Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

och det liv ni levt i tillsammans.
Kan det vara så att han också är i ett medberoende till din fd man? Att trots att han ser nödvändigheten att du lämnat så brottas han med samma känslor av skuld och viljan att hjälpa ditt ex.Dvs svårt att ta tag i sitt eget liv och skapa det på sina grunder.

Han har ju nu ändå tappat sin ursprungsfamilj om än den var lite dysfunktionell.Din man har träffat en ny,ni har allihop tappat en miljö(stugan) där er son haft säkerligen många fina stunder trots alkoholen.Hans dröm om er familj är ju också sönder.
Min egen son hoppas nånstans fortfarande att jag ska hitta tillbaka till hans pappa trots att det var 23 år sedan vi gick isär.

Trots att jag hade ett smärre helvete med honom.Dvs barn har ju rätt till egoistiska tankar kring sin egen familj och en egen bild om hur de vill att det ska vara.Även om de i grunden säkert förstår nödvändigheten i att ni gick isär.Precis som med din dotter,låt det ta tid.Det är säkert en del mindre ädla känslor din son brottas med som han inte kan ta upp än med dig.Egoistiska motiv som skulle innebära att du fortfarande levde kvar i den gamla relationen för att han som son skulle få ha kvar sin bild av hur en familj ska hålla ihop.

Som vanligt gör jag en massa antaganden om ett liv jag inget vet något om.Men kanske någon av dessa tankar kan ha ett spår av sanning.Du har ju funderat på denna lösning mycket länge,Han är nyss vuxen och kanske precis har börjat analysera och se och själv får jobba med sina tankar,dåliga mående och skuld för sin pappa.Barn tar ju också på sig skuld för saker,kanske för ditt och din mans mående?

Du har nu alltså skulden för din son,din dotter och ditt ex,
Börjar inte ryggsäcken vara lite onödigt fylld av dåligt samvete?
Har du inte fyllt din kvot av uppoffring?
Kanske du skulle lägga den hos den det hör,dvs alkoholen.Inte din man inte dig utan mr alkohol som sabbat ert liv
.Låt den ta skulden istället för er hjälplösa människor som bara förtvivlat försökt överleva.
Du har axlat så mycket ansvar och bördor och försökt kompensera dina barns liv trots uppväxten med missbruk.
Du kan inte ta på dig ytterligare skuld för att du gjort ett korrekt val,äntligen efter alla dessa år av tvivel.
Nu är det dags att du tar tag i resten av denna sommar och ser solen.

Bjud in din son på lättsamma stunder av samvaro utan krav på att öppna upp hjärtat.
Låt honom lida som det vuxna barn han är.Vill han prata med dig så kommer det säkert om du låter honom göra det i sin takt.
Om du vågar börja må bra så kanske chansen finns att din dotter och son tom kan tycka att det är något bra?
Att de inte alls vill att du ska fortsätta må dåligt utan hellre lyckönskar dig till de nya kvaliteer som faktiskt finns att upptäcka.

Själv ska jag på logdans för första gången i mitt liv och jag bävar för detta idiotiska löfte,men ser fram emot en ny upplevelse som säkerligen ger mig marddrömmar.Men,jag vågade jag kan och jag ska!
Christer Sjögren-here i Come

Kaeljo

Tack Ullabulla för ditt svar. Jag kan tänka mig att du har helt rätt i ditt svar, dvs att min son har det jobbigt med sina känslor pga att hans familj har splittrats. Jag ska försöka att inte fråga honom så mycket, utan låta tiden lägga allt på plats. Jag ska verkligen åtminstone försöka! Ska också göra mitt yttersta för att jag ska må bra i sommar och det känns trots allt bra att min man har träffat någon, det ger mig mindre skuldkänslor. Visserligen kan jag tycka att det är lite sorgligt att hon antagligen snart kommer att upptäcka hans alkoholproblem.
Vill också säga att min dotter är det inga problem med och henne känner jag mig inte osäker på. Henne har jag mycket lättare att prata med. Men sonen är ju precis lika viktig för mig och jag önskar verkligen att vi kommer närmare varandra så småningom.

