Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

som vanligt efter tunga dagar.Det finns inga genvägar och inga snuttefiltar att hålla i när det blir sådär tungt som igår.
Terapeuten prickade ju precis vad jag håller på med.
En väninna också.
Men du,sa hon du lever ju fortfarande inte ensam trots att det är ett år sen ni bröt?
Du har ju antingen exet eller flirten som du växlar mellan att tänka på.
Precis så är det.
Och ju sämre jag mår, ju mer grottar jag i de relationer jag egentligen inte ens har.

Vilsen76

Lider med dig!
Att läsa om dina känslor som slår över på det du älskar och vill rädda men som obönhörligen är ett sjunkande skepp....fan så jobbigt!
se prognosen som en 5dygns variant....mestadels molnigt med chans till sol, ta vara på solskenet och fortsätt vara stark :)

Tänk på dig själv o bara dig själv :))

Ja,det är just de stormiga och regniga dagarna det är svårast att hålla kursen.Då vill man riva hål i molntäcket och släppa in lite sol.
Och det gör man ju bäst genom att kontakta det drickande exet eller gå in i nya relationer,eller hur?
Jag ska ha din metafor i huvudet vilsen,den var bra!

Vilsen76

Är passande på oss sk medberoende!
"Det fina är att det finns många som inte känner varandra....men som känner med varandra"

styrka vill jag ge dig så du kämpar vidare!

Han ringde igår och ville att jag skulle hämta honom.Han ahde inte druckit sen natten kl 3 men var fortfarande onykter.
Idag var vi på ett första samtal med alkoholterapeut,han är otroligt glad och lättad.Jag ska skjutsa hem honom i morgon och jag önskar honom verkligen lycka till.Själv ska jag begrunda vad som händer i mig.Han pratade mycket om oss och hur mycket han längtat efter mig dessa månader och velat ringa.Då var jag inte helt fel ute.Jag trodde ju att han lyckats stänga av mig i sitt känsloliv.Men vi lyckas på något sätt hålla distansen ändå som par och håller en vänrelation och närhet men utan kärleksrelationen inblandad.Märkligt att det kan fungera,men det gör det.Sen får vi se hur jag mår i morgon när jag skjutsast hem honom.Om min navelsträng är intakt igen och måste klippas på nytt.men det blir i morgon det,idag är idag.

Jag har nyss skjutsast hem honom till hans stuga.Hans jag börjar vakna till och längtan efter mig och vår relation verkar också börja komma ikapp honom.Vi hade två fina dygn och allt rullade på som det brukade rulla på i vår vardag när vårt liv var bra tillsammans.men det var som sagt på ett vänskapligt plan med ömhet och närhet men inte man kvinna relationen så värst närvarande.Vi respekterar båda varandras innersta sfär.Vi får se hur han nu förvaltar detta.
Han pratar mycket om de insikter han gjort efter jul då han för första gången på allvar försökte ta tag i sitt drickande.

Jag får prata om min resa och mina våndor och mitt oerhörda sug efter honom som människa trots att han för närvarande bara är en spillra.
I min medberoendevärld så har det ingen betydelse.Jag är nog en sån som skulle bevara liket i en säng i flera månader för att jag inte vill fatta att det är dax att ringa Fonus :)
Vi får se hur jag mår och känner mig i morgon och i övermorgon.Just nu är läget ok.Till och med riktigt bra.

Vilsen76

Gjort dig starkar kring vad du vill och att Ni verkar kunna prata är ju skitbra samt ev umgås som tidigare men på ett nytt sätt ändå, bra!

Tänk på metaforen ang vädret :) solen har lyst på dig o gett dig lite värme :)) och fortsätt må bra

som att man får lägga saker lite tillrätta.Dra ut de snåriga linjerna till ett rakt streck.
Vi är nog båda i behov av det, framför allt jag.
Jag känner mig ren och tom i själen blankt och fint.Lite pånyttfödd på något sätt.
Det bygger säkert också på den känsla han nu förmedlar till mig av att se mig, tycka om mig och respektera mig.
Det har varit noll och inte av det i flera år då han varit så full av sin egen vånda och sitt sug efter alkohol.

