han varit full hela tiden. Och återigen till frågan: jag ser honom inte dricka men jag vet ju att han ÄR full, det syns och märks. Men jag vet att han kommer att neka på soc, kanske komma med helt galna motanklagelser, bli arg. Jag vill inte att han ska ha vårdnad om barnen så länge han dricker. Vad ska jag säga på plats? Han kommer ju att neka. Hur ska jag få dem att tro mig? Är det någon som har erfarenhet av hur soc agerar i sådana här fall? Och min största rädsla: Om han vägrar flytta ut, kan de då ta barnen eller kan de tvinga ut honom?
Hans dotter skriver i sin blogg om att hennes pappa är alkoholist, ska jag ta med utskrift? Ska jag ta med utskrift från banken över alla hans uttag på mitt kort? Ska jag berätta om när han hade med sig starköl till BB när jag födde vår första son? Om att grannar berättat att de sett honom sitta stupfull i trapphuset ofta? Jag vill bara ha ut honom och jag är i desperat behov av att de tror mig.