Hej Kaeljo, vad jobbigt du har,. Tänker att du kanske kan skriva ett brev till din son med det du skulle vilja säga till honom? Antingen känns det rätt att lämna över det skrivna brevet eller så behåller du det och gör det till ett sätt att precis som här "skriva av dig" och få ner dina tankar och känslor på papper. Ge allt tid, du har gjort en stor förändring och du ska se allt blir bra på sikt. Håll ut! /Anonymt

Hej Kaeljo, vad jobbigt du har,. Tänker att du kanske kan skriva ett brev till din son med det du skulle vilja säga till honom? Antingen känns det rätt att lämna över det skrivna brevet eller så behåller du det och gör det till ett sätt att precis som här "skriva av dig" och få ner dina tankar och känslor på papper. Ge allt tid, du har gjort en stor förändring och du ska se allt blir bra på sikt. Håll ut! /Anonymt

MickeD

Jag är man vilket kanske just i denna tråd bör benämnas. Kanske just för att jag iom det upplever tongångar som "precis!", "exakt så känner jag/är det" och ständigt återkommande budskap och coachning för ett lämnade av relation.

Är det fel? Nej, menar inte så då alla har rätt till en uppfattning utifrån sin historia. Det finns inget illvillig i subjektiviteten. Men jag menar att den enes berättelse aldrig kan vara "precis!" och att individuella beslut ska ses just som just den personens val. Homogeniteten här kan säkert verka stärkande men också farligt vilseledande. Tror jag.

Varför?

En människa i sårbart läge är lätt ett löv i vinden, bekräftelsebehövande. Det vore sorgligt om relationer med hopp trots kraschar för att människor fattar beslut utifrån subjektiva råd där det kanske mest handlar om att hantera sina egna behov av helande, rättfärdigas av egna val, kollektiv skulddämpning. Mer eller mindre omedveten.

Slutligen lite kort om mig, varför jag är här.
Jag separerade för tre år sedan. Det gjorde ont, jag valde att skapa mig smärtlindring i en ökad alkoholkonsumtion. Mitt humör blev påverkat när jag drack för mycket, detta uppmärksammades av en väldigt fin och klok kvinna jag träffade för en tid sedan. Jag tog en vit månad omgående, har skapat mig nya vanor sedan ett år sedan. Dricker tex aldrig själv, är uppmärksam på hur mycket jag dricker och det går fint. Jag hade ett riskbeteende, förstår att flertalet av männen i tråden har fallit djupare.

Mitt budskap är att människor kan förändras. Det vet jag att alla här vet, vill ändå lyfta en tanke på att här ÄR subjektivt präglade livsberättelser och inget allmängiltiga facit på alla "lämna-budskap" här.

Här lär man inte få nån kompis, men behövde säga det där. ;-)

etanoldrift

tro inte annat.. men jag har också upptäckt, hur lätttrampade på tårna människor med ett visst "riskbeteende" har.. Nej, alla ÄR inte likadana och om du verkligen läst mellan raderna så är det åtskilliga som både stått ut med sina alkoholister (många av dem passerade din "gräns" för länge, länge sedan..) Förlåtit, tagit tillbaks, stöttat, tröstat och hoppats..
Snälla du, inse att någonstans så går det en gräns för HUR utnyttjade vi vill bli... Om en människa sjunker ner i alkohoträsket på eget grepp, så är det givetvis bättre att det blir i ensamt majestät, än att de får dra med sig fler...

MickeD

Du behöver inte respektera min åsikt alls, men fint om du gör det för min tro är att jag tillför något tänkvärt. Du pratar om "ömma tår", om det är mig du syftar på har jag nog varit otydlig med mitt budskap för dig. Det är ok, hoppas och tror dock att en gnutta oliktänkande för de flesta förstås med den avsikt jag önskar.

Kvaddad

Till Micke D
Jag blir gärna din kompis!
Delar dina åsikter.
Klokt och välformulerat.

Till MickeD: Vad bra att du haft styrka att arbeta på att ta dig ur ett riskbruk. All heder och det är glädjande att läsa sånt. I de flesta fall under den här rubriken handlar det om anhörigas situation under omständigheten att den som dricker inte vill eller kan sluta, vilket medför att anhöriga drabbas av s k medberoende något som i sig kan klassas som en sjukdom (googla gärna). Finns inte viljan hos den som dricker på ett sjukligt sätt att sluta kan du inte göra något som anhörig mer än att ta hand om dig själv och ta dig ur relationen. I annat fall finns stor risk att du själv går in i en djup depression och i värsta fall själv går under. Att lämna en person som är sjuk i alkoholism kräver enorm styrka och mod inte minst när det gäller att hantera skuldkänslorna det innebär. Här kan Forumet vara ett stort stöd för de som genomgått liknande upplevelser.