Men jag har ändå en integritet som bor i mig som liksom skyddar min innersta cirkel från att släppa in,ge mig själv hopp osv.
Kanske jag lurar mig själv,kanske hoppet nu får näring och det är det som gör att jag känner mig stark och lugn.
Jag vet inte och ska väl inte analysera det fr mycket heller.Men kanske vara lite vaksam på mina reaktioner i alla fall.
Idag lyser solen Vilsen fast vi har en gråmulen dag med bara några plusgrader :)

Nu tror jag allvaret börjar sätta in.Han har inte sovit en enda minut inatt.
Han har låtit bli sömnmedicinen då han blivit beroende av den också.
Ganska stirrig och nervös.Hoppas hoppas.

Jag försöker se mitt nya liv med positiva ögon men det går tungt just nu.
Det känns ensamt och torftigt även om det inte känns lika ökenliknande som det gjort tidigare.
Han har varit här för att liksom påminna mig om att han finns och att han nu minsann är nykter.
Jag försöker själv se ett vi där framme,men inte ens det lockar så värst just nu.
Kanske är jag för tillitsskadad för att våga tro eller tänka att det kan bli vi igen.Kanske mina känslor inte räcker.
Kanske själva kampen att få honom att söka hjälp var grejjen,inte att få livet med ett nyktert x tillbaka.
Kanske kanske kanske...

Nåja,dag läggs till dag och en fin årstid väntar nu med många möjligheter att berika kvällar och helger.Vi får tro att några månader till ska göra susen.

Exet här,pigg fräsch glad och flörtig.Och jag min idiot går igång och tänker och känner en massa snälla tankar.
8 dagar in i nykterheten.
Var har jag hjärnan nånstans?

Sen sitter jag och pratar med arbetskamrat om att det känns lite trevligt att han är här och surrar lite runt mig..
Trevligt för vem?
För mig som sen får flimmer för ögonen illamåendekänslor och förvirring.
Eller för exet som bara han viftar lite med ögonfransarna så faller hela jag och mitt arbete som ett korthus.
Berättar dessutom i detalj om lördagskvällen trots att han inte frågar något.
Dvs lugnar han på den punkten att Ullabulla minsann inte gjort något olydigt.
Och han är inte ens den svartsjuka typen så för vem berättar jag egentligen?

Kära kära Ullabulla,när ska du vakna på riktigt ur din slummer.
Vad ska till för att du ska förstå att det är NU och inte i morgon du ska släppa taget,vända dig åt andra hållet och börja gå i marschtakt.

Snabbare dippar och snabbare uppgångar vid varje möte/tillfälle som jag sjunker ned i dyn.
Det verkar som att verktygen börjar fungera eller att mitt inre jag håller på att bli lite starkare.
Men när jag tar in att det faktiskt är 1 år sedan vi separerade i verkligheten så blir jag lite rädd för mig själv.
Att det skulle ta sån tid att krafsa ihop sig själv och bygga på sig själv, det trodde jag inte.
Kanske just för att orsaken till separationen är så sorglig och skapar så mycket om, men och kanske.

Nu så vågar jag tänka tankarna framåt och med en ljus framtid utan exet utan att få ångest eller dåligt samvete.
Jag börjar nysta i mitt boende, mitt arbete och min fritid med en optimism som känns realistisk.
Jag bygger inte längre luftslott där exet är ständig huvudrollsinnehavare.

Idag ska bli en bra dag :)

Meredith12

och en mysig fredag önskar jag dig Ullabulla,
M

Fick en ny insikt nu på morgonen.Första steget både i Alanon och AA är ju just detta att inte att man inte har kontroll över alkoholen,alkoholisten.
I alla fall i mitt fall så handlar det mer om själva alkoholisten,dvs att jag har upparbetat ett sånt fysiskt och psykiskt behov av min alkis att jag har jättesvårt att avstå kontakt.
Men det lustiga är att när han varit nykter, mått bättre så ramlar allt ned på mer normal och rimlig nivå.

