Idag är det över 18 månader sen senaste alkoholintaget. Det har varit en fantastisk resa hit och jag har forumet och vännerna här att tacka för mycket. Det har för mig inte funnits någon klar linje mellan att "förändra mitt drickande" eller det "vidare livet". Nu idag ett och halvt år senare känns de som att jag lämnat så mycket bakom mig att jag trots allt kan se det som ytterligare en ny start. Jag kan inte hävda att jag klarat det, men jag har klarat det så här långt. Det är stor tacksamhet jag känner att ha lyckats förändra en så svår sak som ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen faktiskt innebär.

Fortfarande kan det idag kännas lite surt att inte kunna, vilja, eller våga dricka i sociala sammanhang eller till middagen. Men det priset jag betalar är så ofantligt mycket mindre än den risk och enorma avgrund och nedsida som riskeras i ett försök. Det är alltså ett lätt val att välja bort alkoholen ur livet. I synnerhet om man tänker på det som var innan, det var ju inget liv, det var ju faktiskt ett rent helvete...

Jag fortsätter att läsa härinne till och från. Det är viktigt att inte riskera att glömma vart jag kom ifrån. Jag vet idag att minnet av hur illa det var, är just det som gör att glädjen över förändringen är så stor. Det är faktisk en stor tacksamhet.

Så nu fortsätter färden på den nyktra vägen.

Lev väl alla!

//PP

Själv borde jag ha klivit av redan i Partille eller Lerum, men så blev det icke. Förhoppningsvis är det SJ som kör även detta tåg, så vi kan räkna med både förseningar och inställda avgångar. Har nu klivit av, vet inte riktigt var jag är. Det är mycket skog och snårigt runtomkring, men jag har lämnat järnvägsspåret bakom mig i alla fall. Tänker hålla mig från andra färdmedel och sliter nu till fots.

P&K

LenaNyman

Läste ditt inlägg i går kväll, PP. Det är lätt att ta till sig bilden. Och det gör mig eftertänksam. Tack för det. Kommer att tänka på Tranströmers välkända rader av nån anledning i samma veva.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Lika icke-reversibla känns dom båda.

Kram på dig!

PP

Tyvärr kan vi nog inte ge SJ skulden för den här resan ;-) Och att ta sig fram till fots, är ju inte så illa.'
Det går lagom långsamt, och själen hinner med på resan som indianerna hävdar.

Lena, hade själv glömt av eftersom jag ibland riskerar att ta nykterheten för given, och läste faktiskt hela Abels tråd. Nopp, ska inte måla faan på väggen, men heller inte glömma, så jag är själv glad för påminnelsen.

Visst är det fint för var och en som mäktar med att resa sig, och hoppa av tåget i farten. Det krävs faktiskt både mod och stor styrka, så alla återvändare på Forumet förtjänar faktiskt lite extra pepp tycker jag!

Ta vara på er därute och njut av sommarvärmen!
Kram

//PP

PP

Tack för Tranströmer raden Lena. En tanke som säger en del om livets gång.
Kanske inte så upplyftande, men bra ändå

konstnären

Tittar in en stund och vill önska dig en fin sommar. Själv är jag mitt uppe i en flytt. Gagarin får följa med för han hoppade av tåget. Min andra sommar i nykterhet och det känns bra. Visst ibland kommer tankarna på A men försvinner fort. Vilken resa det är det går inte att förneka, men tåget tänker jag inte hoppa på idag. Om morgondagen vet vi inget och jag klarar ganska bra att leva dag för dag och känner mig lycklig vid vissa tillfällen. Blir så glad av att det går bra för dig pelle. Håller med dig om det där med själen, det måste få ta sin tid för den att komma ikapp.
Ha det fint
Konstnären

PP

Att höra av din Konstnären. Ja, så då blir det gemensam flytt. Du har ju sagt att det inte är lätt med bostäder i din stad, så jag hoppas att bytet ändå blir bra, och till något bättre. Kan kanske vara bra med ett "tapetbyte" och en ny miljö. Även om jag själv har en fantastiskt, så har jag funderat på att göra något annat, kanske på någon ny plats ett tag. Funderade även i början på nykterheten på det, men då kändes det lite som flykt från verkligheten.
Nu är det så sakta en ny verklighet, och den behöver kanske en nytändning, även för mig?!

Hoppas du får en härlig sommar. Kanske blir det lite mer i stugan i år? Ta vara på dig och Gagarin!

//PP

PP

Först och främst allt som jag skjuter framför mig som är både tråkigt och obehagligt. Jag har redan innan jag valde den nyktra vägen, haft en tendens att inte ta tag i saker som varit jobbigt. Ofta förhalat. Det har tyvärr inte blivit mycket bättre de sista åren. Nu sitter jag här och håller på att röja upp på ditt och datt så att jag med gott samvete kan gå ut i sommaren utan att tänka på något annat än att ha det skönt, och tillbringa härliga sommarveckor med mina barn.