Heder åt dem som trots allt vågar stå upp för sitt eget liv och välmående när de efter kanske år av försök till hjälp inte lyckats nå fram. Jag har även stor respekt för den som har problem och som väljer att ta tag i sitt liv. Som etanoldrift skriver finns det dock en gräns för hur mycket man som anhörig klarar av i form av lögner och återfall. Alla måste välja sin gräns och agera utifrån den. Problemet med alkohol är inte spriten utan den starka förnekelsen kring den skada mycket alkohol medför. Förnekelsen, som finns såväl hos alkoholisten som hos oss anhöriga som i samhället i stort. /Anonymt

MickeD

Kvaddad: Tack det var snällt sagt.

Anonymt: Tycker det var en fin nyansering, visst är det viktigt att diskutera skillnader i alkoholproblematiken och ha förståelse för att skilda sår uppstår därefter.

Jag skulle aldrig säga eller nog ens tänka att någon som lämnar en relation gör fel. Jag kan och har förvånats ibland, inte helt förstått. Inte heller här på forumet menar jag att någon gör/gjort fel. Inte förstår jag alls allt heller. Hur skulle jag kunna.

Det är attityden (studtals) jag uppmärksammar och i det en tro på att alla människor behöver komma till sina egna beslut inifrån. Kort sagt: jag tycker man ska vara försiktig med att boosta en människa mot separation.

Om inte, känner jag att det är så lätt att riskera att skulbelägga, för oavsett om partnern väljer nykterhet kan ju skadan i relationen upplevas så stor att varken tillit eller hopp finns. Jag tror jag kan förstå det. Jag kan också förstå att det för den lämnade kanske känns orättvist och svårt att förstå. Det är väl delvis det denna tråd handlar om.

Själv hade jag upplevt ett mer reflekterande förhållningssätt på forumet, mer utifrån frågor som ger den behövande möjlighet till att sortera och komma till insikter. För oavsett hur mycket resonans man än känner, är det ju omöjligt att förstå och veta. Och även om man tycker sig veta utifrån eget liv, kanske man ska tänka ett varv till innan man uppmuntrar till att en människa ska avsluta en relation. Särskilt på ett forum men också i allmänhet. Tycker jag.

Att jag sen kanske är naiv som tror på människans förmåga till förändring må vara hänt, det är nog en arbetsskada jag har. ;-) Menar inte med det att någon ska stå ut med annans självskadebeteenden över sina gränser, men att det kanske tenderar till att bli tunnelseende och sökande efter fel och flyktstämning här ibland.

Det är min subjektiva upplevelse, en av många här, varken mer eller mindre värd än annans.

MickeD

"Själv hade jag önskat uppleva ett mer reflekterande förhållningssätt" osv

Kaeljo

Jag har verkligen behövt andra här på forumet som sagt till mig att lämna. Vilket jag innerst inne velat länge då min man försökt sluta flera gånger men aldrig lyckats. Hade människor här på forumet sagt till mig att försöka en gång till och inte separera, då hade jag kanske lyssnat på dem och mått lika dåligt i mitt förhållande fortfarande. Jag blev deprimerad av att gå och känna ilska och frustration över hans drickande hela tiden. Jag är mycket tacksam att det funnits andra som peppat mig att lämna. Det behövde jag, eftersom jag hela tiden flyttade mina gränser när det gällde min alkoholist. Så jag håller inte med MickeD utan säger tack till alla som gett mig styrka i rätt riktning här på forumet!!!

Vändningen

Bryta upp eller ej, det finns inget facit där och det är en enorm skillnad på om det är med en person som har riskbruk, missbruk eller beroende. För de som vill skapa sig ytterligare perspektiv, läs tråden här på forumet där partnern rentav uttalar vissa hot och har blivit påkommen med knivar i sängen. Om man ska stanna kvar eller lämna är alltså från fall till fall och det finns det inget facit för.

