Känner jag mig just här och nu när jag sitter i soffan och tankarna snurrar runt. Ja, till och med ilska känner jag. Ilska att jag tillåtet vara med en person som har alkoholproblem, ilska att tagit i försvar så många gånger, ilska att andra utomstående har varit på sitt sätt inblandade i detta. Ja, ilska att så kallad kärlek yttrar sig så här. Borde veta bättre känner jag.
Iskall menar jag att nu vet jag att det är åter helg, och vet på ett ungefär hur hans helg kommer se ut, och då har han även sina barn på det. Att jag struntar i vad, hur, vart han kommer dricka denna gång. Är liksom inte minsta intresserad av hur han kommer må, vara och så.... Är så van att höra ifrån varandra till helgen, men jag har inget intresse vad han skall göra, och hur han mår.
Så det verkar leda till.........