I lördags förra veckan vaknade jag tidigt på morgonen. Min första tanke var att ringa ett samtal som jag har funderat på (förhalat) att ringa i snart 10 år. Ett samtal till en kvinna som tidigare betytt mycket för mig, och jag tyvärr inte behandlade schysst. Och varför gjorde jag så mot henne när det begav sig? Ja, som ni förstår så handlade det om en relation. En relation till någon som var mer beredd än jag, någon som ville hela kittet. Familj hus och barn. Jag var livrädd. Men i grund och botten kanske det även hade något med alkoholen att göra? En relation som jag efter en tidigare separation inte var redo för. Allt gick alldeles för fort. Jag blev nog panikslagen när hon talade om kärnfamilj och så. Till saken hör att hon vuxit upp i en familj med en alkoholberoende förälder. Kanske hör det till saken, eftersom jag redan då drack för ofta och för mycket. Jag visste att med henne kommer detta att bli problem. Både för henne, mig och oss. Om det var huvudanledningen till att jag fegade ur vet jag inte, men det kan ha haft med saken att göra. Oavsett har det plågat mig genom åren, och nu kändes det som att det var tid att ta det jobbiga samtalet. Jag ringde upp och förvåningen var naturligtvis stor. Jag förklarade mitt ärende och hur det känts.

Samtalet blev så mycket bättre än jag trodde, och mycket långt. Jag blev glad över att livet blivit så bra för henne som det blev, och berättade även om mina alkoholproblem då och under senare år. Med facit i hand gick hon ju inte direkt miste om något när vår relation sprack ;-) För henne hade det varit jobbigt, så det var fint att allt idag var ok. Samtidigt som jag förklarade: Du kan nog med facit i hand vara glad att det inte blev vi två!
Hon sa att hon sett tendenserna hos mig. Ja, och det är ju exakt så som många alkoholistbarn gör, eller? Söker sig en egen att försöka ta hand om? Någon att försöka rädda?

Har ju läst om stegen i AA och så även att komma till en punkt där man uppriktigt kan be andra man sårat om förlåtelse. Min nykterhetsresa har jag ju gjort utan 12 stegs modell - ja, lite på fri hand så att säga. Men kanske var det just den punkten som nu kom i min fortsatta utveckling? Att ärligt be personer om förlåtelse för det jag ställt till med. Jag önskar att jag inte väntat så länge, och att få förklara och sedan att ursäkten mottogs var fantastiskt skönt.

Det finns nog ett par till om jag tänker efter. Men nu är det en stor surdeg att fundera på!

//PP

Shit, vad modig du är...! Vet du, jag har så många surdegar att jag har tappat räkningen. En del är så stora och tunga att jag nogsamt låst in dem och kastat bort nyckeln. Modiga du! Jag blir riktigt avis...!

om att GILLA-knappen är borta för den vill jag trycka starkt och bestämt på nu !!!
Att tömma ur sig sina surdegar är ett måste för att få en nykterhet med sinnesro. De har en tendens, och styrka, att bryta de mest kraftfulla lås vad tiden lider....Opp med asen i ljuset !!

Steg 8) Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi skadat och var beredda att
gottgöra dem alla.
Steg 9) Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt,
utan att skada dem eller andra.

I steg 9 är det viktigt att även tillägga "Inte skada oss själva" och att tänka på att det inte är ett tvång...utan en möjlighet.

Lev väl i nykterheten !!

PP

Modigt vet jag inte direkt. Mer kanske som att övervinna ett hinder och en rädsla.
Men det är ju kanske samma sak som mod egentligen...
Oavsett finns det fler att ta tag i, och jag är beredd att göra det.
Vill gärna lämna Pellepennans alkoholrelaterade dynga bakom mig
och på så sätt göra plats för ännu mera nytt i livet, du förstår säkert?!

/PP

PP

Tror nog att det kan vara så att det inte är enbart för vår egen skull? Mina handlingar har
Ju säkert satt spår hos andra. Andra som fortsatt inte förstår
varför jag agerade så. Tyvärr lyckades jag att hålla missbruket för mig själv.
Ganska långtgående i alla fall.

Fin sommar till dig Adde!

/PP

Stingo

Den som aldrig är rädd behöver inte vara modig.
Den som gör det som känns rätt, fast hen är rädd är modig.

Så jo, "att övervinna ett hinder och en rädsla" är en väldigt bra beskrivning på en modig handling.

Strong gjort, skönt att det gick så bra.

PP

Ibland kommer dagar som för mig känns som att något nytt börjar. Idag är lite en sådan. Kalendern slog över till september, så det blev liksom dagens första höstdag. Sommaren har varit nykter. Invärtes fortsatt torrlagd, utvärtes var den ganska blöt. Men andra halvan av augusti gav ju fantastiska dagar. Läser till och från men skriver lite. Aktiviteten är så mycket större än förra sommaren här inne. Jag läser inte varje dag så det blir lite svårt att hänga med i alla trådar, och hos alla nya medlemmar. Kampen mot alkoholen fortsätter kan jag lugn konstatera. För egen del är jag oändligt tacksam att det nu sedan en längre tid inte är en daglig kamp. Vissa hittar tillbaka och startar om, precis som jag själv gjorde. För min egen del kommer jag om några månader kunna fira två år utan drickat. Kontentan för mig (och för alla andra efter återfall) att det faktiskt inte är omöjligt. Det börjar nu bli en ganska lång tid i nykterhet, och idag finns ingen längtan eller saknad.

