Jag är gift med min stora kärlek och jag är lika kär i honom idag som jag var när vi träffades. Vi har (tack och lov) inga barn, men däremot husdjur. Vilket för mig är illa nog då jag självklart inte litar på honom. Jag litar inte på att han skall ha koll ifall han inte är nykter. Skulle något hända med våra älskade djur skulle det vara oförlåtligt.
Min man har druckit för mycket i hela sitt liv. Dels för att det är gott och dels för att döva ångest, och han har ingen off-knapp. Han kan inte gå ut och ta en öl, han kan inte ens gå på fest utan att bli fullkomligt dyngrak och somna. Har han tagit den första ölen finns inget stopp. Han dricker tills han stupar och jag får släpa hem honom. Ofta är det svårt att veta när det är för att medicinera bort ångest eller om det bara är för att det är gott och medför att livet blir enkelt.
När vi träffades var vi båda ute och festade mycket, men visst såg jag tendenserna hos honom. Att inte kunna hantera alkohol särskilt bra. Då bör man veta att jag var totalt okunnig om alkoholism som sjukdom. Jag har inte haft alkoholism i min närhet och aldrig ens sett mina föräldrar salongsberusade, trots att det dracks öl på ett "normalt" vis hemma hos oss.
Det tog ett par år innan jag insåg att det alltid var han som tappade kontrollen, drack för mycket och somnade. Överallt och hur som helst. Vilket under ett par år ledde till att jag drack mindre och mindre eftersom jag övertog kontrollen. För sex år sedan slutade jag dricka helt. Jag började helt enkelt avsky onyktra människor generellt, trots att den enda som egentligen hade en direkt påverkan över mig var min man. För, precis som jag skrev, jag är fortfarande kär i honom och älskar honom. Jag älskar honom hela tiden, men när han är påverkad av alkohol är jag inte kär i honom och jag tycker inte särskilt mycket om honom. Även om personlighetsförändringen inte är stor (förutom när han stupar) så hatar jag att se de där speciella ticsen som kommer efter två öl, vissa ord som är typiska för sturskhet som kommer av fylla och mycket mycket annat.
Han har druckit i princip varje dag i hela sitt liv. Jag bad honom någon gång tänka efter när han hade en nykter helg sist (detta var ett par år sedan) och han mindes inte. Vilket i princip betyder att han har druckit sig redlös varje helg i närmare 30 år och på vardagkvällar åtminstone onykter/halvpackad. Det fanns alltid öl hemma. Oavsett veckodag. Men han skötte sitt jobb, var aldrig sjukskriven och han skötte även alla andra relationer utan att det märktes. Det var ju bara jag som lever så nära som såg det vareviga dag i olika grader.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt prata med honom. Säga att det inte funkar så länge han sätter alkoholen före mig och oss. Hota med att lämna. Att faktiskt lämna i kortare perioder. Det enda som händer är, beroende på hans status (bakis, onykter, ångerfull) är att han antingen nonchalerar det, eller att han dövar det genom att dricka mer alkohol (när jag inte är hemma för att han har ångest) och med tiden har han börjat inse ATT han har ett problem. Som han till en början vägrade kalla alkoholism. Men vad det heter är ointressant, betydelsen var densamma.
För snart ett år sedan eskalerade det. Eller rättare sagt, något förändrades. Vi har haft en enda deal och det är INGA LÖGNER. Det gäller för allt, inte bara alkoholen. Han började ljuga. Jag såg att han var påverkad, han sa att han inte hade druckit etc etc. Det var en helt ny situation och jävligt jobbig eftersom han inte är särskilt lättpratad. Vi kommunicerar på två vitt skilda sätt. Till slut kom det en dag när jag gick runt och letade efter något, minns inte vad, men det jag letade efter var inte relaterat till hans alkoholism. I skåp efter skåp och i låda efter låda där jag vanligtvis inte går, låg det tomma ölburkar.
Där och då brast det för mig totalt. Jag sa till honom att antingen tar han emot hjälpen eller så går jag på riktigt. Sedan ringde jag missbruksenheten här i kommunen och fick tid redan dagen efter, för oss båda. Han gick med och det var en uppenbarelse. Vi kunde prata med varandra och om varandra och vi hade folk som stöttade oss. Sedan den dagen har jag fortsatt hjälp för min medberoendesituation medan han sköter sin kontakt själv. Utan att jag vaktar, jag har ingen ork kvar att vakta med. Och han får antabus.