Kanske det är just det som är grejen.När han beter sig som alkoholisten så triggas jag och mitt medberoende igång.
När han är nykter och mer i balans så kan jag luta mig tillbaka och bete mig som folk och mitt enorma behov av honom går ned till sunda nivåer.
Märklig insikt och som vanligt egentligen solklart, men det har det inte varit för mig förrän i morse.
Man kan ju tycka att suget efter en person ska öka när den personen beter sig friskt och bra.
Då ska man vilja ha kontakt och närhet,men då kan jag vila.

Jag är så mycket sjukare i relation till exet än vad jag insett.

Kära UB,

Tror att den här insikten är helt rätt. Är det inte just exets drickande som triggar igång dig? Att ju sämre han mår, desto mer måste du hjälpa honom och finnas där? Jag tänker på hur många äktenskap/förhållanden som slutar i skilsmässa när alkoholisten faktiskt har slutat att dricka. Då kommer den medberoendes all ilska och besvikelse upp. Innan hålls det nere genom kontroll av alkoholisten och oro/försök att hjälpa. När alkoholisten klarar sig själv, så verkar det uppstå ett vakuum. Jaha - vad är den medberoendes roll och mening nu?

I den j-vliga relation jag levde i tidigare, så funkade det på det sättet i alla fall. Ju sjukare han var och ju mer dåligt han mådde OCH ju mer illa han behandlade mig, desto mer uppfylldes min hjärna av honom. När han mådde bättre och var lugnare, då började jag genast fantisera om skilsmässa och separation. Ingen frisk relation fungerar på det sättet. Alltså, ju sämre det var, desto hårdare knöts jag till honom. Det borde vara tvärtom. Det är också därför som det blir så oerhört SVÅRT för att få någon utomstående att förstå. Den normala reaktionen man får är då "men om det är så illa - varför lämnar du inte honom då?" eller "men så illa kan det väl inte vara - då skulle du väl inte vara kvar?". Alltså står man där som en idiot. Antingen blir man misstrodd eller behandlad som en idiot. Till slut håller man tyst. Till slut vet man inte vad som är sant och inte själv, utan det är den andra som dikterar alla villkor.

Jag kan säga att jag fick jobba på mig själv en hel del när jag sedan träffade min nuvarande man (låter som jag äter män till frukost...). Gamla mönster från den tidigare relationen satt kvar. Min nuvarande man är världens snällaste och skulle inte göra en fluga förnär - allra minst mig. Men det vara också väldigt svårt att vänja sig vid. Jag väntade på motreaktioner, hårda ord, förnedring. Det var ju så det skulle vara. Det var så ett förhållande funkade. Och det viktigaste - jag var inte värd mer än så. Jag var inte värd mer än så...

Lite rörigt inlägg, men du kanske förstår hur jag menar?

Kram till dig

Förstått det här med de två personligheter han besitter.
Han är en snäll man och behandlar mig inte illa varken i fyllan eller nykter.
Därför har jag haft svårt att se min bitvisa besatthet som periodvis legat väldigt stilla och bara rullat på som i vilket vanligt förhållande som helst.
Dvs han har i långa perioder haft kontrollen (nästan) över spriten.
Men att se hur jag som du skriver ovan uppslukas av tankar om att hjälpa styra och kontrollera när han är sjuk och sen kan sjunka tillbaka,det mönstret är solklart nu och jag kunde bara skönja det tidigare.
Jag förstod inte hur jag kunde växla mellan dessa känslostillstånd och att allt blev intensivare och verkligare under hans drickarperioder,dvs jag fick min dos av kaos och känslomässig förtvivlan som nånstans ger min sjuka(medberoende) själ näring.

Detta som terapeuten sa,känsla tanke handling.
Känslan kring detta mönster har jag haft länge,tanken också.
Kanske jag är framme vid handling nu?