Så jag vill gärna skicka er alla en uppmuntrande tanke: Dag läggs till dag och även om det kan vara så svårt ibland, så jobbar tiden för oss alla. Innan ni vet ordet av så är även ni nyktra alkisar :-)

Priset, eller den uppoffring vi tycker oss betala för nykterheten, avtar stadigt. Det är efter en tid inte alls självklart att livet är mer värt för att det snurrar till i skallen till och från.
Och helt plötsligt så är jag nu här, att det faktiskt känns bra så. Medveten om att det kan låta präktigt och lite trist i början, men så är det.

Ta vara på er i regnrusket!

//PP

LenaNyman

Blir alltid så glad när du ger ett livstecken från dig. Ja, när alla andra gamla rävhanar och rävhonor gör det också, förstås.

Ja, det är mycket aktivitet på forumet, som du säger. Folk kommer, och sen går dom. Några stannar kvar, för kortare eller längre tid. Därför känns det så gott med inlägg från dig och andra som vistats här längre. Dom inläggen ger stadga och kontinuitet, tycker jag. Men känn ingen press, PP. Blir bara genuint glad och kände för att säga det.

:)

Kram!

PP

Lena, Aeromagnus och Nyckepigan
Lena och Aeromagnus, ni är ju ganska rutinerade ni med, och ni ska veta att det är fint att läsa hur ni med så stor energi stöttar alla nya på Forumet! Det är så viktigt att få respons i den svåra början som det för de flesta innebär att bryta ett missbruk. Nyckelpigan, ett varm välkommen till dig! När det har gått ett tag så kan det faktiskt bli så att alkoholen och det enorma problem problem det innebar, falnar och faktiskt blir till ett av de mindre i livet. Så har det varit för mig - och tiden i nykterhet har tyvärr varit kantad med en massa annan s***t.
Suget försvinner och sen mycket länge vill jag nog påstå att det faktiskt är borta. Däremot dyker tankarna upp ibland, och för min del är det så att det nyktra livet innebär en del situationer som gör att det varit så oändligt mycket bättre om jag inte druckit mig till ett beroende. Det har med min yrkesroll att göra kan man säga. Ungefär som en veterinär som är pälsdjursallergiker, en vegan som måste steka hamburgare på ett hamburgerhak, inköpare på Systembolaget eller kanske en präst som blivit ateist?

När jag kan så avvärjer jag genom att säga nej tack, ska köra etc. Men ganska ofta landar ett glas med alkoholhaltigt innehåll framför näsan utan att jag fått vare sig frågan, eller kan komma ifrån situationen för den delen. Så även härom dagen. Varsågod! och där stod ett glas champagne...

Jag tog mig ur situationen genom att svara på skålen, markera glaset vid munnen och ställa ner det. Personen som ansåg sig vara generös måste ha tänkt att det där var minsann ett riktigt drygt agerade. "Här hämtar jag ett glas kostbar Champagne och idioten låter det bara stå kvar på bordet !"

Ja, så kan det vara - en dag på jobbet. Jag vill ju inte dricka och jag vill inte behöva förklara mig. Tidigare i livet var jag storkonsument av drycken och ansåg att livet var för kort för att avstå från ädla viner. Idag anser jag att livet är för kort för att hamna där jag var för 22 månader sedan. Förövrigt känns smaken faktiskt mest sur. Däremot minns jag med viss sorg hur det var att hitta en fin kombo mellan mat och rödvin.

Om den totala nykterheten är för alltid vet jag inte säkert. Men jag ser ingen naturlig väg till att hitta tillbaka till måttlighet som jag skulle känna mig bekväm med. Alltså är valet lätt, för det är inte avsaknaden av att dricka som är bekymret längre. Det är faktiskt bara enbart den social delen som fortsatt är klurig.

Ha det gott därute och kämpa på ni alla som behöver er förändring!

Hur svart det i början än kan se ut. Det går, jag lovar

//PP

PP

Dags att packa kappsäcken och ge sig ut på ny resa. Ut i ett sensommar- eller Hösteuropa om ni så vill. Som vanligt en massa drickaöppningar
men det är inget för mig. Varför skriver jag det undrar någon? Jo, kanske för att jag behöver påminna mig själv ibland? Visst är det märkligt att
vi ibland kan glömma hur illa det var i helvete? Så, då var det sagt.

Adjöken

//PP

LenaNyman

... är det oskönt att vara.

God tripp och kanske får vi vara med och fira en tvåårsjubilar inom kort?

;)