Han var helt vit i ett halvår. Och jag fick ett halvår tillsammans med personen jag faktiskt älskar dygnet runt. Jag kunde åka bort över en helg och faktiskt lita på honom (eller snarare antabusen) och att han skulle ta hand om både sig själv och våra älskade djur. Han kunde gå till en kompis och hälsa på och jag kunde, utan den ständiga oron i magen, faktiskt önska honom en trevlig kväll. För att medicinen hjälpte honom att inte dricka. Före antabusen och missbrukskontakt kunde han ju aldrig gå någonstans utan att komma hem dyngrak. Han led inte av abstinens (jag såg inga tecken på abstinens och han sa att han inte kände någon), hans blodtryck blev normalt och han gick ner i vikt. Fysiskt såg han ut att må skitbra.
Sedan tog han första återfallet. Det var jag ju beredd på att det skulle hända någon gång och det var nästan positivt eftersom det kändes som att det hade varit för enkelt. Ett femdagarsåterfall, sen pratade vi och så gick han tillbaka till sin kontaktperson och började om.
Nu är det sommar. Typ. Enligt kalendern är det sommar, inte enligt vädret. Sommaren är svår för honom, det har vi pratat om. Det är så knutet till alkohol och socialt drickande och han vill ju så gärna kunna dricka normalt och kan för tillfället inte riktigt acceptera att han aldrig kommer ha ett normalt förhållande till alkohol.
Och vi har spenderat nästan en vecka i en stuga och haft det fantastiskt mysigt. Trodde jag. Jag har även varit den som distribuerat antabusen, eftersom stugan ligger i obygden. Vi har ingen alkohol med oss (jag dricker alltså fortfarande inte, efter så här många år insåg jag att det lika gärna kunde kvitta, nu handlar det inte om kontroll längre, det har blivit en vana och jag har aldrig varit speciellt förtjust i smaken). Andra kvällen i stugan tyckte jag att jag såg små tecken på att han hade druckit. Yttepyttesmå, men de var ändå där. Han hävdade med bestämdhet att det inte var så. Dessutom tyckte jag att jag såg tecken på att antabusen sa ifrån, då han var lite rödflammig. Men jag var osäker och jag hade inga bevis.
Jag har tyckt att de här dagarna har varit ljuvliga. Jag trodde såklart att han tyckte samma sak. Igår gick jag och lade mig tidigare än han, och när jag vaknade mitt i natten hade han fortfarande inte kommit och lagt sig så jag gick ner för att kolla om han hade somnat. Det hade han. Det låg ett kolli i en fotölj och storsnarkade och på bordet stod ett halvt glas med vad som såg ut som juice. Jag smakade på "juicen" och konstaterade att det var duktigt mycket sprit i glaset förutom juice.
Den totala besvikelsen som infinner sig (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Inte över själva drickandet, även om det kanske är konstigt. Utan lögnerna och att jag har gått i fem dagar och trott att vi har haft det fantastiskt. Och så har vi inte det eftersom han måste ha lagt en del tid på att råka hitta något att dricka. Jag vet inte ens vad det är han har druckit, för såvitt jag vet finns det inget här. Jag har trott att vi har haft skitmysigt, medan han har letat alkohol. Dessutom förstår jag inte hur han har burit sig åt med antabusen. Den har jag gett honom. Sen har jag väl inte illstirrat medan han har svalt.
Vi har tom pratat om hur bra det är nu. Jag bara skakar förtvivlat på huvudet och undrar om man är kapabel att ljuga om allt. Jag kommer inte få några svar idag och jag orkar inte ens begära svar idag. Det är meningslöst när han är bakfull.
Jag sätter mig själv först. Men jag älskar ju honom fortfarande. Då är det svårt att lämna honom. Vilket antagligen är det jag behöver göra, men hur lämnar man någon man älskar? Det är svårt nog att lämna någon man inte älskar.
Tajmingen är dessutom sjukt dålig. Urusel. I helgen är jag bortbjuden av min bästa väninna som jag inte träffat på en evighet och vi skall bo på hotell och bara prata strunt och göra det som faller oss in. Medan han har lovat HENNE att ta hand om husdjur och allt annat hemma, eftersom hon kollade med honom först om det funkade tidsmässigt att bjuda bort mig.
Jag kan lämna honom över helgen, men jag kan inte lämna djuren till honom och vara lugn.
Det är mina två svårigheter som ger mig så mycket ångest att jag bara vill skrika rakt ut. Det första är ju omöjligheten i att lämna någon man älskar (även om hans beteende inte visar att han älskar mig just nu...trots att jag VET hur det funkar efter mina samtalskontakter). Det andra är att jag kan inte lämna djuren som jag också älskar hos någon som jag inte litar på. Och som, tydligen antabus inte biter på? Jag visste inte ens att det var möjligt att dricka sprit med antabus i kroppen utan att må dåligt.
Uppenbarligen var ju dessutom min första känsla i början rätt. Han hade druckit redan då. Men han ljög.
Hur i helskotta kan det vara så himla lätt för en missbrukare att ljuga obehindrat om allt?