Däremot en eloge till alla som tar ett beslut och står för det. Kaeljo, jag tycker du har varit modig och tagit ditt beslut, där du står inför ett lurigt dilemma med din son där.
Jag kan tyvärr inte ge några råd, men försökte minnas tillbaka hur det var (fast för mig var det tvärtom, jag valde att bo kvar hos min far och inte hos min alkoholiserade mor som flyttade ut). Ju mer hon försökte "tvinga" eller locka mig till umgänge mot min vilja, desto mer satte jag mig på tvären. Vår relation öppnade upp sig när jag fick styra mer själv hur jag kom/gick och jag självmant kunde börja träffa henne.

Mycket beror ju på hur gammal sonen är och hur bra er kommunikation är normalt sett, om du kan sätta dig en kväll med honom öga mot öga och säga som det är utan att ställa krav eller pressa honom, sedan backa ifrån och ge honom spelutrymme kanske? Sedan är det väl kanske så (jag har inga barn så jag kan ha sjukt fel) att där någonstans kring tonåren, så dras väl ändå killar närmare sin pappa och tjejer närmare sin mamma lite? Som tonårsgrabb vill man ju ändå börja bli kvitt navelsträngen lite där och då först och främst från sin mor tänker jag....

All lycka och energi till dig iaf, hoppas det löser sig!

Kaeljo

Min son är ingen tonåring, men jag tror att han mår dåligt av vår separation helt enkelt. Min son kom och hälsade på mig spontant för ett par dagar sedan och det gjorde mig överlycklig! Jag blev så glad och jag tyckte att han var helt vanlig mot mig. Nu hoppas jag innerligt att detta håller i sig. Jag misstänker att han helt enkelt har svårt med vår separation och speciellt då han är tillsammans med oss båda. Har så svårt att tro att jag skulle få en försämrad relation till barnen, då jag alltid stått dem närmast. Det finns ingenting som är viktigare än relationen till mina barn!!
För övrigt känner jag mig mer och mer tillfreds med mitt singelliv. Jag är fri att göra vad jag vill av mina dagar, jag behöver aldrig ha ångest för att komma hem till en berusad man, jag behöver inte vara arg för att han är full och säger spydiga saker och inte heller sitta och gråta över en förspilld kväll då maken däckat redan klockan sju.
Sedan finns det så mycket svek och lögner som jag aldrig kan förlåta, men nu blir det i alla fall inga fler svek när jag lever för mig själv.
Dessutom har han redan kastat sig in i en ny relation och det har gjort att jag inte tycker så synd om honom längre och det har minskat mina skuldkänslor. Undrar bara vad som händer då hon inser vilken missbrukande människa han är!
Jag är så tacksam för att jag stått upp för mig själv ändå (för det ska gudarna veta att ingen har stått vid min sida) och lämnat detta destruktiva liv!

