Jag är en person som sällan gråter i vanliga fall. Men nu har jag snyftat sen igår kväll och gråten tycks aldrig ta slut. Tänk vad ledsen jag måste vara innerst inne!
Det är så konstigt, jag har ramlat över en gammal killkompis på nätet, vi umgicks mycket för ca: 15 år sen. Från början hade vi ett kort förhållande men därefter bara ren vänskap. Vi umgicks ett par år, sen kom vi liksom ifrån varandra. Hur som så var han en väldigt god vän. Och är visst fortfarande.
Igår ringde han mig och vi pratade nån halvtimme. Mest om vad vi gjort de senaste 15 åren. Det var så himla okomplicerat och skönt att prata med honom. Jag berättade att jag varit fullständigt fast i alkoholträsket, att jag gått i behandling osv. Han "ryggade" inte en millimeter! Sen pratade vi lite om annat, förhållanden som tagit slut och barnen vi hunnit få.
Efteråt bara brakade jag ihop och har gråtit sen dess. Så himla skönt att prata med en vän. Insåg på något vis vilka murar jag byggt, hur ensam jag är, hur jag isolerat mig, vilka tillitsproblem jag har. Och jag undrar när jag egentligen blev så jävla taggig, när jag började gå ständigt med garden uppe? Jag menar inte att ömka mig själv, det känns som ren sorg på något vis. Hur fasiken kunde det bli såhär?? Och sen undrar jag när jag egentligen ska sluta gtåta, kan man gråta hur länge som helst? Samtidigt är jag glad ända in i hjärteroten att jag återfunnit den här vännen, och framförallt att jag fortfarande är kapabel att känna tillit och vänskap.
Jaha, det här blev kanske snurrigt men det var skönt att skriva av sig. Hoppas ni alla där ute sköter om er!!! Kram