Liz

Hej,
Det känns på sätt och vis som att jag har ett problem som jag inte känner igen hos så många andr som lever med någon med alkoholproblem. På sätt och vis är det mycket mildare men ändå så väldig allvarligt och jättehemskt jobbigt. Jag och min kille har varit tillsammans i 2 år nu....jag märkte ganska snabbt när vi träffades att han inte tålde alkohol. Han blev alltid för full när vi festade ihop. Även väldigt tidigt berättade han för mig att han haft problem med alkohol och varit helt nykter i perioder...åkt rattfull utan körkort när han var ung och därför inte får ta körkort..att han ätit antabus och gått till beroendemottagning....bra tänkte jag..han är öppen och ärlig med sitt problem och försöker själv göra ngt åt det. Men han drack ganska mkt första året vi var tillsammans men hans familj är fantastisk o jag blev snabbt väldigt nära vän med hans systrar och mamma. Vi pratade alla om hans problem att han inte kan dricka osv. Jah fick mycket stöttning av dem. När jag träffade min sambo bodde han även tillsammans med sin syster men han flyttade snabbt hem till mig. Han hade aldrig tidigare bott med en tjej men vi var störtförälskade och hans systrar sa att de var i chock att han låtit en tjej komma honom så nära inpå livet. Min sambo dricker inte oftare än någon annan jag känner...i början gjorde han möjligtvis det....men inte på de senaste året..utan tvärtom...han är för det mesta nykter...sen PANG kommer det en dag då han går ut och dricker...han blir helt vinglig, kan inte stå eller gå, sluddrar och blir väldigt arg när han dricker. Det behövs heller inte mycket för att det ska bli så. Det händer ibland hemska saker när han dricker också,,,,att han kissat ner hotell, slagit sönder rutor, sagt elaka saker till mina vänner och skämt ut sig, eller vad man ska kalla det för. Varje gång han dricker tänker jag att jag ska lämna honom...inte bara för själva drickandet men....kring den kväll han dricker följer det ofta med stora svek...han ringer och säger att "nu kommer jag hem" sen kommer han inte.....han försvinner stänger av sin mobil och är ute hela nätterna..det har hänt att jag gått ut och letat efter honom och hittat honom sovandes utomhus. Han får inte åka med tunnelbanan hem för att han är för full osv. Detta kan ske en vardag då jag ska jobba dagen efter och jag har då legat vaken hela natten och haft en sugande ångest i min mage....idag hände det igen......jag var med en vän och han skulle till skolan och plugga.....vi brukar springa tillsammans..han älskar att springa...i hans nyktra perioder blir löpningen hans andra drog.....så vi hade bestämt att ta en sen kvällsjogg ikväll kl 22... Han skriver att han träffat en gammal vän i skolan och att de ska ut och dricka öl. Jag frågar då hur det ska bli med joggingturen...men får bara konstiga svar tillbaka....han skriver att han ska hem snart.....så jag säger hej till min vän och åker hem..skickar sms och ringer min sambo men får inget svar...då vet jag direkt att han druckit....han gör bara så när han druckit...ignorerar mig..försvinner bara....men sedan vid 23 tiden skriver han att han ska komma hem.....men komme inte hem förrän efter kl 01.00...idag..en tisdag och jag provade ringa men hans mobil var död...han snubblar in..kan inte gå...sätter sig i fåtöljen och kan knappt prata....han är en bra kille som går en av de tuffaste utbildningarna på KTH och han älskar att träna osv....han gillar inte alkohol i generellt och han skulle aldrig liksom dricka hemma till tvn eller bara ta en öl til maten. När han är med min familj eller så dricker han heller inte.....men det är när en vän vill ses och dricka..vilket män tyvärr oftast gör när de ses.....de verkar inte veta hur de gör annars..då blir han alltid helt borta och totalt däckad och för full.,,det går inte...men som sagt han är ingen vardagsdrickare...det går lång tid mellan gångerna men när han väl ska ta en öl med en vän eller liknande blir ha stupfull.....jag säger varje gång att han måste sluta dricka helt eller så kommer jag inte vilja fortsätta mitt liv med honom...han vill sluta säger han men sen kommer alltid återfallet....det har gått två år nu....och han har fortfarande inte slutat helt,,,,och dessa kvällar han bara försvinner totalt...hör inte av sig och kommer hem i princip medvetslös sårar mig så enormt och gör mig så illa...så vad gör jag?! Jag älekar honom och vill inte lämna honom..jag älskar hans familj och hans systrar har blivit som extrasystrar till mig....vi har så fantastiskt kul när vi är tillsammans.....i helgen fyllde hans syster 30 år och han drack inte en droppe på hennes fest...detta var i lördags..men istället r han ut och dricker idag...tisdag.....jag känner mig så rädd,,rädd för att lämna något som kanske skulle kunna bli så bra....hans fin familj..våra lilka intresse och hans studier.....men samtidig så rädd att gå vidare och kanske skaffa barn med honom och att detta problem aldrig kommer ta slut eller ännu värre..kanske förvärras....jag tänker att bara han blir klar med skolan och får sitt riktiga jobb kommer han finna större mening med livet och få bättre självkänsla samtidigt som jag är rädd att ett ansvarsfullt jobb och mer pengar kanske bara leder till mer dricka......han har gått i AA möten och tagit hjälp men ändå fortsätter detta hända emellanåt,.,,,,inte ofta men det händer då och då.....jag har jättesvårt att åka bort en helg utan att han går ut och dricker till exempel. Jag skulle åka till landet en långhelg förut..men han ville stanna hemma för att plugga..set gick nog rätt bra men ändå drack han dag..hans vän hade fått slut av hans tjej och min kille skulle dit och törsta honom...jag vet att det är sant att de gjort slut...men ja han drack och det känns som ett svek...när han skulle stAnna hemma för att plugga. Varje gång han dricker känns det som ett svek,,som att jag inte betyder ngt...för han vet att om han dricker kanske jag lämnar honom..ändå tar han det beslutet i nyktert tillstånd att ta glaset till munnen....och kanske där gör valet att lämna mig..jag har sagt det också så många ggr hur jag känner....men det hjälper inte...jag tänker att det är inte jag som tar beslutet att göra slut..det var han...han när han tog glaset till munnen..då gjorde han slut med mig....så det ligger inte i mina händer..men sen blir det så ändå....att allt ligger i mina händer....jag vet inte..han dricker inte ofta och verkar inte direkt ha sug efter alkohol (inte mer än ngn annan) men när han dricker blir han nästan medvetslös och slutar ändå inte dricka helt....ibland tror jag att jag överdriver och ibland att jag är alldeles för snäll.....

Kanske ska du starta en egen tråd här, känns som om det vore en bra ide. Jag känner igen detta beteendet från mitt egna missbruk. Man säger saker som låter bra men sedan gör man tvärt om. Även om man vet att det är fel. Det är sjukdomen alkoholism som gör det. När man tänker på alkoholister tänker man på de gamla gubbarna och tanterna som sitter på parkbänken. Om han nu vet att han har bekymmer men ändå inte förmår att bryta kanske han bör ta hjälp av VC för att åter få antabus utskrivet och kanske kontakta AA. Välkommen hit Liz

Hur har du det? Hoppas att du mår bättre o att det börjar ordna upp sig. Tänker på dig.
Varma kramar<3

Kaeljo

Vad glad jag blir att höra att du tänker på mig.
Ja, mycket håller väl så sakta på att ordna upp sig. Skilsmässan har gått igenom, men den jobbiga bodelningen är kvar. Där är vi inte riktigt hundra överens, men hoppas att det ska sluta bra så vi inte blir ovänner.
Jag börjar väl så smått att skapa mig en egen vardag, men det är otroligt jobbigt ändå vissa dagar. Det är en stor sorg trots allt att det blev så här och jag saknar honom emellanåt. Då måste jag verkligen fokusera på det som fick mig att lämna och det är inte alltid så lätt att hitta tillbaka till den känslan i dessa stunder. Jag har haft mycket skuldkänslor, men det har jag inte längre. Min man har nog accepterat att det är så här nu och dessutom har han redan för ett par månader sedan träffat en ny kvinna. De verkar umgås väldigt mycket. Jag är inte svartsjuk, men det känns lite snopet att jag var så lätt att byta ut, och att jag tyckt så synd om honom hela vintern. Med facit i hand nu, så skulle jag ju kunnat mått mycket bättre och inte varit så tyngd av skuld. Sedan han träffade henne har det blivit lättare för mig, han är inte så på mig som han var innan. Skickade sms hela tiden, ringde och ville att jag skulle träffa honom av olika anledningar. Jag har sovit på sömntabletter nästan ett helt år nu och har tyvärr fått svårt att somna utan och jag vaknar för det mesta väldigt tidigt med ångest. Jag som aldrig haft dessa problem tidigare.
Det bästa av allt är i alla fall att jag har en jättebra kontakt med mina barn. Det jag var så väldigt rädd för innan, var helt obefogat. Dom är viktigast i mitt liv!!!

Så gott att du kan se ljusglimtar! Och - jag vet hur sorgligt det är däremellan. Jag har pendlat enormt mellan sorg, lycka, oro, glädje, ångest, ensamhet, lättnad... Och det tar tid!

Vad fint att det löst sig med barnen!!! Mina barn är små, och vissa saker löser sig, och andra är kris, men det är bättre än om jag hade stannat!
Att han träffat någon annan är ju kluvet, jag blev påverkad när exet dejtar.... Men det är bu ett gott betyg till dig egentligen.... då har du ju tagit steget därifrån, och den stöttning han behöver fick han fixa på annat håll...?!

Varm kram!

Vändningen

Skönt med barnen där Kaeljo, låter som om du har gjort det enda rätta. All lycka och en fin framtid till dig och barnen nu.

Liz; du borde nog starta en egen tråd där, för det var väldigt många olika saker som bubblade upp i dig där! Välkommen till forumet i varje fall, hoppas du kan få hjälp här med att reda ut dina tankar och komma till bukt med hur du ska agera.